Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk marmorvas i Nationalmuseum. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
våra egna gränser, knappt ens af fackmän,
naturligtvis undantagna de ytterst få forskare,
hvilka på ort och ställe kunnat egna våra samlingar
sin uppmärksamhet. En af dessa, en bland vår
tids lärdaste arkeologer, Grottingerprofessorn
Friedr. Wie-seler, som sommaren 1867 på en resa
från Petersburg till Köpenhamn också besökte
Stockholm och som i en utförlig uppsats i den tyska
facktidskriften »PMlologus» 1868 nedlagt frukterna
af sina studier i vår antiksamling, fäller om
samlingen det hårda omdömmet, att han »känner
få museer, hvilkas vigtigare stycken hafva mera
lidit genom godtyckliga sammansättningar, oriktiga
restaurationer och oförskämdt öfverarbetande", -
en bedröflig orlofssedel af en auktoritet med en
så rik erfarenhet som Wieseler. Klandret träffar
emellertid icke egentligen vårt land, ty i deras
nuvarande skick torde, så vidt vi känna, samlingens
alla antiker kommit till oss.
Detta oaktadt drista vi oss påstå, att samlingen
ingalunda är att förakta. Att den äfven förmått
intressera Wieseler, framgår deraf, att hans
uppsats derom i Philologus omfattar ej mindre än
fyrtioåtta tättryckta sidor. Äfven om vi bortse
från vår herrliga Endymion, hvilken till och med
verldens rikaste antiksamling, den Vatikanska, kunde
hafva skäl att af-undas oss, äger dock vårt lilla
antikmuseum ej så få nummer, som, vare sig genom sitt
konstvärde eller genom sitt arkeologiska intresse,
väl äro värda att uppmärksammas mera än hvad nu är
fallet. Sådana verk, som vår Apollon Musagetes med den
ganska sällsynta serien af de nio sånggudinnorna (af
hvilka dock tvänne icke varit "födda" Apollodöttrar,
utan från andra håll sedermera »invärfvats» i
det vittra sällskapet), Pallas, prestinnan, den
kolossala Yenusbysten med flera skulle vara hvilken
antiksamling söm helst till heders. Dit höra också
de trenne stora dekorativa praktverken af marmor,
som jämte Endymion i främsta rummet tilldraga sig den
besökandes blickar vid inträdet i Endymiöiissalen:
de båda resliga kandelabrarna (katalogens n:r 180,
181) och den ännu väldigare praktvasen (n:r 184),
hvaraf följande sida ger oss en afbildning. Det är om
denna vas vi här som text till illustrationen skola
yttra några ord.
För det första är dock att märka, att fotställningen
icke hör till. Denna är sammansatt af trenne (två
antika och ett modernt) från olika håll hopförda
fragment, hvilkas mest i ögonen fallande stycke
utgöres af ett upp- och nedvändt qvasi-, korintiskt
kapital. I detta barocka skick har det hela kommit
till oss från Italien. Sjelfva vasen är märklig
såsom en af de största ’och rikast prydda sådana,
man möter i antikmuseerna. Katalogen anger dess höjd
till nära sex decimalfot. Den är, som ofta är fallet
med dylika praktvaser, sirad med bacchiska masker
och vinrankor; mindre vanliga äro dess grepar,
som bildas af ymnighetshorn. Locket krönes af en
djurgrupp: en oxe anfallen af ett lejon, ett motiv,
som ofta upprepas å fornpersiska och lyciska reliefer.
Det märkligaste å vasen är dock den basrelief,
som smyckar dess framsida. Wieseler egnar deråt
i sin uppsats nära två sidor. Vi se här mellan
tvänne Silenusmasker en grupp af trenne figurer. Den
mellersta är påtagligen, trots den fotsida drägten,
en man: det är Apollon i kitharödkostym med ki-tharan
på venstra armen och plektron i sin högra. hand. Vid
hans fötter ligger ett klot, ett attribut, som
ofta tilldelas solguden, Helios-Apollon, De andra
båda figurerna äro deremot synbarligen qvinliga
väsen. Fredenheim, museets förste direktör, såg
i denna grupp tvänne sånggudinnor hembärande sin
dyrkan åt Apollon. Han ansåg då klotet böra hänföra
sig till den ena af dessa, som derigenom angåfve sig
som stjernkunskapens Musa, Urania. En tysk forskare,
Heydemann, som 1865 besökte Stockholm, ville deremot i
denna relief se ett fragment af en större komposition,
som haft till ämne Marsyas’ täflan med Apollon. Tå
detta fragment skulle vi se den segrande guden
obevekligt afvisa den för Marsyas bedjande qvinnan,
under det
en sånggudinna räcker honom segerdrycken. Wieseler
förkastar emellertid båda tolkningsförsöken, men
vågar icke uppställa ett nytt.
