Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXIV. Magnus Jacob Crusenstolpe. A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
mera riddarhuset som främst ådrager sig
uppmärksamheten-, det är, tillägger han, icke
talanger, men hållning, hvarpå riddarhuset lider
brist-, n detta lefver icke mer såsom institution
i sina egna medlemmars sinnen». En af Crusenstolpe
väckt motion förtjenar att ihågkommas, nämnligen
om inskränkning af spö- och risstraffet såsom
särskild straffart och dess afskaf-fande såsom
förvandlingsstraff: riksdagen beslöt en skrifvelse
till kunglig majestät rörande förslägets senare
del. Ryktbart blef Crusenstolpes deltagande i
denna riksdag, dels genom det af landtmarskalken
afbrutna, sedan af trycket utgifna anförande, hvari
Crusenstolpe karaktäriserade Karl Johans ryssvänliga
politik, dels genom den mot Crusenstolpe försökta
»utvote-ringen». Vid förra tillfället framhöll
han (den 30 Oktober 1834), som skäl mot de till
försvarsverket begärda extra anslagen, den sedan
1830 förändrade politiska ställningen. Härvid
omtalade han bevisen på förtroligheten mellan
Stockholm och S:t Petersburg, hvaribland (1834)
Mentschikoffs ankomst till Sverge och »sändningen
af en svensk generalsperson (G. Löwenhjelm) till
Rysslands hufvudstad att framföra svenska regeringens
lyckönskan vid foten af ett monument, hvars grundsten
är hemtad från Pultava och hvartill bronsen blifvit
gjuten af Sveaborgs kanoner, af krigsbytet från
Ratan». Sedan landtmarskalken två gånger afbrutit
anförandet, fråntog han Crusenstolpe ordet, då denne
nämnde den onåd.c som träffat friherre Styrbjörn von
Stedingk till följd af hans yttrande mot den kungliga
propositionen om ändring af Missgerningsbalkens 5
kap. l §, som stadgade dödsstraff för lasteligt tal
om konungen, drottningen eller tronföljaren. Denna
ändring låg vederbörande mycket om hjertat,
ehuru visserligen ej i yttrandefrihetens intresse:
1823, innan hofrättens utslag föll i högmålet mot
Anckarsvärd, hade kunglig majestät i skrifvelse
af den 5 Mars uppmanat ständerna att inkomma med
förslag till mildring af lagstadgandet, hvilket
de likväl afböjde-, numera, sedan den till döden
dömde A. Lindeberg vägrat mottaga erbjuden nåd
och vederbörande genom en amnesti måst hjelpa sig
ur förlägenheten, voro de än mer angelägna om en
sådan förändring af lagen, att den utan tvekan läte
sig mot misshagliga författare användas-, derför
föreslogs att i stället för dödsstraff sätta två
till tio års fängelse å fästning med eller utan
forlmt af äran; riksdagen strök detta tillägg,
behöll dödsstraffet alternativt, men förbättrade ej
genom uttrycket »konungens person eller gerningar»
bestämmelsens af erfarenheten ådagalagda obestämdhet,
som tillät att sammanblanda konungens person och
regenten i rådkammaren, att såsom lasteligt tal mot
konungen förtyda hvarje klander af en regeringsåtgärd;
denna våda, att sålunda de maktägande kunde »få hela
yttranderätten i sina händer» och det konstitutionella
ansvaret förvandlas till en tom form, hade friherre
von "Stedingk dristat påpeka-, han entledigades från
sin beställning som ordonnansofficer hos konungen.
Sedan anspelningen härpå afbrutit det glänsande
föredraget, anmälde Crusenstolpe mot rådgifvarna i
ministeriella och kommandomål anmärkningsanledningar,
af hvilka en gällde den utomordentliga beskickningen
till S:t Petersburg, hvarigenom Crusenstolpe
ansåg svenska kronans värdighet, nationens känsla
och konungahusets sanna intressen hafva blifvit
förnärmade. Konstitutionsutskottet underkände dem,
yttrande bland annat om beskickningen till Ryssland,
att den ej afsett någon rikets angelägenhet, utan
blott en mellan regenter »öflig» artighet. Härå
genmälde Crusenstolpe (den 2 Mars 1835), att »en
sådan beskickning under sådana förhållanden som de
närvarande icke blott icke är öflig, utan har till och
med aldrig förut ägt rum, så långt tillbaka häfderna
sprida ljus öfver verldens tilldragelser», och att
det hade förbehållits åt Sverge att »framte det
första, det enda exemplet på en hyllningsgärd åt den
utländske beherrskarens minne, hvilken plundrat och
styckat vårt hemland». De röster, nära en tredjedel
af de närvarandes tal, som afgåfvos för hans yrkande
om återremiss, visa att Crusenstolpe ej stod ensam i
sitt omdömme om hyllningen vid Alexanders-monumentet-,
efterverlden har mera odeladt ställt sig på hans sida.
