Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
, "Se», sade hon med innerligt deltagande, »der är
din fars välsignelse på barnets panna.’ Han är ju
oskyldig . . .» Hennes ögon sågo bönfallande upp
till hennes make. »Gå nu du in! Han längtar, att du
skall sitta hos honom. Men jag får komma in ibland
och hjelpa mamma att vårda honom.»
»Hermine», svarade han undvikande, »jag är icke mig
sjelf nu.»
XXII.
ELvacL liade <let varit oeli livacl skulle det blifva?
Det hade varit ett stort mörker! Om det en dag skulle
blifva ett fullt och klart ljus, så fanns dertill
ännu icke ens dagningen af ett hopp.
De sista ord vi hörde af Conny voro de, han yttrade
till sin hustru: »Jag är icke mig sjelf nu.»
Sedan dess hade tunga timmar, dagar, veckor, månader
och slutligen år bortrunnit och ändå hade han icke
blifvit sig sjelf. Innan den stora skakningen kom,
hade denne hederns och redbarhetens man alltid,
ifrån så långt han kunde minnas, lidit af en sjuklig
otillfredsställelse med hela sitt lif och hvarje
dess handling, huru mycket han än sökt arbeta
för sina medmen-niskors bästa, huru liberala hans
åsigter än varit och huru mycket han än motarbetat
all trångsinthet.
Andra tidpunkten af hans äktenskap och början af
1865- 1866 års riksdag, med dess väntade resultat,
hade utgjort glanspunkterna af hans lif-, då kände
han sig i en spänning, som icke tröttade honom,
och i en lefnadsställning, som ej pålade honom andra
fjettrar än de, han villigt och med glädje bar. Och
kom då och då en försåtlig röst och hviskade i hans
öra, att ingenting tillhörande denna verld vore rätt
att för mycket fästa sig vid, så erkände han, att en
sådan påminnelse icke skadade att då och då begrunda,
men han hade för det mesta mod att söka qväfva den,
såsom en icke behöflig profetia.
Men när sorgbudet kom, då öppnades alla de inre
slussarna och genom dem utströmmade hejdlöst ånger,
ångest och förtviflan. Connys hela själslif var just
liksom enkom danadt att mottaga en allvarlig pröfning,
liksom ett från Gud sändt nödvändigt gissel. Han
behöfde pröfningen, för att se sig sjelf sådan han
var. Och i förmåga att martera sig, i förmåga att
utan motstånd lemna sig i mjeltsjukans makt kunde
ingen öfvergå honom.
Den gamle baron Sigesmund lefde emellertid i flera
månader, och Conny skyndade att afsäga sig, helt och
hållet mot faderns vilja, sitt riksdagsmannavärf, för
att uteslutande egna sig åt fadern och sätta sig in i
hans idéer i afseende på Siges-bergs styrelsesystem,
med mycket mera. Men fadern, som förstod den dolda
febern i sonens blod, gaf alla sina föreskrifter
så, att de voro beräknade att bringa harmoni mellan
deras åsigter. Han talade äfven ständigt, med den
högsta aktning och kärlek, till och om Hermine. Och
sedan Conny öppet er-kännt orsaken till hans visade
benägenhet att ingå i diplomatiska kåren, svarade
baron Sigesmund, att han långt förut anat detta,
men att det aldrig fallit honom in att deri se ett
fel, utan en förtjenst. Om Conny ej då velat vistas
på Kroneby, stod det honom ju fritt att anträda
nya resor, utan att derför binda sig vid några
särskilda pligter, och att Conny helt och hållet
missförstått sig sjelf, då han tvingade sig att tro,
det icke kärlek till faderns önskan legat under hans
beslut. Det klokaste steget i sonens lif ansåg han
vara det, som han minst trott på, nämnligen att han
öfvervunnit sin obilligt sårade stolthet och kommit
tillbaka till Hermine, i hvilken han lyckats erhålla
en sådan hustru, hvarför en rättråig och älskande
man aldrig nog kunde tacka sin gud.
Men hvad helst den värdige mannen talade, lyckades
han blott i ringa grad hämma sonens sjelfplågeri.
