- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
185

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spelorrar. Zéro - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

185

De ränker smida, h varann’ att locka Uti de svartaste
små forsat, De med förnöjelse böndren plocka, Ja,
röfva drottningen i dess ståt.

Då veta de ej hvad tiden lider Och höra aldrig
pendylens slag, Då känna de ej hur magen svider,
De tyckas lefva af bara drag.

Det är för märkvärdigt med det spelet, Det nobla
schack - ha’n i derom hum? -

Det finns ej otur, nej, enda felet Är det, om spelarn
är litet dum.

Alltmer professorn sig lifvad finner, Pendylen slår
både ett och två, Och oljan ned uti lampan brinner,
Och Greta tror knappt kapten vet gå.

Och hon, som aldrig på orden skräder, Kan ej förlikas
med deras schack; »Ty», säger hon, »i professorns
kläder, Jag spelte hellre en lifvad knack.»

airfslott.

Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.

XXIII., I?å> cl en ensliga ört.

är mer än en ö på den dystra, men utan tvifvel äfven
högtidligt storartade vestkusten, der än det lågresta,
hvita skummet med tysta eolslika harpotoner sjunger en
vacker sofvande vaggsång för dess nakna klippor och
än de högresta, gröna svallen dånande slå öfver dem
och tvättar dem så rena, att de sedan i solen skina
liksom den ljusgråa graniten blifvit öfverdragen med
blekt bladguld.

På en af dessa öar, tillräckligt ödslig och tom för
att tillfredsställa den mest utbildade smak för ett
afskildt lif, hade hjelten i denna berättelse kommit
att med sin familj uppfriska sig af ensligheten och
de salta, välgörande baden. Ty det måtte väl blifva
uppfriskande att icke (som vid en af annat folk besökt
badort), nödgas se och mottaga besök.

Man hade nu hunnit till året 1868 i slutet af
Juni. Det var i Januari 1866 som baron Sigesmund
lemnade det jordiska. Alltså för två och ett halft
år sedan, och ändå hade Connys tunga själstillstånd
ej det ringaste förbättrats. Dertill hade han blifvit
så förbehållsam mot sin hustru, att han numera aldrig
delgaf henne något af sina egendomliga intryck. Och
deras äktenskapslif skulle hafva sjunkit ned ända till
fryspunkten, om icke hon med den beundransvärdaste,
aldrig hvilande omtanke förmått hålla uppe det
flämtande skenet deri.

Aldrig gjorde hon för honom den ringaste syftning
på förändringen! Icke enträget öm, men hjertlig,
mild och alltid värmande i sitt väsende., visste hon
att inleda samtal, der han måste svara och dragas ur
sina tankars irrgångar.

De hade på långt när icke lefvat hela denna tid på
Si-gesberg. Efter det första året (man vet att Conny
icke mera . spekulerade öfver några riksdagspligter
eller andra samhällsintressen) bodde de både på
Kroneby, i grannstaden och äfven vid en badort. Men
just på denna plats (1867) hade Conny, utan att dock
derom säga ett enda ord, kännt sig otroligt pinad af
all den hyllning, som kom hans hustru till del. Om hon
så velat, kunde hon haft ett långt släp af ridderliga
uppvaktningar. Men hon var försigtig, alltid spejande
efter något gammalt tecken af svartsjuka, dock -
ingenting märktes.

Kom så i den lilla staden ett nytt val för
representant till andra kammaren, till följd
af en på förhand beräknad af-sägelse. Conny
blef då åter kandidat, fick de flesta rösterna
och inträdde alltså vid 1868 års riksdag i sin
representantvärdighet. Hermine hade gjort sig de bästa
förhoppningar för hvad detta skulle verka. Men ehuru
han energiskt skötte sitt kall och talade med erkänd,
stor utmärkelse vid flera tillfällen, så fanns dock
icke en gnista af den uppblossande kraft och eld,
som lefde hos honom under 1865 års lifliga strider,
då det arbetades för reformens genomgång. Men ifrån
samma stund den gick igenom, just samma dag hans
far insjuknade, var den rätta lifsflägten åtminstone
halfslocknad. Då nu hustrun vid hans hemkomst från
kammaren gjorde några frågor, vittnande om intresse,
svarade han blott med att trött kasta sig ned på
soffan och gäspande mumla ett par ord, som förrådde

missbelåtenhet, såväl med resultaten af sjelfva
reformen som med en hel hop annat.

