Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
- man lefde patriarkaliskt. Mannen fiskade och sköt
hafs-fågel, hustrun eftersåg att allt inomhus gick
som det borde.
Äro de nu lyckliga i sin enslighet? Icke synnerligen,
att dömma efter den djupa, sorgsna tankfullhet, som
ligger öfver Her-mines sköna ansigte. Hon stänger
fönstret. Hon tyckes frysa, fast hon är klädd i en
mörk, vadderad sidenblus, som, med sin garnering af
svandun, mjuk och veckrik hänger lös omkring henne.
Conny synes nu i dörren.
»Yill du följa med. på fisket i dag?»
»Nej, min vän, jag har några bestyr.»
»Naturligtvis! Och pojken vill väl icke heller ut,
då han icke får hänga vid mammas kjol?»
»Han vore säkert lycklig att vara med dig, men vet
du, min vän, han är rädd för den ofta barska ton,
hvarmed du rättar hans små fel.»
»Han rädd! Nej, det är en otroligt djerf, liten herre
för sin ålder. Han ger mig mycket att tänka på.»
»Men då du ej har mer än en enda son, bäste Conny,
bör du väl kunna stå ut. Du ville säkert icke hafva
flera.»
»Nej, den här blir oss, min själ, nog tillräckligt
dryg», svarade Conny, totalt i tankspridd
likgiltighet.
Men då Hermine i detsamma gick förbi honom till nästa
rum, fick han mottaga en blick, den märkvärdigaste
hans hustru någonsin gifvit honom.
Han kastade sig ned på soffan, glömde fisket och
försökte redogöra för den der blicken. Men stoltheten
hindrade honom att tyda dess gåta, i fall det låg en
förebråelse deri.
En stund senare kom Junker. Sigge inrusande, rakt
fram mot sin herr fader. »Mamma grät och ville inte
ta mig med, då hon gick. Ya’ pappa stygg mot mamma?»
»Gosse, hvad är det för enfaldigheter du
pratar. Stanna, huru kom du att säga det der?»
»Lisa sa’, att du inte är snäll.»
»Hvart gick mamma?»
v Jag fick inte veta’t.»
Nästa ögonblick stod baron Conny ute på hällen.
»Hvartåt gick min hustru ?» frågade han sköterskan.
»Det kan jag inte säga. Kanske till dalen. Hon tog
af åt venster.»
»Jag tror ej, att hon är rätt frisk i dag.»
Detta kunde nu utgöra både en reflexion och en
nedlåtande fråga.
Jungfru Lisa tog det för det senare och svarade med en
viss skärpa, som blott hon, från sin amtid, tilläts,
då det var fråga om att uttala sin mening.
»Rätt frisk», säger baron; »jag undrar när hon
varit det se’n i vintras? Baron förstår nog att alla
fruntimmer, både höga och låga, aldrig äro riktigt
friska i den belägenheten.»
Det var med en nästan omöjlig beherrskning Conny
tvang sina läppar till att icke utbrista i utropet:
»Den belägenheten!»
Ett ljus hade plötsligt uppgått! Hermine hade, då
han ingenting förstått, velat på en blyg omväg bereda
honom, och lian - huru hade han svarat?
Utan hatt störtade han ned åt dalen. Der stodo de
två fattiga rönnarna med sina bänkar, men ingen hade
i dag tagit sin tillflykt dit.
»Hermine, Hermine!» ropade han ångestfallt, men ingen
svarade. Och icke heller fanns hon bland de nedanför
eller ofvanför belägna klipporna. Han träffade några
af strandbarnen. Men ingen hade sett henne.
Han stannade orörlig och såg upp åt himmelen.
»Hvad har allt detta varit?» frågade han
darrande. »Har jag låtit denna sjuklighetens
mörka demon nu få en sådan makt med mig, att jag
sjunkit ned till ett infernaliskt tyrannis lumpna
ståndpunkt? Son, hon den ädla, den förorättade,
den tåliga korsdragerskan, har en make, som hon icke
med strålande triumf, utan med orolig, förödmjukande
fruktan söker meddela den oförtjenta välsignelse, Gud
sänder! Och så förstår denna make henne icke ens. Han
har sett, att hon är rädd för fisket, han har sett,
att hon kläder sig långt mera beqvämt än vanligt,
han har till och med sett henne flera gånger mycket
illamående. Men han har ingenting be-
gripit. Sedan två och ett halft år har han endast
gifvit efter för en inneboende, ofruktbar klagan. Men,
vid den barmhertige guden, det är slut nu med allt
sådant elände! Nu kommer en annan sorg, fullt
berättigad. Hermine, Hermine hvar är da? Barnet
hade rätt. Eviga försyn, huru jag missbrukat din
långmodighet! En treårig son skall visa fadern
vägen. Men hvar är hon då?»
