Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
är slutet och tilldraget af både kärlek, pligt och
heder. En hustru, som älskar efter Guds. egen lag,
Jean icke erfara ett enda, ens det svagaste, intryck,
som står i strid med detta lif i en annans lif.»
"Ack, tack, du har talat väl! Men säg, har det aldrig
fallit dig in, att jag numera älskade dig mindre
eller älskade dig med en kall, slö känsla?»
»Nej, min Conny, detta sista har lyckligtvis,
medan jag studerade dig, aldrig fallit mig in, och
om så skett, hade ej mitt hjerta derigenom slagit
ett halft slag mindre för dig. Du är min första,
min enda kärlek.»
»Huru ringa förtjenar jag ditt ädelmod, att med
denna aldrig förr visade uppriktighet stryka de sista
fjällen från mina ögon I . . Men huru har du dömt mig,
ty ofta har du varit trött och bedröfvad?»
»Det är sannt. Men Gud har aldrig afvisat mina böner,
att du måtte finna kraft att öfvervinna dina sjukliga
idéer och dessa rent af uppammade qval, der du ej
har något att ångra. Det är besynnerligt, att din
natur liksom fordrar att du skall känna en ständig
otillfredsställelse.»
»Det är sannt. Och om nu Gud skulle straffa mig,
för det jag ej förstått och vetat taga vara på den
välsignelse, han velat gifva mig ... du har haft
en svår tid. Om han nu tager dig bort! Hermine,
kan du försöka fatta, hurudant mitt själstillstånd
då skulle blifva?»
»Du får ej bedröfva mig, detta är det allra
skadligaste för mig», sade hon med det l j uf väste
småleende. »Låt oss en gång vara lyckliga utan
moln! Jag tror icke, att du får pröfva din styrka i
det hänseendet. Och vill du att jag skall förblifva
frisk, så var glad. Och för all del, tag ett annat
sätt mot vår lille Sigge. Du älskar honom innerligt,
men du tror stränghet lämplig. Hvad sade han dig?»
»Att pappa va stygg mot mamma, som gråtit. Han hade
rätt. Men mörkret har lemnat rum för ljuset. Du får
se - ja du får se! Jag bedrager dig ej. Herrans hand
lyfter mig!»
XXIV.
I>et oåterkalleligt förflutna i förhållande till
framticlen oeli - menniskans arf slott.
Fyra år hafva bortrunnit genom lifvets timglas,
sedan vi lemnade den ö, der Conny, så att säga,
af klädde sig den gamla menniskan och iklädde
sig en ny. Eeformen hade i det närmaste varit
fullständig. Han föll aldrig mera in i sin stora
själssjukdom. Men intill den dag, som i dag var,
hade han hvarken lyckats öfvervinna sin hemliga
otillfredsställelse med än det ena, än det andra
eller hitintills varit i stånd att rätt upptäcka
anledningen dertill. Men så mycket var med säkerhet
vunnet, att det oåterkalleligt förflutna hade
genom sitt allvarliga, varnande minne haft det
helsosammaste inflytande på de följande dagarna. De
falska åsigterna om lifvets pligter hade fallit
bort och den onyttiga ångern hade födt begäret att,
så vidt det för menniskan var en möjlighet, ställa
dessa pligter så, att de efter dagens slut tålde att
pröfvas af samvetet, om detta än aldrig gaf fullt
tillfredsställande bokslut.
Familjen befinner sig nu vid början af Juli på
Sigesberg, men skall redan i Augusti flytta till
det alltid med förkärlek hyllade, lilla Kroneby,
der Hermine då, så vida hennes små det tillåta,
återtager sin renskrifning på andra delen af
Connys reseskisser. Den första blef afbruten vid
första korrekturet, men kom sedan ut och gjorde så
stor lycka, att det ej kunde hända annat, än att
Hermine skulle förmå honom att fortsätta. Förstås,
att detta tilldrog sig .efter utflygten till deras
ö på vestkusten.
Mjot slutet af samma år hade Junker Sigge en
liten bror, som han genast ville taga under sitt
guvernörskap. Och under de följande åren hade
ytterligare en syster och en bror tillkommit. Den
äldste näst Sigge var således nu snart fyra
år. Dottern, den lilla Louise, nära tre, och minsta
pilten något öfver ett år.
