Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I kamp. -l-n-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I kamp.
i
dagas re’n. En blekröd strimma öfver borgens tinnar
breder, När vapenklädda kämpar stimma På murkrönt
gård i täta leder.
Nu kring sitt lifbaner de sluta En hedersvakt af
tusen lansar; Hvad prakt, när dagens strålar gjuta
Sitt purpursken på blanka pansar!
Längst bort på riddarhärens flygel Syns borgherrn
sjelf i vapnens hvimmel; Med senig arm, med kraftig
tygel Han tumlar gladt sin ystra skimmel.
Raskt vägen framåt tåget hastar, Der branten ned mot
slätten lutar; Men än ett ögonblick det rastar Yid
borgarled, der parken slutar.
Der, tätt vid brynet, borgherrns maka Sitt sista
afsked hjelten bringar; Hans häst hon håller blygt
tillbaka, När skaran sig till uppbrott svingar.
Af harmens glöd hans blickar brinna, Med köld han
ser den huldas tårar: "Hvi hejdar du min färd,
o qvinna? Tro ej, din tysta sorg mig dårar!
"Sköt trygg din id vid väf och slända, Du svaga,
som för örlig bäfvar; Med seger vill jag återvända,
När månen öfver lunden sväfvar.»
Snart vägens krökning truppen döljer, Snart han från
hennes syn är viken; Men än med tårad blick hon följer
Af hans baner den sista fliken.
II.
I stilla natt sig dagen byter; Hon vakar än i
sofgemaket, Der månens ljus sig magiskt bryter Mot
lampans matta sken i taket.
Hon suttit sorgsen hela tiden; - Dock, när med blodigt
sår på pannan Han sanslös fördes hem ur striden,
Då vardt den ädlas hug en annan.
En suck hon höjde. - Stum mot båren, Der blek han
lågj sin famn hon sträckte; Sjelf göt hon läkdoms
saft i såren, Sjelf lif i domnad barm hon väckte.
När hären se’n mot borgen trängde, När grånad kämpe
modet fällde, För oväns hot hvar port hon stängde
Och vakt på ringmurens skansar ställde.
Så timme efter timme lider, Allt mörkare blir
himlarunden, Då tyst på bonad tilja skrider En sällsam
gäst i midnattsstunden,
En kung, som ödets allmakt kröner, Som mot allt lif
i härnad drager Och segerstolt af stoftets söner Sin
skatt af blod och tårar tager.
Som lågan skyms för stormens ilar, Hans flägt en
lefnadslampa släcker; - Dock hjeltens barm mot dödens
pilar Hon med sin kärleks pansar täcker.
Nu, tyngd af stridens nöd och fasa, I stilla bön
hon dignar neder; - Se, himlens ljusa kämpaskara Sin
sköldborg kring den trötta breder!
Der hörs ej skri af lust och smärta, Ej glam af
muntra vapenbröder, Blott feberslagen af ett hjerta,
Blott suckar af ett bröst, som blöder.
Han kämpar hårdt, men kraften sviker, I fejd mot
oskulds vapen svunnen; För kärleks makt sjelf döden
viker, Af fromma böner öfvervunnen.
ST.
21,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
