- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
183

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gränserna för vårt vetande - Spelorrar. Zéro

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

183

hålla några fakta samt dervid påpeka ett förträffligt
tal, berörande vårt ämne, hvilket hölls af professor
Yoigt i Mimchen vid hans tillträdande af den högsta
akademiska värdigheten.

Vår kännedom och kunskap om verlden heror på våra
intryck, beror på våra fem sinnen. Utan dessa skulle
det icke gifvas någon verld för oss. Yår hjernas
utveckling tilltager med de erfarenhetsrön, som
göras af dessa sinnen; utan dem vore det icke något
familjelif, icke någon stat, icke någon konst eller
vetenskap. Professor Voigt berättade om en olycklig
flicka, hvilken i sitt andra lefnadsår hade förlorat
hörsel-, syn-, smak- och luktsinnet, men som i sitt
tionde år genom känseln fått föreställning om tid
och rum, lif och död, rätt och orätt.

Ett enda sinne är otillräckligt för att gifva oss
en fullständig kunskap om de omgifvande tingen,
men äfven med alla våra sinnens fulla bruk kunna vi
icke fatta allt omkring oss. Hvad som är för långt
aflägsnad!., hvad som är för litet till kropp,
hvad som är för svagt i rörelseförmåga och mycket
mera, blir oss förborgadt. De magnetiska strömmarna
i jorden förnimma vi blott med tillhjelp af det
mjuka järnet. Många ting varseblifva vi icke i och
för sig sjelfva, utan vi förnimma dem endast genom
vissa rörelser eller verkningar, och möjligt är att
materien är för oss ändlös och ofattbar, liksom att
äfven tid och rum torde bestå af små, icke märkbara
delar. Mycket blir förborgadt för våra sinnen och
dessa begränsa således vårt vetande.

Är själen ett resultat af någonting föregånget? Äro
kropp och själ hvar för sig, äro de endast tidvis
förbundna delar? Ingen kan våga att på dessa frågor
gifva ett svar, med anspråk på att vara giltigt. Blott
det är visst - själen behöfver kroppen, liksom
klaverspelaren tangenterna, och utan kropp kan det
icke gifvas någon själ. Att uteslutande åt materien
tillskrifva vårt vetande, deremot opponerar sig våra
menskliga känslor, här står vår kunskap stilla till
följd af våra sinnens ofullkomlighet, ty endast hvad
de uppfatta kan af själen ordnas, sammanbindas och
göras till ett värde.

Det, som varsnas af sinnesorganerna, skänker oss
således icke en klar bild af föremålet, utan endast
en föreställning derom. Föremålet sjelft blir
för oss otillgängligt, det blir endast tecken,
ungefärligen sådana, som kemikern använder till
lärogrunder och genom hvilka vi lära oss att draga en
slutsats. Detta förhållande erkändes äfven af Plato,
och han liknade menniskorna vid olyckliga, till hand
och fot fjettrade fångar, hvilka, utan att kunna
vända sig om, voro inspärrade i ett ofvantill öppet
och genom denna öppning sparsamt upplyst fängelse. Det
ljus, hvilket föll in i denna fängelsehåla^ kom från
en eld, som brann bakom en liten mur, och längs denna
vandrade menniskor, hvilka, under det de talade med
hvarandra, buro omkring hvarjehanda statyer, trä- och
stenbilder. De arma fångarna, som icke sågo dessa fria
och rörliga menniskor, hvilkas kroppslängd icke nådde
upp till murens kant, varsnande endast skuggorna af de
förbiburna statyerna och ansågo derför dessa skuggor
för verkliga ting och, dertill narrade af fängelsets
eko, att det var de, som talade med hvarandra.

Den föreställning, menniskan gör sig om ett eller
annat föremål, är- olika, allt efter det sinne,
hvarmed det uppfattas. Den i blindhet födde uppfattar
verlden helt olika mot den seende; om den blinde
får sin syn, behöfver han veckor, för att vänja
sig vid och ordna sina förvirrade föreställningar i
öfverensstämmelse med det, han nu skådar. Om tiden
medförde åt

oss en annan ordning, om vår tillvaro vore
sammanträngd till få minuter eller utsträckt till
årtusenden, så måste vår uppfattning, våra tankar
och känslor blifva helt andra, än hvad de nu äro.

