Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans arfslott. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.) - Kärleksbilder. W. H-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
mine, så har hon alltid varit främst i både skönhet
och förstånd. Dessutom har du en sådan rikedom af
barn - vi hafva blott ett."
«Ja», svarade Conny, "den rikedommen är öfver all
annan. En sådan maka och sådana barn skapa en mans
högsta lycka, men du kan tro mig, fast jag döljer
detta för Hermine, att jag otaliga timmar om natten
ligger vaken i tunga bekymmer för deras fortkomst."
"Hvad i all verlden är det för tokerier? Har din
gamla, mörka plågoande sluppit lös igen? Du sitter
med det stora Sigesberg, Kroneby, hus i staden och
inkomster på’ alla fält, om också ditt riksdagsmandat
kostar dig mera, än dina representationsmedel. Hvad
vill du då? Sigesberg är ju \ck.Q fidei-
"Nej, visst icke, men det fordrar, att den, som skall
hafva det, måste hafva hela dess inkomst. Jag mottog
det utan inteckningar."
"Efter du var ensam arfvinge. Akta dig, min käraste
bror! Du har en medfödd benägenhet att aldrig vara
nöjd, alltid ser du något mörkt i bakgrunden. Men
der .kommer din raske, äldste son. Hvilken ståtlig
ungersven!"
"Pappa", ropade Sigge och kastade sig handlöst i
faderns armar. »Jag är afsänd att gifva matbud, jag
har skickat hem rekryterna. Några af dem skola väl
komma in vid mitt regemente, då jag blir officer?"
»Jaså, du ämnar blifva det?" frågade borgmästaren.
"Ja, hvad skulle jag eljest blifva? Om några år är
jag kadett, inte sannt pappa?"
Samma afton sent, då borgmästareparet gått upp på
gästrummen och den lilla, försmådda märketenterskan,
liksom alla
de öfriga barnen, redan sof, vandrade Conny upp
och-ned i den stora salen. Han syntes nedslagen,
men ej trött.
Då smög sig i sommarnattens poetiska halfskymning en
fin och lätt gestalt öfver golfvet och lade armen om
hans hals ...
"Hvad är det nu du grubblar på, min älskade? Du vet,
att du -förbundit dig, att ej hafva några hemligheter
för mig."
"Nå, har jag väl på fyra år haft någon sådan för
dig?" frågade han, ömt smekande hennes upplösta,
gyllene hår. "Nej, min Hermine, detta är just ej
ett grubbel, men jag blir bedröfvad då jag tydligt
ser, att icke ens i andra generationen min ädle
far skall få sin önskan uppfylld. Sigge har redan
tidigt visat, hvarthän hans håg och hans lynne komm
att stå. Han blir militär, han får vida mindre anlag
för diplomatien, än till och med jag. Och om han med
sin hurtighet också kommer att förena en i grund god
och strängt hederlig karaktär, så ser jag ej deruti
synnerligt gry till en verklig egendomsherre, som
skall fatta de stora pligter Gud lagt i hans hand."
"Min dyre Conny, gossen har ju nyss fyllt sju år. En
son af dig kan aldrig i något afseende komma att
underkänna sina pligter. Dessutom har du två andra
söner, det blir således godt om utvägar för både
diplomatien och landtbruket. Men du vet, att du alltid
ovilkorligt måste hafva något att oroa dig öfver."
"Ja, du har kanske rätt, min ädla hustru. Men,
du skall icke sörja deröfver, ty det blir aldrig
mera farligt."
"Huru vet du det?"
"Jo, det vet jag, ty efter mången tröttsam forskning -
grundad på det förflutnas erfarenhet - har jag kommit
till en fast öfvertygelse, som snarare har något
lyckliggörande än nedslående."
"Ack, hvilken då?"
"Att menniskans ar/slott på jorden är, att
aldrig ’kanna sig fullt tillfredsställd^
.
I.
