- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
171

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett marknadsminne, upptecknadt af Thyra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

171

det, hade Jacobina ställt upp sin himmelsblåa, med
krusadt pap- j per utpyntade, kista på en tunna,
så att hon skulle synas.

Men trots pepparkaksgrisar, »piquerade» hjertan
ochhvete-kusar i alla möjliga och omöjliga former,
hade hon den harmen att se, huru den ena efter den
andra af hennes kunder af-föllo, dertill lockade af
de äpplen, Stockholms-Evorna bjödo.

För att trösta henne, köpte jag knäckar för de sex
styf-ver, som jag fått extra af moster, och smög
mig sedan, beväpnad, med en smällare och en stoppnål
påträdd med en mycket grof tråd, in bland den böljande
folkhopen.

"Nå, du min skapare, nu går skammen på torra
landet! Brita Kajsa i Länne skäms inte te ha’
samma ränning på kjol ty ge, som jag. Yore de’ inte
skamligt, toge jag af mig min, å det på eviga minuta.»

Ett par skrälliga messingsinstrumenter ljödo från en
mangelbod, för tillfället inrättad till circus. En
liten flicka i skära trikoter och guldbroderad kjortel
stod och neg vid ingången. Gud, så söt hon var! Ack,
den som vore i hennes kläder!

»Bara tjugofyra skilling person!»

Och jag, som endast hade tolf. . .

»Jo, jag tackar, jag! Granngålsmor slår på stort,
ska’ jag säje. Pål dö skalf? (poil de chevre). Mindre
kunde ha’ dugt, tytje jag.»

»Nå, ä’ de sannt, gästgifvarmor, att Anna ska’ sta’
med giftas till jul?»

»Hocken ha’ sagt dä?»

»Stina Bygde, vet jag.»

»Hon springer då alltid med lögner.»

Stintan (flickan) kom’ inte te åka ner för predikstola
förr än på nyårsföre.

Lyckans stjerna!

»Hvem vill se lyckans stjerna? Kostar bara tolf
skilling person, och då får man den utvaldas porträtt
på köpet.»

Jag kände mig frestad. Men nog kunde man få mera för
tolf skilling.

En hedersgubbe i hemväfda kläder och storrosig
halsduk, tydligen nyss köpt, stod med käppkryckan i
mun och beundrade herrligheterna i ett guldsmedsstånd.

Pang! exploderade min smällare i hans bakficka.

»Nej, far, nu var ni för tydlig», ropade en ljushårig
dräng, som i detsamma skranglade förbi, med en arm
hvar kring halsen på tvänne bondjäntor, ett för
Norrland* egendomligt sätt att promenera, när det
»är väl».

Allra lifligast var det på karusellplan, ett
trekantigt hörn vid tullporten, för tillfället
verkligen upptaget af en karusell med en släda,
en öländing och en stork som fortskaff-ningsmedel.

Tre skilling för tre h var f L

Det var dyrt, men storkens halfutspända vingar och
eldröda näbb frestade mig oemotståndligt. Hvilken
underbar färd!

Med armarna kring fågelns hals flög jag genom rymder,
öfver berg, öfver haf, till soliga, tjusande trakter,
för att helt plötsligt känna mig nedflyttad till
verklighetens knaggliga mark å nyo. Mina trenne hvarf
voro slutade, men de hundratals mil, de kommit mig
att göra i inbillningens skimrande verld, gömde jag
länge som ett underbart, hemlighetsfullt minne.

En rödkindad, klumpig bondjänta kraflade sig upp på
min plats, oförskräckt visande de medel, vår herre
gifvit henne att komma fram med här i verlden, och
så flög storken bort å nyo, tyngre än nyss, tyckte
jag, men så hade han också reelare last än ett barns
fantastiska, fjäderlätta drömmar.

Det började att skymma.

Invid sjelfva tullporten hade en spekulativ
Stockholmsfru öppnat kaffeservering, biträdd af en
frodig, groflemmad Norrlandsstinta, med linhvitt hår
och valmoröda kinder, iklädd en mycket snäf, hemmaväfd
yllekjol, svart bombasinslif, rutig bomullshalsduk
och hvitt lenongsförkläde, tydligen påsatt af frun.

»Fem koppar med dopp, skynda dig, Brita!» ropade
kommersens förestånderska inåt tältet, der kokningen
försiggick.