Om man från Rom åt sydost vandrar ut i Campagnan,
följande den antika via Lalicana, som leder fram till
den pittoreska småstaden Palästrina i Sabinerbergen,
kommer man efter knappt en timmes promenad till
resterna af en åttkantig antik graf byggnad,
som bär namnet Torre pignattara, det vill säga
kruktornet. Det kallas så af de lerkärl, som redan
i antika tider blifvit inmurade i dess nu försvunna
kupol, en konstruktion, som i den romerska kejsartiden
var temligen vanlig. Det italienska ordet pignatta
betyder kruka. Den katolska traditionen vill i denna
oktogon se ingenting mindre än kejsarinnan Helenas
graf, helgonet Sancta Helenas, kejsar Konstan-tini
moders. Men då hon, efter hvad den kristna kyrkans
äldsta skriftställare berätta oss, lär hafva dött i
Palästina och begrafvas i Konstantinopel, kan denna
byggnad alltså på sin höjd hafva varit ett kenotafium,
uppfördt till hennes minne. Nu är en liten kyrka
SS. Pietro e Marcéllio inbyggd deri. Här är fyndorten
för åtskilliga antika konstrester, bland hvilka
den berömdaste är en väldig sarkofag af röd porfyr,
som påstås vara Sancta Helenas egen sarkofag och nu
förvaras i Vatika-nens antiksamling. Här anträffades
också år 1767 af en grefve Leoncini den å nästa
sida afbildade praktvasen. AfFrancesco Piranesi, en
romersk antiqvarie, som var Sverges kommission är i
dylika affärer och sedan dog 1810 i Paris, efter att
der hafva varit den romerska republikens minister,
såldes den år 1785 till Gustaf IH för ett pris af
vid pass ett tusen zecchiner, de vill säga mellan
sju och åtta tusen kronor i vårt nuvarande mynt.
Den har alltså i antika tider prydt kejsarinnan
Helenas kenotafbyggnad eller åtminstone dess närmaste
omgifningar. Hvad uppgift1 den der haft att fylla,
torde vara svårare att bestämma. Har den tjenat
till förvaringsrum för någon förnäm romares eller
romarinnas aska eller har den blott varit till
prydnad?
För tolf år sedan väckte denna antik ett obehagligt
uppseende derigenom, att den blef anledningen
till en skarp tvist mellan tvänne af våra mest
framstående konstforskare angående denna fråga. Å
ena sidan försvarades katalogens från förra seklet
bibehållna uppgift, som deri vill se en askurna,
å andra sidan förklarades denna uppgift vara en
smula förhastad. Skälen å förra sidan hemtades
hufvudsakligen från reliefen, som helt säkert icke
ursprungligen tillhört monumentet, utan blifvit
sedermera inpassad af annan hand, troligen i
moderna tider, möjligen i förra seklet samtidigt med
tillfogandet af den barocka fotställningen. Eeliefen
visar nämnligen en ädlare stil och anger sig derigenom
såsom tillhörande en äldre period än det öfriga,
samt är dessutom af en annan marmorart än detta. I
reliefens ställe vore en inskrift ursprungligen
anbragt inom den qvår-varande listramen, hvilkens form
öfverensstämmer med den, som ofta anträffas kring
inskrifter å säkra askurnor. Piranesi ville också i
djurgruppen, som kröner det hela, se en symbolik,
som häntydde på vasens karaktär af askurna; detta
Piranesis skäl synes oss dock temligen långsökt.
Huru med den saken nu egentligen förhåller sig,
drista vi naturligtvis icke att anse oss vara
fullt kompetenta att afgöra och lemna alltså frågan
fortfarande öppen. Å ena sidan anse vi visserligen de
för »?askurnan» anförda skälen vara ganska sannolika,
men å andra sidan icke fullt lemsande. Ett ytterligare
stöd för det förra antagandet skulle dock möjligen
kunna hemtas redan från fyndorten: -Torre pignattara
var, såsom vi sett, en graf byggnad, och man
anser för öfrigt, att i närmaste grannskapet deraf
befann sig främlingsrytteriets begrafningsplats i
tredje och fjerde seklet efter Kristus. Inskrifter,
hvaraf frag-menter blifvit inmurade i nischväggen
vid byggnadens ingång, syfta nämnligen på förnäma
officerare vid detta rytteri.
T,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
