Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppskof. Anna R. - Gränserna för vårt vetande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppskof.
a an hade njutit af allt. Derför var han också mätt
på " allt. Det fanns ej en ros, som han .icke hade
plockat, en dr u f va, som han icke hade pressat,
och ändå var han ung - knappt tre tio år.
Pengar hade han i öfverflöd, men när nöjets nektar
har förlorat sin första, friska smak, gör det föga
till saken, om den bjudes i en guldpokal eller en
lerskål. Han kände mättnadens outsägliga leda och
kunde afundas den lefnadsfriske arbetaren, som sjöng
under sitt arbete.
Hans helsa var icke bruten, men sinnet var
sjukt. Andens \ingsenor voro förslappade, och den
vilja, den kraft, som kunde spänna dem till ny
verksamhet, saknades. Dock kunde ban ännu säga "jag
vill», men det var när han sade: "Jag vill undslippa,
dö, multna."
Mången har uttalat de orden, uttalat dem i förtviflan,
i ångest, i oförstånd, men ingen uttalar dem ur
djupet af sitt hjerta. Det gjorde han ej heller,
mannen i sagan. Han lät orden endast flyga likt ett
lösligt munväder, icke aktande hvarthän det for.
Derför blef han äfven häpen, då Döden plötsligt stod
^ framför honom och visade sig såsom en oblidkelig
dommare, sträng, allvarlig, full af majestät och makt.
"Du har kallat mig", sade han, "nu är jag här."
"O, nej", sade mannen och drog sig bäfvande tillbaka,
"du måste hafva hört orätt."
Döden log icke, det är endast lifvet, som kan le,
men det spordes dock en besynnerlig ryckning kring
hans läppar.
"Du vet mycket väl, att du ropade på mig", sade han,
"och det tjenar till ingenting att du försöker
undkomma, men huru var det, du var ju trött på
lifvet?"
"Tro det icke", sade den unge mannen förfärad, "O,
du vet icke, huru mycket jag förlorar i lifvet!"
"Vet jag det icke?" - Döden nickade sakta och begynnte
med lugn röst: "Ja, da har onekligen fört ett lustigt
lif. Du har varit svag för dig sjelf, har aldrig haft
hjerta till att neka dig något. Naturen har äfven
varit frikostig, den har slösat alla sina gåfvor
på dig, ett vackert utseende, ett godt hufvud, en
lefvande fantasi - nog har du fått mycket på din lott
alltid! Lyckan nekade dig ej heller samhällsställning,
ty du har rangens piedestal, på hvilken du kan stå
och lysa med alla dina företräden. Nå, du ser väl,
att jag känner till dig!"
"Ja, du vet allt", sade mannen, hvilken började hemta
sig från sin bestörtning, "Och du må derför äfven
inse, att jag icke så snart bör ryckas från allt
det der."
Döden förbisåg hans anmärkning och fortsatte kallt:
"Innan vi komma till några allvarsamma åtgärder, vill
jag göra dig. den frågan: huru har du användt dessa
andens och lyckans gåfvor? Har verlden blifvit mera
upplyst, mera lycklig, mera god genom dig? Har ditt
förstånd funnit en enda perla af sann visdom eller
har det kanske aldrig letat efter en enda sådan? Nå,
svara då, svara!"
Men den unge mannen teg och vände bort sitt ansigte.
"Eller kanske", återtog Döden hånfullt, "kanske du
har splittrat andens ljus i tusentals små, lekande
gnistor. Menniskorna kalla dem infall, qvickheter,
blixtrande, trefliga nog, men glömda så snart de äro
utskrattade. Ja, är det allt, så
är det också allt för litet, och du kan hafva rätt
till att känna dig trött."
"Men jag är icke trött, jag är icke trött!" ropade
mannen med en förtviflad åtbörd. "Jag har ännu
arbetsförmåga, ännu lefnadslust. De bästa krafterna
i min själ slumrade och det behöfdes endast ljudet
af din röst för att väcka dem. Hvarje återstående
stund af min lefnadsdag vill jag använda väl. Jag
vet, att hvarje andens gåfva är ett lån af Gud och
vi skola göra räkenskap för huru vi brukat den."
