Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXIV. Magnus Jacob Crusenstolpe. A. Hedin - Svenska folksägner. Samlade af Herm. Hofberg - Ett besök i en prairi-hundkoloni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
små minnesbilder af hädangångne vidmakthöllo
oförminskadt sitt förtjenta rykte. Obetydligheter
flöto väl ock någon gång ur en penna, som rastlöst
arbetade för lifvets nödtorft ända intill hans död
den 18 Januari 1865.-
De, som personligen kännt Crusenstolpe, vittna,
ehuru ej blinda för hans fel, om många hans vackra
karaktärsdrag. De intyga ock, huru han i det
personliga umgänget var oemot-
ståndligt intagande. När med hans qvarlefVande
samtida minnet häraf förgått, skall han ihågkommas,
emedan hans lefnadshistoria ej kan skiljas från
berättelsen om en märkvärdig tidrymd af Sverges
inre historia. Och lika länge skall han ihågkommas
och läsas såsom en af de störste bland de mästare,
under hvilkas hand vårt språk har till fullo röjt
sia fägrings strålande skatter.
A. Hedin.
Svenska
Samlade af Herm. Hofberg.
"V. JSoldLat löpets oeli Finnjungfr-u.il*
(Från Östergötland.)
»sista, stora ofreden» var bland de många svenskar,
som i Finland nappades med ryssen, en soldat af Första
Lifgrenadierregementet vid namn Spets.
Spets var en käck karl, som icke svek i striden; men
hans äktenskapliga trohet var icke lika stor, som den
mot konung och fädernesland. När han tågade i väg,
lemnade han gumman sin qvar på roten; men, liksom
många af kamraterna, hade han den förvända tron,
att så snart han marscherat öfver rinnande vatten,
var han löst från sina trohetslöften. När regementet
seglat öfver Bottenhafvet med dess gungande böljor,
ansågo sig soldaterna så godt som alldeles fria.
Nu är det en känd sak, att finnarna, liksom
lappfolket, äro mycket trollska af sig och att deras
qvinnor kunna »tjusa» karlar till och med mot deras
vilja. Just en sådan qvinna råkade Spets ut för medan
han vistades i Finland. - Då kriget sent omsider var
slut, och Spets jämte sina qvarlefvande
kamrater skulle segla hem, blef det en stor jämmer på
Fina-jungfrun, som ej ville mista sin vän, och när
hon såg att ingenting ville hjelpa, begärde hon att
till ett minne af honom få tre hårstrån. Spets anade
oråd och meddelade sig i saken med kaptenen. Äfven
denne ansåg det betänkligt att efterkomma finskans
begäran, hvarför han afskar tre hårstrån af sin gamla
pels och lemnade dem till Spets med tillsägelse att
skänka dem åt sin käresta.
Med glädje mottog hon gåfvan, och soldaterna seglade
sin väg. Men när de voro komna ett stycke ut på
sjön, började Finnjungfrun trolla, och - hejsan! -
der flög den gamla, svarta pelsen rätt mot vinden
och bort till Finland igen. Spets var glad att hafva
sluppit fara till väders, och kaptenen tröstade sig
öfver förlusten af pelsen i medvetandet af, att genom
denna uppoffring hafva räddat en käck krigsbuss ur
en troll-packas våld. Spets kom välbehållen till sin
gumma igen, men händelsen lärde honom så mycket, att
han från den betan blef en stadig och pålitlig man.
JBtt Ibe^ök i en pi*airi-liii.iidlkoloiii.
Lmerikas murmeldjur vistas företrädesvis på Missouris
prairier. Öfver dessa omätliga grässlätter, förtorkade
under sommaren och vintertiden betäckta af snö, draga
buffelhjordar fram och upplifva ensligheten. Der, i
denna ödemark, lefver den lille gnagaren, slår sig
tillsammans med vänner och kamrater och bildar snart
ett större eller mindre samfund, hvars kägelformiga
bostäder hafva uppbyggts af den vid gnagarnas
urgräfningar uppkastade jorden. Dessa väl inrättade
kulor sluta sig intill hvarandra med ett mellanrum
af sexton till tjugo fot och det på så sätt bebyggda
området upptager mången gång en utsträckning af
flera mil.
