Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I kamp. -l-n-r. - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXIV. Magnus Jacob Crusenstolpe. A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
- Och dagens öga blickar åter Förstulet genom
pelarhallen På henne, der af fröjd hon gråter, På
honom, djupt i slummer fallen.
Om nya segrar nu han drömmer; Men hennes tysta
bragders ära, Dem nattens djup för verlden gömmer,
Högt öfver stjernor englar bära.
-l-n-r.
Ett fosterländskt
LXXXIV,
Magnus «Tacolt> Gjimsenstolpe.
Crusenstolpe, Magnus Jacob, föddes den 11 Mars
1795. Stu-tfé^JM dent i Lund 1811, tog juridisk
embetsexamen 1814, tjenstgjorde derefter vid Göta
hofrätt och som tillförordnad domhafvande, var å
riksdagen 1817-18 anställd vid expeditionsutskottet,
1818 kanslist i justitierevisionen, 1820 adjungerad
ledamot i Svea hofrätt. Under vice landshöfdingen
C. Ehrenborg var han ett och ett tredjedels år
tillförordnad landssekreterare i Skaraborgs län. Hans
1822 anonymt utgifna »Några ord om organisationen af
styrelsen öfver jordbruk och järnhandtering i Sverge»
ej blott föranledde samma år hans första beröring
med Karl Johan, för hvilken han föreställdes vid
en mottagning å Marieholm under konungens resa till
Yestgöta kanalliniens invigning, utan ock medverkade
till 1823 års riksdags beslut om magasinsdirektionens
indragning. A nämnda riksdag tog Crusenstolpe
plats på riddarhuset och tjenstgjorde äfven vid dess
.kansli. Ehrenborg, vald till justitieombudsman den 4
Augusti 1823, kallade Crusenstolpe till sekreterare,
hvilken befattning upphörde vid Ehrenborgs den 16
September samma år inträffade frånfälle. Förordnad
1824 att förestå ett revisionssekreterareembete,
i hvilken egenskap han i Högsta domstolen föredrog
Vermdö-målet, nämndes han 1825 till assessor i Svea
hofrätt. Samma år utgaf han »Idéer till en förbättrad
nationalrepresentation», hvilka han ytterligare
utvecklade i sitt mot Anckarsvärds och Richerts
representationsförslag riktade, ej från öfverdrift
fria, men i mycket träffande och qvicka »Försök till
kritik» (1830).
Mot abstrakta samhällsteorier och efterlikning
af utländska mönster uppreste sig hans historiska
åskådningssätt: »Herrar Anckarsvärd och Eichert»,
säger han, »tänka sig Sverge endast såsom stat,
jag icke mindre såsom fosterland.» Yäl ingick
aristokratisk fördom i hans motstånd, men derjämte
en poetisk vördnad för det bestående gamla;
riksstånden såg han i en nog idealisk dager, dem
förlänad af de ungdomsintryck från »okonstlade
kretsar» och af »vördige husfäder», hvilka han i
sitt första litterära alster, legenden »Kollerstad»
(1821), tecknat och hvilka han sedan frammanade
i fejden mot den i hans tanke omstörtningslystna,
liberala »propagandans» hufvudman. Dock erkände han
behofvet af en representationsreform. Ännu såg han
nästan blott ljussidor i svenska adelns historia,
och han trodde riddarhuset, efter någon rensning
och någon förstärkning, kunna såsom ett slags
öfverhus upprätthålla en politisk aristokrati;
ogillande fyrdelningen och det tunga arbetssättet,
vidhöll han ståndsprincipen och ville utsträcka
representationsrätten till flera klasser, hvilkas
ombud skulle förstärka underhuset eller de på ett rum
sammanförda ofrälse stånden. - Under statsrevisionen
1827 kom Crusenstolpe i förbindelse med framstående
politiska män af det liberala partiet, och vid
riksdagen 1828-30, då Crusenstolpe var en af de
oftare hörda talarna å riddarhuset, uppgjordes mer
än en oppositionslista af honom, Anckarsvärd och
Hartmansdorff, utan att dock Crusenstolpe intog någon
ytterlig partiståndpunkt. Hans talrika anföranden
röja en kunnig, på arbetets gång vaksam, rask
och fyndig deltagare i överläggningarna och synas
företeckna en vacker bana inom de sköldsrnyckade
murar, han med stolthet betraktade. Samtidigt
utgaf han med L. J. Hierta »Kiksdags-tidningen»,
hvilkens framgång ledde till öfverenskommelse om
ett nytt tidningsföretag (Aftonbladet). Men mot
riksdagens slut hade ett närmande ägt rum mellan
Crusenstolpe och konungens gunstling M. Brahe, ett
felsteg af Crusenstolpe, hvarför han skulle bota med
sin återstående lefnads lycka.