Döden hörde icke på honom.
"Du kan, som sagdt är, vara trött på allt", sade
han, "du har bitit i kunskapens äpple och blifvit
jagad ur paradiset. Du har smakat på allt, men icke
fått riktigt smak på något, ruset har sin tomhet,
vänskapen sin Judas, rosen sin tagg. Det ligger
malört på bottnen af hvarenda b,ägare. Kärlek, pligt,
religion, allt det der är ju endast tomma ord. Du
har sagt det tusen gånger, och jag förmodar att du
ännu står fast dervid."
"Min tanke har aldrig klart fattat ett enda af dessa
ord", sade mannen ångestfullt. "Jag sökte aldrig efter
det bästa i lifvet, endast efter det sämsta, derför
fick jag äfven intet annat än malörten och. taggarna."
"Du har njutit för mycket", fortsatte Döden, utan
att akta hans svar, "ja, det har du. Du vet, hvad det
vill säga att locka fram ett leende på sorgens läppar,
att trösta den olycklige, att leda den vilseförde in
på en bättre väg, att sprida ljus och glädje i lifvets
elände. Då du torkade tårarna från din lidande likes
kind, då du gaf honom af ditt öfverflöd, af hjertats
guld, af plånbokens guld, då njöt du i sanning, men
det var en njutning, som du aldrig borde tröttnat på,"
Mannen satte händerna för ansigtet. "Jag blyges öfver
mig sjelf", sade han-, "O, jag har aldrig smakat
någon af alla dessa njutningar! Man bör icke tro
på gerningsläran, men jag minnes i detta ögonblick,
att min mor sade mig, att våra goda gerningar blifva
förvandlade i silkesdun, hvilka falla som en len
hufvudkudde under vårt sista läger och göra det
mjukt. Ack, nu förstår jag, huru tungt det är att
stå vid lifvets gräns, utan att hafva uträttat något!"
"Bry dig icke om det der", sade Döden, för första
gången aktande hans ord, "du har varit själen i alla
glada samqväm, hjelten i alla öfverdådets äfventyr,
guldfågeln, kring hvilken skogens alla fåglar samlade
sig med beundran. Du har fått af lifvet allt hvad
du begärde: ögonblickets njutning, rusets glädje. Du
har fått nog af det och nu kan det vara slut."
Döden lade härmed sin marmorhand på hans
skuldra. "Hvad tjenar det till att dröja på ett
ställe, der man van-trifves? Kom fort!"
Då sjönk den unge mannen på sina knän och bad om nåd:
uLåt mig godtgöra hvad jag har försummat, låt mig
lefva ännu en tid, för att kunna söka det bästa i
lifvet! Mitt lif har dock varit så kort och evigheten
är så lång."
"Nå väl", sade Döden och en ljusning spred sig öfver
hans anlete, det såg nästan ut som ett leende. "Lef
ännu en tid, men lef så, att du icke behöfver frukta
min ankomst, ty jag kommer snart igen, och du vet
icke på hvad dag och på hvad stund."
Anna Ii.
för vårt
tår tid är offentlighetens. På visst sätt kan
man dock säga, att lefnadssättet hos forntidens
folk var långt of-fentligare än vårt, om också
mindre innehållsrikt. Den moderna staten med dess
grundlagsenliga inrättningar, dess tryckfrihet och
dess,samfärdsel verka gemensamt till att gifva
denna vexlande prägel åt vår tid. Icke nog med,
att man i våra dagar kan förvärfva sig rikedommar,
man kan äfven ernå bildning och vetande, men likaså
litet som allt är guld, som
glimmar, likaså litet är allt vetenskap, som äger ett
vetenskapligt sken; ty den som vill öka sin bildning,
som vill göra vetenskapen till sin egen tillhörighet,
som af en inre makt drifves att utforska tingen,
den måste med större sjelfpröfning än vanligt gripa
verket an.
Om vi här vilja tala om gränserna för vårt vetande,
så är det hvarken vår mening att vilja filosofera
eller att fördjupa oss i politiska frågor. Må det
tillåtas oss att blott fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
