- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
167

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i en prairi-hundkoloni - Islossning. Algot Ljunggren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

167

som ett slags fogde eller intendent, hvartill man
lägger lärarebefattningen för unga murmeldjur,
och sannt är, att dessas gläfs-ning påminner om
ugglans skri.

Hvilken plats skallerormen intager i detta lilla
samhälle, derom har man just icke gjort någon
synnerlig tillfredsställande upptäckt. Man antager
dock, att detta listiga djur vet att introducera
sig i godtrogna och aktningsvärda familjer, hvilkas
gästfrihet ormen på ett ovärdigt sätt belönar
med den grymmaste otack, ty mången gång har man
öfverraskat honom ätande sitt värdfolks ungar. Deraf
kan man draga den slutsats, att ormen, i skygd af
uppstånden förtrolighet, öfverskrider den gräns, som
en vanlig snyltgäst aldrig, eller åtminstone sällan,
kan tillåta sig.

Allt hvad jag emellertid hört sägas om de små
sällskapliga murmeldjurens förhållanden gjorde, att
jag med stort intresse nalkades deras by. Olyckligtvis
hade man der under dagens lopp haft besök af
några jägare, hvilka dödat en eller två af byns
medborgare. Hela republiken hade derigenom lidit en
svår förolämpning och var djupt uppretad. Skildtvakter
voro utposterade, och då vi nalkades, märkte vi
huru de retirerade, för att. gifva hela samhället
ett tecken, att det klokaste vore att nu packa sig
bort. Medborgarna lydde varningen, ty vi sågo deras
hälar hvirfla i luften, då de med ett kort gläfsande
för-svunno under jorden, der de försigtigt höllo
sig undan.

Yi tågade nu genom byn, som intog en plats af flera
tunnland. Icke en enda inbyggare visade sig. Man såg
emellertid oräkneliga hål och vid hvart och ett fanns
en liten jordhög, uppkastad af dessa små djur, under
det de ordnat sina underjordiska gallerier. Alla
dessa hål syntes dock tomma, åtminstone voro de
det så långt, som vi kunde undersöka dem med våra
laddstockar, och vi varsnade hvarken hundar, ugglor
eller skallerormar. Efter att en stund på detta sätt
hafva ströfvat omkring, drogo vi oss med så litet
buller som möjligt tillbaka,

Lan satt der mörk i sitt arbetsrum

h blickade tankfull ner, Men blicken började blifva
skum, Och hufvudet sjönk allt mer.

Han hade sin maka mist i dag: Nog henne han hållit
kär, Men med en kärlek af eget slag, En ömhet trumpen
och tvär.

Ej just han aktade henne stort, När än hon i lifvet
var: Han trott, att icke det kännas bort Så tomt,
när hon ej var qvar.

Men nu så satt han der mörk och stum Och blickade
tankfull ner. Och kammarn började blifva skum O.ch
hufvudet sjönk allt mer.

Och bäst han satt der, så föll hans blick På en bok,
en liten en, Som låg i skräpvrån i trasigt skick Och
legat der länge re’n.

När först han böjde vid altarrancl Sitt knä, han
hade den fått. Ej just af bruk, men af tidens tand,
Hon se’n blifvit sliten blott.

Nu låg hon der glömd i sin mörka vrå; Men sakta det
ljöd ur den: »Vi kännt hvarandra en gång, vi två, -
Säg, minns du den tiden än?»

hvarpå vi aflägsnade oss ett stycke vag^rån
jordkulorna samt lägrade oss på marken. Helt
orörliga och tysta sutto vi en lång stund, under
det vi hade ögonen riktade på denna till utseendet
alldeles öfvergifna hundby. Ber, på dess yttersta
gräns, sågo vi nu nosen sticka fram på en och annan
gammal mur-melherre, som försigtigt och spanande
blickade sig omkring, för att i samma ögonblick
åter försvinna. Åtskilliga murmeldjur, hvilka voro
mera aflägsna från oss, trädde derpå helt och hållet
ur sina kulor, gjorde sedvanliga kullerbyttor samt
utförde till och med ett par hvirflande luftsprång med
en min, som om de skulle vara hågade att börja någon
slags glädtig yankee-dans. Midt i detta utbrott af
munterhet märkte de oss och med en rörelse af skygghet
voro de åter borta. Den omgifvande stillheten tycktes
dock småningom lugna dem, och vid den aflägsnaste
sidan af byn visade sig också snart på nytt några,
hvilka helt försigtigt smögo sig ur sina qvarter,
i tydlig afsigt att besöka en eller annan granne,
för att kanske skaka sina hufvuden öfver vissa
obehagliga tidens tecken. Andra, mera djerfva,
bildade små grupper på gator och allmänna torg, der
de tycktes vara helt förgrymmade öfver den skymf,
som nyss drabbat deras republik samt djupt sorgsna
öfver det begångna mordet på deras kamrater.

Då vi i detta ögonblick reste oss upp, för att på
närmare håll betrakta dem, var nbieff, lieff, Ueff»
det ljud, som steg från alla munnar, och det blef nu
ett allmänt: rädde sig den som kan! Från alla håll
och kanter hvirflade bakfötter i luften, för att som
en blixt försvinna under jorden.

Natten gjorde kort härefter ett slut på våra
observationer, men äfven sedan vår hemkomst hördes
från den sidan, der lägret låg, ett svagt sorl -
kanske ett jämmer öfver den olycka, som dragit sorg
och förskräckelse öfver hela den lilla hundkolonien,
- kanske ock en samfälld klagan öfver aktade och
utmärkta medborgares död.

Och snart från trasiga, gula blad Ett underligt sken
sig spred; En här af minnen der drog åstad Och ställde
sig led vid led.

Han såg en kyrka i morgonljus, I vårgrönt smyckad och
skön; Vid psalmesång och vid orgelbrus Han böjde sig
ned till bön.

Han såg i skarorna midt emot En annan, som bad som
han: Det var, som om här vid korsets fot Ett lefvande
svar han fann.

Han såg och såg, och så småningom De tycktes mildras,
hans drag; Och på hans sträfva anlete kom En skymt
utaf ljus och dag.

På sträckta vingar han ilar fort Till barndommens
verld åstad; Hon syntes, som förr hon aldrig gjort,
Så underbart ljus och glad.

Och han, som hunnit gammal och grå Att hårdna
i lifvets strid, Han kände sig nu på en gång så
Förunderligt vek och blid.

Det var, som hade han plötsligt fått I hjertat ett
sting, som sved; Men isen smälte omkring det smått
Och droppade sakta ned.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free