Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om Sokrates' personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
samma i denna öfning, utan äfven för att vidmakthålla
den rörelsernas smidighet och harmoni, som tillsammans
utgöra vilkoret för ett behagfullt sätt att föra
sig. Ehuru arten af hans begåfning företrädesvis
lockade honom till den vetenskap, som från honom
räknar en ny utgångspunkt, sysselsatte han sig dock
ej , alldeles framgångslöst med sin faders konst,
bildhug-geriet, och versifierade ännu dagen före sin
död en af JEsopi fabler. Hans skämt skonade ingen
svaghet, liksom ingen last; men kunde äfven, hvad
sällsyntare är, med den älskvärdaste finhet vändas
möt honom sjelf. Bekant är det vad, han föreslog
den sköne Eallias: »Yill du bestrida mig priset
för skönhet?» sade han. »Godt, hit med en fackla,
och våra vänner må afgöra! Att börja med ögonen:
hvartill äro ^välgjorda? Tydligtvis för att se. Huru
kan du då jämnföra dina ögon, som blott se rätt fram,
med mina, som, likt kräftans, äro så framstående,
att de kunna blicka åt alla sidor på en gång? Och min
näsa sedan! Gudarna hafva skapat näsan att lukta med-,
emellertid äro dina näsborrar riktade nedåt, så att du
blott kan känna en vällukt, som uppstiger från marken,
och din näsa sjelf, så hög och rak, liknar en mur,
som skiljer de
mer än sin omgifning vet, hvad hon i nästa stund har
att vänta af sig sjelf; hon är alltid i sina egna
ögon ny, ty omständigheterna afslöja hos henne nya
sidor, så -att säga nydana henne i hvarje ögonblick:
häraf frimodigheten i hennes uppträdande, häraf hennes
omätliga välde. Menniskorna beundra ej länge, hvad
de fullständigt känna; de behöfva, för att nära sin
hänförelse, det svårutgrundliga, det ogenomträngliga,
som omgifver väsen af en högre ordning; de tröttna
vid det, de se, de förvånas blott öfver det, de
förespegla sig.
Denna erfarenhet besannade sig här. Ingen var mera
tillgänglig, mera förtrolig än vår vise, men ingen
kunde heller i högre grad ingifva den med vördnad
och till och med fruktan blandade nyfikenhet, med
hvilken hopen betraktar allt aflägset och obekant. Yar
Sokrates en konung i sitt rike, så var han ej en
af dem, som, för att vara vördnadsväckande, behöfva
spara på sitt uppträdande eller vid detta hafva af
nöden de »imposanta emblemen»; ju mera nedlåtande han
visade sig, dess mera steg blott hans anseende. Det
var förgäfves, man samtalade med honom dagarna
igenom, förgäfves man såg honom vid måltiderna,
på promenaderna, i .lägret, vid kropps-
Sokrates’ fängelse.
(Teckning af Freeman.)
båda ögonen och förtager dem utsigten, medan min
uppnäsa, med sina stora näsborrar, öppnar sig för
vällukter från hvad håll de må komma och låter mig
obehindradt kasta blicken hvart jag behagar. Se
så, dela genast ut röstsedlarna, så att jag får
bekräftelsen på min seger!»
Det var sammansättningen af dessa motsägelser, som här
danade det slags egendomliga, mäktiga individualitet,
för hvilken vi äga ett, om man så vill, banalt, men i
sin ursprungliga, allvarliga mening djupt betecknande
namn: Sokrates var ett original. Han liknade, för
att än en gång citera Platons Alkibiades, »ingen
af vare sig forntidens eller samtidens män, medan
deremot hans samtal erinrade om de silenfigurer,
som utbjudas till "salu och som, då man öppnar dem,
inuti visa bilden af en gud».
I denna Originalitet finna vi nyckeln till den
förtrollning, Sokrates spred omkring sig; i en
originalitet, som har ingenting sökt, ingenting
besynnerligt, blott utgör den på en gång naiva och
starka yttringen af en själ, som af Gud fått sin
särskilda prägel. Hvad som utgör den, i denna ädla
mening af ordet, originella menniskans stora styrka
är, att hon ofta ej
öfningarna; man hade honom dock ej hel och hållen; han
liknade de berg, hvilkas spetsar ständigt dölja sig i
molnen. Häraf äfven det nästan feberaktiga tillstånd,
hvari en hvar, som nalkades honom, kände sig försatt,
och häraf den egenhet hos dem, han beherrskade, att
känslan af detta förhållande ej lemnade rum för något
annat intryck af vare sig köld, mätthet eller ens ro.
Dock - på ännu en omständighet grundade sig hans
makt: på hans gemenskap med det öfversinnliga. Fäst
på hvad de flesta dödliga ej varsna, följde hans öga
oaflåtligt det skönhetsideal,, som af försynen ställts
för menniskan, för att utgöra hennes eviga på en gång
förtviflan och hopp. Det gifves läkare, som ej tvekat
att såsom vansinne stämpla Sokrates’ hänförelse och
hans umgänge med sin »daimon»; - Sokrates, de vises
mästare, Xenofons, Platons och Aristoteles’ lärare,
han skulle varit vansinnig! Sannt, han kunde, med
blicken riktad mot himmelen, på ett och samma ställe
tillbringa hela timmar; han vexlade ord med varelser,
som ej voro af denna verlden; men så var detta för det
han såg, hvad ej vi se, och hörde, hvad vi ej höra:
såg och hörde med ögon och öron, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