Inledning;.
jag för mig sjelf i mörka skogen går, Tänker
jag ibland på vännen, som jag aldrig får. Tåren
börjar rinna, hjertat slå: Aldrig kan man glömma
den man en gång hållit å’.’ Gröna ängar, sol och
sommardagar, Berg och dal och skog med fåglar små,
’
Blåa himmelen med stjernor på, Allt hvad hafvet
gömmer: perlor och koraller, Svanedun af skum och
klaraste kristaller, Gräs och blommor all, och
lindelöf på qvist, Allting gåfve jag för vännen,
som jag mist, Lilla vännen, kär från barndomsdagar. -
I en af Norges vackraste fjälltrakter låg Gunnar
Thor-sons stuga midt i en liten trädgård. Det var
nu vinter och snön betäckte fjällen och marken,
nedtyngde trädens grenar och hade bredt ett tjockt,
hvitt täcke öfver stugans sluttande tak. Der inne
brann dock en munter brasa på härden. Gunnar och
hans hustru Aslaug sutto vid hvar sin bordsända. Den
förre slöjdade på ett knifskaft och hans hustru
spann; bredvid dem satt äldsta dottern, den fagra
Astrid, liksom modern sysselsatt vid spinnrocken;
på golfvet framför spiseln lekte hennes lilla syster,
ett barn på fem till sex år; hon sysslade med katten,
den hon gång efter annan lade i vaggan, der han dock
ingalunda tycktes trifvas. Dessemellan försökte hon,
under fullt språng, taga fatt på än den ena, än den
andra af sina egna fötter; hon lyfte tårna mycket
högt upp, och hvar gång det lyckades att få tag i
tån, trillade hon öfver ända, hvilket icke var det
minst roliga af leken, Astrid såg på en stund och
skrattade åt lilla Almas kullerbyttor, men slutligen
blef hon smittad af exemplet, sköt undan spinnrocken
och började, äfven hon, att vagga katten och hoppa på
ett ben. Gunnar och hans hustru logo möt hvarandra:
troligen möttes deras tankar vid betraktandet af de
båda vackra, friska barnen, som dansade i det glada
eldskenet. I detsamma öppnades dörren och en ung man
steg in. Han var klädd i en enkel bonddrägt, och
det rika, mörkbruna håret omgaf ett friskt, något
strängt och allvarligt, men bottenärligt ansigte med
vackra, mörkblåa ögon och en särdeles välbildad mun,
som för tillfället och vid åsynen af dansen öppnade
sig till ett muntert skratt, hvarvid den med detsamma
blottade tvänne felfria tandrader, hvita och jämna som
perlor. Det var också gladt i den upplysta stugan:
far och mor sutto ärevördiga midt emot hvarandra;
det hela var så inbjudande och såg så trefligt ut,
att man just blef ljus i hågen, när man inträdde der.
"Guds fred och god afton här inne", sade nu den unge
mannen, som icke var någon annan än ende sonen till
gårdsbon Gudmund, Gunnars närmaste granne. "Guds
fred och god afton, jag kommer från skogen", fortfor
den nykomne, i det han satte sig på kistan under
fönstret, och tillade derpå med ett tvunget leende:
"Du skall då alltid vara i dansen, Astrid!"
Alma sjöng:
"Det brinner en eld, en eld så röd,
Den brinner i tusen kransar;
Den elden vill jag genomgå,
Allt med min käresta dansa,
Yänd dig om, tag mig i famn och dansa med mig mera!"
Med detsamma försökte hon att draga Ejnar in i dansen,
men detta lyckades ej.
Astrid hade åter satt sig och började missmodig
snurra om spinnrockshjulet. Alma satte sig på
golfvet med katten framför sig. Hon strök honom
lekande under hakan. "Hör du, Tyki, hvarför vill du
inte sofva i vaggan och låta mig vagga dig? Du blir
så yr i skallen, säger du, men qvällmjölk vill du
ha? Inte sannt, katten min?" Katten kunde inte neka
härtill utan slickade sig begärligt om munnen, till
svar. - "Och så vill du lapa grädde, när ingen ser
det." Häremot protesterade katten högeligen. »Då a du
lika nöjd? Jo vackert!" Och nu drog hon ut öronen,
så att Tyki blef mycket bred i hufvudet. . . "Och
så jagar du efter mors kycklingar, kan du neka för
det? Och nafsar dem i vingarna." - 11 Det har jag
aldrig gjort.» -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
