Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett marknadsminne, upptecknadt af Thyra - Svart herrskap. E-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
gentlemän rent af söka tillvinna sig de svartas
förtroende i fråga om medborgerliga uppdrag. En
till Europa hunnen historia om ett sådant försök,
som tillika innefattar ett karaktäristiskt drag af
den amerikanska humorn, de hvitas och de svartas,
må här inflyta.
En hvit herre hade uppställt sig som kandidat i en
valförsamling af negrer, för att få röster till en
inflytelserik befattning. Efter att vidt och bredt
hafva klargjort för dem den politiska ställningen och
den lycka och välsignelse, de ärade valmännen skulle
vinna, om de skänkte talaren sina röster, slöt
han med en kläm af ungefär följande lydelse: »Ni kunna
med skäl fråga, mina herrar, hvarför jag, en ovärdig
hvit, vädjar till er och hvarför jag gör anspråk på
ert förtroende. Ni hafva rätt att göra en sådan fråga,
och jag vill besvara den och dermed äfven förklara,
hvarför jag anser mig något berättigad att stå här
i dag. Det är sannt, mina herrar, att försynen,
som skiftar lifvets gåfvor, gjort mitt skinn hvitt,
men detta är blott en bedräglig yta, ty i min själ är
jag svartare än någon af er, mina herrar.»- Historien
tillägger, att när valmännen skrattat ut, fick den
fyndige kandidaten den sökta sysslan.
E-g.
Ett
upptecknadt
lej, nu kunde det vara tid att begifva sig hem! Jag
var ". halfdöd af hunger. Min sista slant hade gått
åt till en hvetekuse, men hvad hjelpte den? Om jag
bara sluppe att möta min mor!
Hjertegod och älskvärd, var hon likväl icke att leka
med - och jag såg förfärlig ut.
Under den sista halftimmen hade jag, med ögonen slutna
och armarna tätt tryckta till bröstet, låtit mig på
måfå föras framåt af en böljande, mullrande folkhop,
inbillande mig vara utkastad i en strid, väldig ström
med lodräta strandbräddar. Att man efter en sådan färd
icke kunde taga sig bra ut, var ju gifvet. Hatten var
tillstukad, vantarna borta, klädningen sönderrifven,
för att icke tala om diverse blånader och märken,
som min sjöresa förskaffat mig extra. Dessutom hade
mitt tilltag, att sy samman trenne »gracer», hvilka
grälade om en konfektspåse, utdelad af någon landtlig
Paris, blifvit upptäckt, .och en af de först nämnda
hade begifvit sig hem till min mor, för att fordra
ersättning för en sönderrifven kjol. Tacka vet jag
i forna tider, då voro inte gracerna så noga!
Emellertid var det med vissa, obehagliga aningar,
som jag begaf mig på hemvägen.
Nej, men så grann bryggstugan var! En enda blick genom
fönstret bara! Väggarna med sina mystiska, mörkröda
tygskynken och trolska glasögon, tombolahjulet,
som oupphörligt svängde omkring, musiken - allt
detta föreföll mina oerfarna sinnen såsom höjden af
all herrlighet.
Med näsan hårdt tryckt mot rutan, sörjde jag,
glömsk af njutna fröjder, innerligt min förlorade
tolfskilling, när i detsamma »panoramaherrn» fick
se mig.
»Schtig in, schtig in, lilla mamsell!» ropade han
smilande, strax igenkännande mig sedan han var hemma
för att göra upp. »Koster ingenting.»
Glömda voro hunger, alla obehagliga tankar
och aningar. Med klappande hjerta åtlydde jag
inbjudningen.
Eummet var till hälften fyldt med folk. »Eobért,
Eobért», ljöd det från positivet, som, uppstäldt på
ett par bockar, drogs af en omkring tolf års gammal
gosse med lockigt,’blåsvart hår, bleka, infallna
kinder och mörka, trötta ögon.
Tonerna ljödo sä besynnerliga, så afbrutna.
»Eob-e-e-rt, Eob-e-e-rt», ljöd det.
»Panoramaherrn», en kort, bredaxlad tysk med låg panna
och obehaglig uppsyn, höll på att förklara taflorna,
hvilket han gjorde med stor snabbhet och på mycket
dålig svenska.