Crusenstolpe gjorde vederbörande en märklig tjenst
genom det inflytande han hade å beviljandet af det för
härens materiel äskade extra anslaget af sjutio tusen
banko i fem år. Han har väl för sin verksamhet i denna
sak anfört giltiga sakskäl: mot Eysslands efter freden
i Adrianopel stegrade »anspråk på europeisk diktatur»
skulle anslagets beviljande lemna både ett ma-terielt
stöd genom försvarets stärkande och ett moraliskt
genom beviset på enighet i en sådan fråga mellan
styrelsen och folkombuden. Men han har ock vidgått
en personlig bevekelse-grund: »ärelystnaden» att
lyckas i ett förehafvande, der hofvet och ministeren
stodo vanmäktiga.
Från denna stund kom Crusenstolpe i tat beröring med
konungen och Brahe - hans medverkan för Lagerbjelkes
inträde i regeringen var ej oväsentlig - och han
lät sig af den mäktige gunstlingens löften och
förespeglingar förmås att tjena vederbörande såsom
tidningsutgifvare. Man ville mot oppositionspressens
(Argus, Medborgaren, Dagligt Allehanda,
Konversationsbladet, Stockholmsposten) växande
inflytelse ställa en starkare motståndskraft, än den
andra sidans pressorgan (Post-och Inrikestidningen,
Minerva, Journalen, Granskaren, Stockholms tidning,
Axplockaren) visat sig äga.
Den l December 1830 utkom n:r l af det nya bladet
»Fäderneslandet», som fortsattes till den 27 April
1833. Att det först tillämnade namnet »Eikstidningen»
måste öfver-gifvas, emedan Svenska akademien af ett
blad med ett slags officiel prägel befarade afbräck
för sin tidning, skadade väl mindre det nya företaget,
än att Crusenstolpe långt ifrån hade fria händer:
han måste införa uppsatser, hvilka han ogillade och
hvilkas enda verkan att såra och reta den allmänna
meningen han förutsåg. Det ekonomiska stöd, man lofvat
honom, stannade långt under behofvet. Sin ställning
i det ögonblick, då tidningen måste upphöra, har
Crusenstolpe beskrifvit med dessa ord: »Min lön var
intecknad, mitt lösbo skingradt, min kredit förstörd
äfven hos de dyraste penningmäklare.» Crusenstolpe
bekänner, att han var nära att begå sjelfmord. Då
tidningen fallit och dess utgifvare var ruinerad,
lemnades han af dem, han tjenat, åt sitt öde och blef
bemött med påfallande ogrannlagenhet. Utan föregående
meddelande entledigades han från ledamotskap i
en komité för samlande af militärförfatt-ningar,
der han för syns skull insatts, för att kunna få
tjenstledighet i hofrätten, när tidningen skulle
börja. Mot sina vänners råd tog Crusenstolpe
nu afsked från assessorsembetet (1834). Väl
gjordes honom genom justitiekansleren Nerman
förslag rörande en ny tidning, hvarå Crusenstolpe
lofvade att å utsatt dag gifva svar. Dagen kom
och med den, genom bokhandeln, ett oväntadt svar,
som på mindre än åtta dagar ut-såldes, kalladt:
»Skildringar ur det inre af dagens historia. De
frånvarande» (1834), som inom samma år följdes af
»De närvarande». Dessa skildringar, till hvilka
konturerna återfinnas i »Fäderneslandet», uppenbara
författarens utomordentliga framställningsgåfva i’dess
blomstring. Hvad än mot innehållet kan med ogillande
anmärkas, måste man dock- numera förvånas öfver den
ytterliga orättvisa, hvarmed »De närvarande» på sin
tid, till exempel af Geijer, bedömdes.
Vid riksdagen 1834-35 återfinna vi Crusenstolpe
på riddarhuset, men ej den trägne deltagaren i
förhandlingarna. Han var bragt ur jämnvigt, hans
lefvande framtidsutsigter voro stängda, hans åsigter
om riddarhuset och stadsförfattningen rubbade. Såsom
representanter för bergsbruken framträdde nu Petré
och Wsern; det är, säger Crusenstolpe, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