Bland den der Ma hopen, det vill säga det sagda
och osagda, var det i synnerhet något, som
särskildt gnagde på lynnet, nämnligen supéer och
middagsbjudningar. Icke sådana middagsbjudningar,
som kamrarnas medlemmar hade på Hasselbacken, de
kunde han uthärda, men de bjudningar inom familjer,
som haft umgänge i det gamla föräldrahuset, de
voro både ovälkomna och afskydda, ty då skulle
Hermine i utomordentligt eleganta toiletter visa
sig och göra sig så bemärkt genom konst och behag,
att det icke kunde vara ett nöje för en äkta man
att se derpå. Han började slutligen harmas öfver att
någonsin en Tdok man valde en vacker hustru, de der
lysande skönheterna borde aldrig vara gifta. Hvem som
helst hade oantastlig rätt att beundra och begapa dem.

Emellertid hände att Hermine på en gång kände sig
trött och icke vidare deltog i sällskapslifvet. Han
nedlät sig då att pers vadera henne, emedan han
ville gälla för hvad som helst, hellre än för en
svartsjuk narr, men Hermine svarade lugnt: "I fall
det vore fråga om att göra dig ett verkligt nöje,
skulle jag försöka öfvervinna min olust, men vi rå
så litet om hvarandra borta, låt mig derför sjelf få
disponera mitt tycke. Jag har dessutom varit mycket
ute och känner mig ej rätt frisk.»

»Vi skola resa till hafskusten, det skall göra
både oss och pilten godt.» Men då han såg att detta
tycktes behaga hans fru, beslöt han att det icke finge
blifva liksom förra året. De skulle *bo på en ö,
för sig sjelfva. Och så kommo de, efter riksdagens
slut, dit der de nu befunno sig och der blott några
fiskarehushåll funnos. Men det lilla nätta huset, der
de hade sitt hem, tillhörde en större fiskeriägare;
det innehöll ej mindre än tre ordentliga rum med
kök och var bygdt i beräkning att uthyra till någon
ensam familj. På en platå utanför, bildad af stora,
flata hällar, hade två grönmålade bänkar blifvit
uppslagna. Kunde man begära mer?

Nej, det kunde man icke gerna, helst då man här morgon
och afton hade den gudomligaste anblick af solens
upp- och nedgång, speglande sin purpurmantel i hafvet
. . . Och, för att fullborda det hela, så fanns något
längre bort, mellan två väldiga klippväggar, en tjugo
famnars lång dalsänkning, beströdd med tunnt gräs och
här och hvar skrytande med några partier af fläder,
enbuskar, hagtorn och två fattiga rönnar, hvilka,
likt trogna vaktposter, stående en på hvardera sidan
om klippväggen, under många åratal förgäfves sökt att
omfamna hvarandra. I denna, den stora vattenöknens
dal, fanns äfven en träbänk under hvardera rönnen. Och
den ena hade till och med ett anspråkslöst bord för
något slags servering.

Klockan var omkring tio på morgonen. Hermine befann
sig för ögonblicket ensam i yttre rummet, som
benämndes salen. Hon stod vid fönstret och såg på,
huru »Junker Sigge», nu nyss fyllda tre år, höll på
att i karrier rida öfver den flata hällen, bevakad af
sin forna amma, hvilken qvarstannat som sköterska och
eftersyn och för tillfället utgjorde enda tjenarinnan

SY, Fainilj-Journ. 1880.

24,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free