Om man närmare undersöker dessa toppformiga kullar,
finner man deras jordyta så hård som på en mycket
tilltrampad gångstig samt att den lilla upphöjningens
bas ungefärligen har tre fots diameter. Öppningen
till kulan, hvilken är urhålkad vid kullens fot,
löper nu lodrätt nedåt. Denna ingång, som är en till
två fot lång, blir derpå snedvinklig samt för sedan i
sakta sluttning till det rum, der djuret giort sina
förberedelser till den långa vintersömnen. För att
göra denna så angenäm som möjligt har det ordnat åt
sig en liten påse, hopfogad af fint, torrt gräs, en
beundransvärd väfnad, som .dertill är. ganska solid
och så mjuk, att djuret utan skada kan sammanrulla
den eller svepa in sig i densamma.
Det amerikanska murmeldjuret ger stundom ifrån sig
ett läte, som påminner om skallet hos en hundvalp,
hvarigenom det fått namn af prawihund.
Washington Irving har gjort en tilltalande beskrifning
öfver dessa amerikanska murmeldjur, hvilka han haft
tillfälle att observera. »Jag fick höra», säger han,
»att man, en mil från vårt lägerställe, på platån
af en vidsträckt höjd, hade upptäckt en så kallad
prairi-hundby. Det var på eftermiddagen jag begaf mig
i väg, för att göra ett besök i denna egendomliga by,
i akt och mening att taga kännedom om dess anläggning,
inrättningar och öfriga förhållanden. Att jag
först och främst sökte formera bekantskap med byns
bebyggare, faller af sig sjelft. Prairihunden är ett
litet, fyrfota djur af kaninslägtet
med en vanlig kanins storlek. Han är liflig, yster,
obetänksam och en smula näsvis-, för öfrigt är han
ett djur, som älskar en sällskaplig sammanlefnad och
gerna bildar ett verkligt bylag. De med stor omsorg
uppkastade bostäderna upptaga ofta en jordsträcka af
flera tunnland och de der trampade och återtram-pade
spår, som skönjas i gräset, bevisa hela lifligheten
hos de små individerna. De äro, i sanning, i ständig
rörelse, än öfverlemnande sig åt lek, än egnande
sig åt publika eller privata angelägenheter eller
sällskapslifvets behag, i det man ser dem gå från
den ena hålan till den andra, liksom i färd med att
göra hvarandra besök. Ofta förena de sig godmodigt
och muntert om att springa tillsammans .och göra
krumsprång, i akt och mening att riktigt njuta af
aftonsvalkan efter ett uppfriskande sommarregn,
stundom också tillbringa de,halfva natten med att
förströ sig med ett svagt skällande, ganska likt
de första försöken af en morsk liten hundvalp. Vid
ringaste buller draga de sig tillbaka i sin cell
och byn blir tyst och öde; men skulle dock en
öfverrumpling ske, utan att de få tillfälle gömma sig
undan, så antaga de en viss min af djerfhet och det
mest löjliga och egendomliga uttryck af en utmanande
trotsighet eller en vanmäktig vrede.
Prairi-hundarna äro dock icke dessa byars enda
inbyggare. Ugglor och skallerormar slå äfven ibland
der ned sina bopålar, och_ det återstår för hugade
forskare att utleta, om dessa djur äro väl mottagna
gäster eller främlingar, de der icke stå under de
verkliga ägarnas särskilda gunst och beskydd. De
ugglor, som bo i dessa jordkulor, hafva en liflig
blick, en snabb flygt samt dertill större klor,
än den vanliga ugglan, och ännu något märkligare:
de sky icke dagsljuset, utan göra sina utflykter vid
fullt solsken. Resande försäkra, att dessa fåglar
icke slå sig ned i murmeldjurens jordkulor förrän
prairi-hunden öfvergifvit dem, hvilket icke hör
till någon sällsynthet, ty det händer ganska ofta,
att, då en familj medlem dör, det känslofulla,
lilla djuret öfvergifver icke allenast stället,
utan äfven den ort, der det förlorat ett föremål för
sin tillgifvenhet. Hvad ugglan för öfrigt beträffar,
så påstår mången, att hon uppträder i byn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