Länge sökte och ropade han förgäfves. Slutligen hade
Gud förbarmande med hans förtviflan.
På en sida af ön, der de sällan brukade vara, fann
han henne sittande under skyddet af en uthängande,
spetsig stenhäll helt nära vattenranden. Hon hade
inslumrat, trött af den ovana färden, men på ena
kinden låg en stor, dallrande tår.
I detta ögonblick gick en utomordentlig skakning
genom mannens själ, Hon andades så sakta, att han,
som deremot andades så häftigt, ej kunde höra det
matta ljudet.
Han nedföll på sina knän, sträckte de hopknäppta
händerna mot nådens urhem och tiggde om sin själs
frälsning ur de tunga ijättrarna. Om hon icke mera
kunde lefva och förlåta, då tjenade det ej till
någonting att kämpa, Men slog hon upp sina ögon,
och kunde de ännu hvila med ömhet på honom, då,
då var han räddad och aldrig, aldrig mera skulle
han låta fängsla sig af de makter, som hållit honom
fången. Han sänkte å nyo sin blick i oändlig kärlek
öfver henne. Och hvad såg han då? Hennes öppna ögon,
hvilka i lycksalig förvirring tviflande betraktade
honom, som aldrig legat vid hennes knä, aldrig,
liksom nu, snyftat lik ett barn inför henne.
»Skulle jag någonsin kunna förgäta denna Herrans
oförtjenta, outsägligt prisade gudaskänk, så må han
straffa mig med hvad jag nu fruktat. O, min Hermine,
min ljufva, heliga maka! Jag har varit så hård,
så falsk mot dig. Jag har aldrig, aldrig upphört
att älska, ja, tillbedja dig. Men jag har ej kunnat
glömma, att du varit den oskyldiga orsaken till att
jag bedrog min far. Men det var icke du - du handlade
ju snörrätt, då du första gången afvisade mig - utan
mitt er-barmliga högmod, som ej Jcunde glömma såret
och som sedan efter de gamlas död spann in den ena
mörka tråden i den andra. Jag kände mig tillfreds,
då jag kunde visa dig en kylig, alldaglig utsida. Och
i dag - tro mig, tro mig likväl, jag svär att jag
ingenting förstått, förr än ett par ord af sköterskan
upplyste mig. Det var barnet, vår son, som kom mig
att gå ut... Men . .. svara . . . svara ... om da
förlåter, om du tror, att jag med brinnande tacksamhet
skall mottaga af dig Guds nya gåfva? Jag har under en
timme lidit alla afgrundens qval. Och botad är jag.»
»Och jag, min älskade make, njuter nu all jordens
sällhet att sä hvila vid ditt hjerta, att känna,
fatta, veta att du från denna timme tillhör mig för
både detta och det andra lifvet och att vi skola
hjelpas åt att fördrifva den fiende, som vill stjäla
dig ifrån mig. O, detta är himmelen!»
»Ja, Hermine, detta är himmelen. Och i denna stund
må du säga mig en sak: älskade du mig, då jag friade
första gången?»
»Conny - tänk dig för med denna fråga!»
»Jag har redan tänkt.»
»Ack, var det orätt? Jag kunde ej hjelpa, att jag
älskade dig.»
»Tack - jag välsignar dig för din öppenhet. Yårt lif
börjar nu på nytt.»
»Men du vet, att du alltid bäfvat för vissheten i
den frågan, der din ömtålighet går öfver gränsen.»
»Den har gått såväl öfver den gränsen, som många
andra, men nu, ja, länge, min älskade, har jag haft
den öfvertygelsen, att detta varit det lyckligaste -
ty att en känsla födes emot grannlagenheten och den i
samvetet och hedern inplantade pligten ligger möjligen
utom mensklig förmåga att hindra. Och då man, liksom
du, med kraft och värdighet strängt visar den tillbaka
- och det fast ditt band blott fanns till pro forma -
så har*pligten ej lidit.»
»Nej, så mycket mindre, som jag bestämdt visste att
det lösa band, hvilket fastade mig, inom några veckor
skulle vara upplöst. Deremot anser jag, minns det,
Conny, att aldrig en känsla, huru förklädd som helst,
kan insmyga sig, der bandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