Denna fyrdelade rikedom gjorde Conny till en stor
ekonom, mycket aktad, beundrad och eftersökt för sina
åtskilliga nya
upptäckter och kloka införande af förbättringar på
alla områden.
»Du vet, min Hermine», hette det, »att äldste sonen
skall representera på Sigesberg och att den andre
får Kroneby. Men jag måste sköta mina inkomster så,
att vi få en icke allt för oansenlig hemgift till
farmors lilla flicka, vår Louise, och sedan en icke
så klen lott för den siste herrn. Och skulle det
komma någon mer, skall jag väl hitta på flera nya
uppfinningar och litteraturen blir en bikälla.»
»Till hvilken», svarade hustrun glädtigt, »du kan
lägga dina tidningsartiklar, för hvilka du har väl
betaldt!»
»Nå ja, det är sannt. Jag är affärsman på
mångasätt.»
Hela hushållet skulle i dag äta middag i den svalaste
delen af parken. Och under det dukningen försiggår,
kunna vi kasta ögonen på åtskilliga grupper.
Vid slutet af parken håller Junker Sigge i stor
ifver på att exercera rekryter, bestående af icke
mindre än tio lekkamrater från de underhafvandes
leder. Och lyda de väl och qvickt sin kommenderande
chefs order, så trakteras de under hvilotiderna från
ett märketenteritält, som förestås af borgmästarinnan
Amalias dotter, hvilken unga dam, med tillhjelp af
ett par pigebörn, utdelar smörgåsar, svagdricka och
mjöd. Hon har äfven hjelp af den lille, fyraårige
kusinen, Sigges bror, som gerna, om han blott
vågade, ville vara med i exercisen, men store bror
har förklarat, att en sådan der puttefnask får slå
trumma för sig sjelf, för syster och, om han behagar,
äfven för lillbror. Men han får ej våga sig fram
bland rekryterna.
Men nu kommer Hermine med lilla Louise vid handen
och i sällskap med borgmästarinnan, som ej har
några syskon åt sin enda, åttaåriga dotter -
marketenterskan.
»Sigge», ropar modern, »hvarför får inte din bror
Herman vara med er? Han ser så ledsen ut.»
Den stolte officeren svarar ej medan kommandoorden
ljuda, sabeln blixtrar i solljuset och plymen i mössan
höjes och sänkes för vinden, men då han kommenderat
halt, vänder han sig om, marscherar majestätiskt
mot damerna, aftager artigt mössan och visar det
hurtigaste, vackraste och gladaste gossansigte,
man vill se.
»Nå, hvad svarar du?» frågade Hermine.
»Herman är för liten, mamma. Kom hit, Herman, så
får jag höra om du trummar rätt.» Herman kom helt
lydigt fram.
»Se så, min pojke, du blir nog galant, när
du blir större. Du är för svag ännu att sköta
exercis. Dessutom skall du inte blifva officer.»
»Men det skall du!» ropade marketenterskan, som,
åtföljd af sina »pigor», bjöd omkring förfriskningar
bland truppen. »Det skall du, Sigge, annars gifter
jag mig inte med dig.»
»Det besväret slipper du, antingen jag blir officer
eller ej. Du skall hafva en borgmästare och jag vill
hafva en hoffröken. Skall jag inte det, mamma?»
»Den der lille herrn», svarade tant Amalia, halft
stucken, »är då redan fullblodig aristokrat.»
»Min käre Sigge, jag blygs för din oartighet», sade
modern med en skakning på hufvudet. »Du kan tills
vidare vara belåten med att kyssa handen på lilla
Louises’ docka, som hon räcker dig.»
Herr Sigge såg icke ens åt dockan eller dess ägarinna,
men på sin mors vidare anmaning upplöste han truppen
och lät rekryterna få hemlof, ty middagen var färdig.
Medan damerna och barnen hade sin lustvandring, låg
Conny och hans numera fullkomligt goda och aktade
vän, borgmästaren och riksdagsmannen, tillsammans på
en liten gräsbevuxen sluttning, der de diskuterade
politiken, medan cigarrerna blossade af hjertans
grund. Slutligen såg Conny på klockan.
»Nej, detta går aldrig, om vi glömma middagen och,
hvad värre är, våra fruntimmer.»
»Åb, den, svarade borgmästaren skrattande, »låta
nog aldrig glömma sig. Min Amalia är nu den bästa,
åtminstone den bäst passande, hustru för mig. Hvad
beträffar din Her-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