I detsamma kom min gamle bekante, den Jjushårige
drängen, in,’1 åtföljd af en hel skock ungdom.
»Schtig på, ärade tierrschkaper», ropade "värden
på stället, »Denna tafla vereschtäller Stockholms
schlott,:»
»En så’n bengel te’ ljuga», afbröt en liten, klotrund
bond-jänta, med blekblåa ögon och en käck uppnäsa. »Dä
dänne vara Stockholms slott! Dom ä’ ju inte go te
ha’ en skorsten på take en gång! Dä ä’ väl kongliga
lagåla, kan ja’ tro.»
»Denna tafla vereschtäller den sofvande Endymion.»
»Hvad jesse namn säg’en?»
»Huga då (husch då), töcken otäckelse!»
»Titta inte dit, jäntor, han har inte mera på sej än
min hand!»
af Tliyra.
^0 ’
(Forts, från sid. 171.)
»Eobért, Kobért», ljöd det allt ojämnare, allt
långsammare.
Förevisaren röt ett par ord på tyska åt gossen,
som häftigt ryckte till och öppnade de tunga
ögonlocken. Sedan drog han med nervös ifver vefven
omkring, men redan efter några ögonblick ljöd det
lika ojämnt, lika ryckigt som nyss: »Eobért, Eobért!»
Det lät nästan som om positivet snyftat.
»Fasligt ynklig låt, ni bjud’ folk på!» ropade en
liten, bjulbent skomakare, sällskapets sprätt, »Dra
till me’ nå’nting muntert, hoppsansa!»
Tysken gick fram till gossen, ruskade honom omildt
vid armen och famlade med handen öfver regeln, som
bestämde styckena. Nu först såg jag, att det främmande
barnet hade en markatta af minsta sort gömd under den
trasiga jackan. Djurets ögon glödde och det gnisslade
ursinnigt tänderna, när »husbonden» nalkades.
»Ärade herrschkaper, den verdömda limmel har
verschtört den vef. Eobért dock vare en micket munter
vals, om man blott drar den ordentligt kring. Schå
här.»
Med blicken ångestfullt fästad på förevisaren,
började gos<-sen sitt tunga arbete å nyo.
»Eobért, Eobért», ljöd det nu, som ett ångestskri.
»Nobla herrschkaper, här vara en micket skön tafla:
sabin-skornas bortröfvande.»
»Dä va’ en otäcka te se ut!»
»Hocken?»
»Sabina, vet ja’; dä ä’ väl hon, dom bär i
spetsen. Dom ha’ väl gått sig rent förderfvade,
för att leta rätt på krittra, kan jag tro.»
»Eobért, Eobért», ljöd det ännu en gång, sedan
tystnade musiken helt plötsligt. Gossens hufvud hade
sjunkit ned mot instrumentets kant, och han sof, som
blott ett till ytterlighet uttröttadt barn kan sofva.
Tysken mumlade en ed och, fattande den sofvande
i det långa, lockiga håret, tilldelade honom en
häftig örfil.
»Sancta madre», mumlade barnet och tryckte ena
handen mot bröstet, i det han med den andra fasthöll
markattan, som våldsamt arbetade för att komma lös.
Man kunde icke se någonting mera bjelplöst, än detta
stackars, darrande barn, tydligen sjukt eller dignande
af trötthet, med de sorgsna, mörka ögonen falla af
tårar och de bleka läpparna skälfvande af rädsla.
»Ni får icke slå honom», ropade jag häftigt, när den
grymma handen höjdes ännu en gång.
»Liten mamsell vet inte ...»
»Ni får inte slå honom», upprepade jag envist,
v Jag skall draga vefven åt er i stället», tillade
jag majestätiskt, följande ögonblickets ingifvelse.
»Eobért, Eobért», ljöd det å nyo, men nu var det
jag som bestod musiken. - En glädjestråle tändes i
gossens trötta ögon.
’nGraeia») mumlade han och förde hastigt fållen af
min klädning till sina läppar. ->->Dio voi lenedete.»
Förevisningen af taflorna försiggick nu i ostördt
lugn. Eedan efter fem minuter badade jag i svett. Tänk
om någon hemifrån fick se mig! Gud, så trött jag
var! -
En blick på gossen, som å nyo sof, med hufvudet lutadt
mot väggen, upplifvade dock mitt sjunkande mod för
ett ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