Vår föreställning om den yttre verlden må nu motsvara
den eller icke, ett är visst: för oss existerar denna
yttre verld, och trots den af materien dragna gränsen,
få vi genom densamma en stor summa af begrepp, kunskap
och tankar. Genom generationers erfarenheter draga
vi vigtiga slutsatser, genom ord och skrift ökar
sig vårt vetande, uppstår vår historia. Under det
våra kunskaper vidga sig, förändras emellertid icke
vår intellektuela förmåga. Vi besitta väl större
kunskaper, men icke större skarpsinne än Greklands
vise.

Otaliga äro de missuppfattningar och irringar, genom
hvilka vi dock slutligen förts in på sanningens
väg. Många tvistefrågor hafva blifvit besvarade
och nöjaktigt afgjorda genom naturvetenskapliga
forskningar, andra genom en större erfarenhet och
upplysning, som till exempel tron på hexerier och
spöken. Förr eller senare blifva våra förvillelser
upptäckta och erkända. Om mången stor sanning
plötsligen skulle tränga till massorna, skulle den
kunna blifva farlig samt, hvarom historien ofta
vittnar, gifva anledning till mången våldsam och
blodig omhvälfning. En absolut sanning gifves det för
ingen tid, hvarje tid har sitt eget åskådningssätt,
och det är föränderligt och ohållbart. Seder, lag,
stat och kyrka synas i behof af reform, och vi kunna
fröjda oss åt den tanken, att förvillelsernas område
blir allt trängre, medan sanningen inkräktar ett allt
större och större rum.

Vi forska i naturen och leta spåren efter hennes
historia, vi söka utforska själs fen omener och
psykologi, tankens lagar, grunderna för det sköna
och sedliga, den naturliga och gifna rätten, vi göra
oss föreställningar om menniskans skyldigheter samt
den gudomliga styrelsen, och så med de harmoniska
sam-manverkningarna af olika vetenskaper och konster
sträfva vi till kunskapens mål.

På ett ställe måste vi dock blifva stående. Aldrig
kunna vi lära känna verldens ursprung och den
kraft, genom hvilken den uppstått. Hvarje orsak har
sin verkan och så i motsatt förhållande. I denna
fråga måste vi derför antaga en öfver-naturlig
verkan. Hvem, som förnekar detta, hvem, som säger:
det är intet, hvarest han intet ser, den motsäger
härigenom utvecklingen och läran om vetandet. Att
vara beroende af något högre, är en hos menniskan
djupt inneboende och inpräglad känsla, ty eljest
skulle ju allt synas oss ändamålslöst och oför-stådt,
och på så sätt skulle ju vetandet, icke allenast om
den materiella, utan äfven om den ideella verlden
blifva tillsluten och våra sträfvanden utan mål.

Bort öfver dessa tvifvel samt öfver dessa gränser
för vårt vetande skall religionen hjelpa oss, men
för hvarje sanning måste den lemna ett fritt rum,
den får icke antaga några stelnade former, ty den
"kan då löpa fara att genom vetandet helt och hållet
blifva sprängd. Sanningen har ännu aldrig skadat
någon religion, och sanning måste vara grunden för
all religion, den sanning nämnligen, att det gifves
något hemlighetsfullt, evigt och oändligt.

Allt för sjelf kärt vore det af oss att tänka,
att vi skulle kunna fatta det stora och onämnbara,
som står utom materiens begränsning-, vi äro ännu i
kunskapens linda, och det är fåfängt att forska och
fråga efter det högsta och slutliga vetandet.

L var gång den gamle kapten von Z.

0 Besöker vännen professor Y., Då blir det alltid
bataljer heta Med moln af tobak och hufvudbry.

Professorns Greta får duka genast Det kända bordet
med rutor paj

Revanche kaptenen vill ha’ för senast, Fast honom
ständigt det går som då,

Och herr professorn och herr kaptenen Som generaler
nu slå sig ned, Och deras hjeltar gå öfver scenen,
Den ena rätt fram, en ann’ på sned.

:. cxxöcccoox;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free