Nu stötte en ny, djup olycka till, en, som för
baron Sigesmund blef signalen till ett snarare
uppbrott, än till och med läkarna slutligen börjat tro
på. Friherrinnan Louise, som blott genom öfvertalande
någon enda gång lemnat sin make, insjuknade i sin
tur. Hermine, delande sin kärlek och vård mellan båda,
men ändå ägande outsägligt deltagande för sin mans
nu stumma lidande, blef då medelpunkten för allt,
sjukvården
jämte hela husets öfverstyrelse. Och tillbedd var hon
af alla. Blott en drog sig nästan tillbaka, den ende,
för hvilken hon velat vara så mycket.
Vi skola ej längre uppehålla oss vid det tunga molnet,
som måste sjunka ned öfver Sigesberg och de ungas
hjertan. Modern förmanade varmt sin son, att icke till
följd af svarta fantasier underkänna den nåd, som hade
af Gud kommit honom till del. Hon hade till och. med
mod att säga: »Huru mycket, min Conny, du i din
kärleks allvarliga vilja funnit kraft, hade du dock
aldrig funnit förmågan att i dessa heliga dagar vara
för oss, din far och mig, hvad Hermine är ... Älska
henne derför dubbelt!» Och hon gick förut, lycksalig
i en fast, aldrig rubbad tro på sin frälsare och i den
tron, att hon blott gick en helt kort tid fore honom,
hvilken hon i lifvet som i döden så innerligt älskade.
Då allt var slut och hennes jordiska ljus utbrunnit,
knäppte hennes gamle make, med en strålande blick,
tillsammans sina händer. »Nu, dyre son», sade han,
»går jag dubbelt lugn, då hon mottager mig.»
Och lugn, full af himmelsk frid, var hans sista
stund. Välsignadt blef hans minne af godsets alla
själar.
Under hela första året stannade de unga qvar på
Sigesberg.
Hermine föreslog ofta en åtminstone några veckors resa
till det lilla, kära Kroneby. »Tala ej derom», svarade
han, »du vet ju att min pligt nu är att vara här och,
så pass jag förmår, representera den bortgångne för
hans vänner och un-derhafvande.»
»Men jag vågar tro, att du bättre skulle tjena både
dem och dig sjelf, om du icke så envist qvarhölle
dig vid denna ide. Din helsa, min älskade make,
lider här i dessa stora, tomma rum, så ödsliga nu.»
»Det kan väl hända, men när sorgåret är slut, skola vi
öppna dem för gäster af alla slag. Då skall du laga,
att tafvel-galleriet och rummen med antiqviteterna
ofta blifva förevisade. Här skall då le f vas som
förr.»
»Käre Conny», svarade hon en dag på ett dylikt
förslag, »kan väl du, med ditt närvarande mörka lynne,
likna din far, så glad, så angenäm, så älskande
sällskap och solskenslif?»
»Jag vet icke, jag skall försöka. Du passar dess
bättre för detta slags representation, och lille
Sigesmund blifver nog lik sin farfar, så att framdeles
kan man hoppas att han åter uppstår. Min far var för
svag mot mig; jag vill blifva strängare mot min son.»
»Dyre vän, gör ej detta till en föresats, du har
redan ett par gånger med ett föga faderligt lugn
brusat ut mot honom, då han velat taga i någon af
farfars saker.» :.
»Men huru har han besvarat en sådan demonstration? Jo,
den lille junkern har skrattat mig midt i ansigtet
och sett så djerf ut, liksom han allaredan velat säga
mig: Tyst du, det är jag som skall blifva farfars
representant här!»
»Ack, detta är mycket sorgligt, din lille son älskar
dig så högt. Han förstår ej att med annat än gladt
mod mottaga dina bannor. Gör ej hans barndom tung! Du
hade sjelf en så lycklig barndom.»
»Jag - jag har aldrig varit lycklig. Jag har ej
blifvit skapad för lyckan.»
»Detta, min ädle Conny, är dig helt och hållet
ovärdigt! Tänk blott på huru många bref och budskap du
fått och dagligen får för de stundande valen. Skall
du icke inträda i andra kammaren, du, som så ifrat
för representationsreformen?»
»Jag antager inga uppmaningar. Min tid är slut,
tala ej om riksdagsbråk.»
Den stackars Hermine kunde snart icke begripa, hvad
hon skulle tala om.
»Hör på», sade Amalia, då hon under sommaren med sin
lilla dotter gästade Sigesberg, »jag skall gifva dig
ett klokt råd. Lemna honom åt sig sjelf under en tid
5 tro mig, du är för omsorgsfull om honom.»
»Du må väl icke vilja säga, att jag tröttar honom
med min kärlek?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
