Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifvets skönhet. Sif - Tre löften. Historisk skiss af J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
Men tala ej om tomhet då,
Om nakenhet och kyla,
När hjertats hopp och tro förmå
Allt med sin färgton skyla,
Ty allt vårt lifs gestalt och skick
Beror ju af vårt. inres blick.
Se lifvets tafla med dess brist
I tro och hopp så stilla!
Det är den bästa dager visst,
En dager utan villa.
Hur armt det blir, blott alltid minns
Att detta vackra synglas finns!
Sif.
IVe löften.
Historisk skiss af J. O. Åberg.
fredriksodde var vid tiden för denna skildring, år
1657, Danmarks mest ansedda och starkaste fästning
samt belägen på en smal landtunga i södra Jutland,
icke långt norr om Koldingån och ungefärligen midt
emot Fyens nordligaste udde. På tre sidor var den
omgifven af höga och bastanta vallar, skyddade af
breda och djupa löp-grafVar, på den fjerde bildade
hafvet ett starkt, naturligt försvarsverk, hvilket
gjorts ännu starkare derigenom, att tre rader pålar
slagits ned i vattnet, några famnar ifrån fästningen.
Danmark hade, efter vanligheten, sökt gräl med Sverge,
så snart det märkte, att den ena motgången efter den
andra började förfölja den i Polen kämpande Karl X
Gustaf. Men denne konung var en man, som icke gerna
gick och funderade länge på, om han skulle slå till
eller ej. Så snart han fick kunskap om danskarnas
tvätydiga hållning, ilade han genast längs pommerska
kusten mot vester och gaf fältmarskalken Wrangel,
en af hans yppersta krigare, en ^qvarlefva sedan
tretioåriga kriget, befallning, att genom Holstein
infalla i Danmark. Med en liten, men härdad och
krigsvan här tågade han den af konungen utstakade
vägen, dref öfverallt danskarna framför sig och
stod inom ganska kort tid framför den ofvan nämnda
fästningen. Han hade mottagit konungens uttryckliga
befallning, att till hvad pris och på hvad sätt
som helst försöka att bemäktiga sig denna fasta
ort. Ungefär samtidigt med denna befallning stötte
den från Krakau och dess hjeltemodiga försvar så
ryktbare Paul Wtirtz till honom med tre fulltaliga
regementen. Wrangels här räknade då fyra tusen
krigsvana soldater. Danske fältmarskalken Anders
Biide, en äldre man, som blifvit trugad till att åtaga
sig befälet, låg i fästningen med sex tusen man,
och det egendomliga inträffade således här, att en
till numerären svagare här belägrade en starkare i
en så godt som ointaglig fästning.
Det var aftonen den 22 Oktober 1657. En skarp vind
blåste från sjön, och tunga svarta moln jagade
hvarandra öfver fästet, bebådande oväder.
Wrangel hade tagit sitt qvarter i en bondgård, som
låg någorlunda i skydd för de kulor, hvilka från
fästningen då och då gjorde sina mindre välkomna
påhelsningar i det svenska lägret. Dessutom hade
han från en liten höjd, icke många famnar afsides
från gården, en ganska, fri utsigt öfver trakten
och fästningen.
Den ofvan nämnda aftonen hade Wrangel samlat sina
förnämsta höfdingar till ett dryckeslag. Sjelf var
han värd; den konsten hade han i grund och botten fått
lära af Johan Baner, hvilken, såsom vi veta, Gustaf II
Adolf alltid utnämnde till rex bibendi, då han sjelf
icke ville eller var förhindrad att vara närvarande.
Der voro nu församlade inom den lilla bondgårdens
trånga väggar sådana hjeltar som Wrangel, Jakob
Casimir De la Gardie, Fabian Berndes, uppländingarnas
höfding Nils Brahe, Per Larsson Sparre, Fabian
von Fersen, helsingen Sanicz, Joh. von Essen samt
den snillrike Erik Dahlberg, utan hvilken Karl X
Gustaf sannolikt icke skulle kunnat uppnå de lysande
resultat, som han gjorde.