»Dä stå’ väl inte för lifve’ heller», ljöd Britas röst
tillbaka. »Man ä’ väl inte mer än folk, skulle ja’
tro. Herre jesses, så hon sqvälar» (skriker), tillade
hon, när fruns uppmanande röst hördes ännu en gång.

»Jag kom’, när jag blir tillreds.»

Ändtligen kom Brita, försigtigt bärande den stora
kaffepannan framför sig, med handtaget omviradt med
yllekjolen, för att inte bränna sig.

»Häll i fem koppar der nere, och kom sedan hit med
pannan!» ropade frun.

Men bordet var för högt och Britas kjol för snäf;
det kom inte mer än ett par droppar ur pipen.

»Håll upp kjortla bak, så rinn’ dä bättre», uppmanade
Brita de tåligt väntande kunderna. - Ett, två, tre,
- fyra, slog kyrkklockan.

Ve mig, som skulle hafva varit hemma klockan ett,
för att få middag. Nu var det inte vardt att gå
hem förr än klockan sex, när aftonvarden, för mig
qvällsvarden, serverades.

»Brita, en kopp kaffe!»

Sex skilling? Nu hade jag bara tre skilling qvar till
pennknifven, som jag sett på en hel vecka. Herre Gud,
så svårt det var att hushålla!

Mörkret föll hastigt på. Ett doft trampande, mullrande
buller gick genom hela staden, som nu var öfverfylld
med marknadsbesökande.

Stora torget var packadt med folk. Det liknade
ett upp-rördt haf med fosforiska lyspunkter,
representerade af lyktorna, hvilka, upphängda på
stänger, sågos mera än de läto se.

Positiverna hvilade sig icke ett ögonblick. Fiolerna
och dragspelen ljödo raskare.

Säljarnas älskvärdhet fördubblades. Klockbytarna
grälade högljudt om de olika fördelarna hos en Paris
eller en Löndon såsom urmakare. Hästskojarna kommo
utledandes med sina spattsjuka kräk, hvilka de i
den osäkra belysningen hoppades kunna purra på någon
dimögd köpare.

. Skrål, gräl, sång i alla hörn. Lif, oväsen,
stoj öfverallt. Nu var det muntert att vara med.

Boden, der dricksvarorna serverades, var alldeles
öfverfylld med folk. Nu kom en hel falang med ungdom
och skulle in. Pojkarna skuffade på, jäntorna stretade
emot. Vett skulle man väl visa att man hade.

»Eo hit me’ nå’nting te dricka», ropade anföraren,
en ung hemmans- eller rättare skogsägare, i splitter
nya kläder, hög, svart hatt, som satt bak i nacken,
röd silkesnäsduk, fastsatt med en knappnål i ena
bakfickan, och käpp under armen.

»Piccardon? Åh hut! Champagne ska’ vi ha’, men
ingen dyn ja, utan töcken, som kostar tio riksdaler
butelja.»

En-bit från den allmänna stråkvägen satt en helt ung
bondflicka med blida, vackra drag och djupa gropar
i kinderna, när hon log, som hon gjorde just nu,
ehuru sorgset, inbegripen i samtal med en ung dräng
med mörka ögon och yfvigt, svart hår, tydligen en
»utböling i bygda». **

»Nog vet jag du håll’ af mig, Thore, men att lemna
far för dej, så länge du lef som du gör, vore en
större synd, än jag kunde bära på.»

»Från och med i dag är> det slut med lefva, som du
säger, Karin. Jag blef så konstig till mods, när jag
kom att titta i psalmboken, som jag köpt åt dig. Och
när jag tänkte på en sådan Guds engel du var ...»

Jo, nog var det roligt höra på dem alltid! Nej, tacka
vet jag då gubben och gumman, som på hvar sin sida om
kärran, med en töm hvar i handen, stodo och grälade
om de skulle fara hem eller stanna qvar. Gumman
körde på, gubben höll igen. Slutet blef att gumman
for sin väg med alla inköpen, under det gubben stod
hickande qvar och svor att »trollen tagit käringa».
(Forts. sia. m)

Följande lilla episod tilldrog sig i en af
Norrlands nordligaste städer under den gamla goda
tiden. Främling på orten,

22*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free