Äfven det yttrande af Crusenstolpe, som föranledde
utvo-teringsförsöket, stod i samband med det misshag,
som drabbat en militär, såsom oförtäckt yttrades på
riddarhuset, ej för ett mindre
väl valdt uttrycks skull, utan emedan han ej
»voterat för uniformen». Om regeringens ifriga
ansträngningar att genomdrifva upptagandet af
lån till främjande af hy p oteks föreningar -
hennes förfarande framkallade ett riksrättsåtal -
hade nämnligen friherre M. Klingspor på riddarhuset
yttrat, att regeringen sökt »per fas et nefas» få sin
vilja fram, och han vidhöll mot Wetterstedts protest,
att regeringen begagnat »otillåtliga medel». Häraf
orsakades den 27 April 1835, då riddarhuset »för
tillfället» räknade tiofaldt flera ledamöter än
vanligt, en bullersam, af landtmarskalken föga
formenligt och opartiskt ledd förhandling, som
ändade med beslut om »föreställning och varning» åt
Klingspor. Under öfverläggningen hade Crusenstolpe
klandra! att Klingspor nyttjat ett utländskt uttryck,
tilläggande: »jag skall begagna mig af ett svenskt;
det finnes ordet skälmstycken, och jag ber att få
genomgå en liten tafla af regeringens förhållande
sedan 1809». Afbruten dels af »starka stampningar»,
mot hvilka grefve Horn protesterade, emedan de
voro oförenliga ej mindre med husets värdighet,
än med dess formliga beslut att ej så gifva sina
opinioner tillkänna, dels af landtmarskalken, gjorde
Crusenstolpe flera försök att fortsätta, men hindrades
af landtmarskalken, hvilkens åtgärd ogillades af flera
talare, äfven af den (Jak. Cederström), som den 30
Oktober 1834 ensam gillat enahanda förfarande mot
Crusenstolpe. Efter att det sålunda var omöjligt,
att med ledning af det sammanhang, man afbrutit,
afgöra, huruvida de stötande uttrycken hade ett
förgripligt syfte, uppstod fråga om påföljd för
talaren, och när den frågan företogs, visade den till
trängsel fyllda salen, enligt Crusenstolpes uttryck,
att äfven den dagen regeringen »med huldhet omfattat
föredragningslistan». Det utskott, nämndt till hälften
af Crusenstolpe, till hälften af landtmarskalken,
till hvilket frågan hänvisades, förklarade sig
ur stånd att bedömma den afbrutna framställningens
syfte och af-styrkte hvarje påföljd, hvilket ock blef
husets beslut, i det att blott ett hundra fyrtiosju
mot fyrtionio (således ej fem sjette-delar) röstade,
att Crusenstolpe skulle för den riksdagen uteslutas
från riddarhuset.
Ett efterspel återstod. I en återblick på riksdagen
yttrade Statstidningen, att utvoteringsfrågan så
till vida företett ett »dagparti», som ej mindre
än tre fjerdedelar röstat för uteslutande af en
medlem, den der »förnärmade ståndets anseende med
sin närvaro». Crusenstolpe åtalade tidningen. Väl
frikändes den, men rättegången blef märklig genom de
af Crusenstolpe meddelade upplysningarna om hans och
Brahes olyckliga tidningsföretag. Sålunda erfor man,
att de beryktade artiklar, för hvilka Crusenstolpe
under polska frihetskriget drabbades af den allmänna
oviljan, af honom endast voro öfversatta, såsom af
de »med känd hand skrifna koncepten» kunde bevisas-,
att penningbidragen varit långt ifrån tillräckliga,
sålunda under de första tretton månaderna blott ett
tusen åtta hundra, medan tryckningskostnaden allena
samtidigt uppgått till två tusen ett hundra sju tio
banko. »Mina sportler»,, säger Crusenstolpe med skäl,
»bestodo uti de störtfloder af smälek, som haglade
öfver mig från alla håll.»
Efter 1835 deltog Crusenstolpe ej vidare i
förhandlingarna på »ett rum, der riksdagsmannens
yttranderätt bokstafligen trampas under fötterna»,
såsom han der en gång anmärkt. Men väl blef
Crusenstolpes namn nämndt på riddarhuset under den
följande riksdagen, då man dels yrkade framställning
om Grusenstolpes frigifvande, dels föreslog en pension
såsom »tacksamhetsgärd för de historiska upplysningar,
som han lemnat svenska nationen».
Crusenstolpe började utgifva historiska handlingar,
som han flitigt samlat. Efter »Historisk tafla af
Gustaf IV Adolfs första lefnadsår», utgifven 1837,
följde samma år första delen af »Portefeuille». Året
förut hade han utgifvit »1720, 1772, 1809». Nya
upplagor af v Skildringarna» utkommo. Man såg
äfven detta författarskap med missnöje och
oro, hvadan underhandlingar med Crusenstolpe
försöktes. Man ville förmå Crusenstolpe att erbjuda
sina handskriftssamlingar till salu åt konungen, att
begära en lifstidspension ur den kungliga handkassan,
intill dess han kunde få en tjenst, att förbinda sig
att aldrig skrifva i oppositionens, utan »vid alla
tillfällen» och en-
21*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