Efter ett flitigt användande af vinkrusen,
började stämningen att så småningom blifva allt
mera lifvad. Slutligen höjde Wrangel sin bägare
och utropade:
"Skål för vår blifvande seger! Inom åtta dagar hoppas
jag att vi finna varmare qvarter i fästningen.»
»Åtta dagar», utbrast den unge och hetsige De la
Gardie »det blir en allt för lång väntan; jag hade
trott åtta timmar.»
»Ja, se, ni vill då att allt skall gå i flygande
fläng», svarade den lugne Nils Brahe. »Tänk på, att
vi hafva emot oss ganska svåra vallar, och innanför
dessa en större, uthvilad och med alla förnödenheter
försedd här.»
»Ja, det tål nog att tänka sig för riktigt, innan
man rusar åstad», menade Berndes.
»Och att först lära känna, huru fästningen ser ut
inuti», inföll Sparre. »Det lilla, vi fått veta genom
öfverlöpare, är ju snart sagdt ingenting.»
»Ja, kan hända det», mumlade De la Gardie, och tummade
misslynt på den tunga guldkedja, som han alltid,
äfven i striderna, bar i dubbla slag öfver bröstet.
Sedan hvar och en yttrat sin mening om saken, höjde
Wrangel å nyo sin bägare och sade:
»Stormningen är redan besluten, och jag lofvar här,
liksom de gamle vid Bragebägaren, att inom åtta
dagar hafva intagit fästningen eller också stupat
dervid. Det är sagdt!»
Med dessa ord satte Wrangel bägaren så hårdt i bordet,
att det klang väldeliga.
Hittills hade Erik Dahlberg suttit tyst och sluten,
liksom funderade han på någon jätteplan. Nu reste han
sig; hans ögon flammade af hänförelsens eld och de
ord, han yttrade, trängde till djupet af hvars och
ens själ, för att aldrig glömmas.
»Åtta dagar», sade han och skakade på hufvudet,
»det är för lång tid att ligga här i kölden. Jag å
min sida lofvar derför, att med edert medgifvande,
fältmarskalk, och med Guds hjelp och våra soldaters
tapperhet, Fredriksodde skall vara i våra händer
senast i öfvermorgon i soluppgången.»
Med dessa ord satte sig Dahlberg helt lugnt.
»Det är omöjligt, Dahlberg», yttrade Wrangel, »ni
har gjort ert löfte i förhastande.»
»Ja, det är alldeles omöjligt», utbrast den eldige
De la Gardie. »Ni tager nog ert löfte tillbaka vid
närmare eftersinnande.»
»Aldrig», ljöd Dahlbergs korta, något kärfva svar,
under det han gaf De la Gardie en förebrående blick.
»Ja, i sådant fall», utropade denne, under det han
höjde den af skummande vin påfyllda bägaren, »i sådant
fall tillhör denna dyrbara guldkedja eder. Detta är
mitt löfte!»
Dermed tömde han bägaren i botten, såsom öflig
sed var.
»Icke för guld gör jag det», svarade Erik Dahlberg
allvarligt. »Men», fortfor han, under det ett
fint leende spelade kring hans läppar, »er dyrbara
guldkedja hänger icke mera säker på ert bröst, grefve
Jakob Casimir!»
»Således tre löften vid bägaren, tre heliga löften!»
utropade Wrangel glädtigt. »Hvem skall blifva
segervinnare?»
Det fanns naturligtvis ingen, som kunde svara
derpå. Det var ensamt förbehållet öfvermorgonen.
Gästabudet fortsattes till långt efter midnatt. En
hade dock lemnat det, och det var Dahlberg.
Redan vid soluppgången den följande morgonen
sågs en ensam karl krypa på händer och fötter
fram mot löpgrafvarna, under iakttagande af den
största försigtighet. Han kom lyckligt öfver dem,
och valde ett ställe af vallen, der ingen post
fanns. Uppstigandet gick sakta, men han kom ändock
upp, och i skydd af en liten buske gjorde han på ett
papper några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
