Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre löften. Historisk skiss af J. O. Åberg - Väfstolsfantasier. E-g. - I väntan. Viktor Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
schalarna och mattorna - hvad skall man säga
om honom, när man erfar, att han är ändå sämre
lottad? Yäfverskan i Mark har åtminstone tak
öfver hufvudet, hvarigenom hon är skyddad mot
klimatvexlingar, väder och vind, men väfvaren i
Ostindien har icke ens så mycket, och hans väfstol är
dessutom af ännu torftigare beskaffenhet än hennes,
såsom läsaren kan finna å föregående sidas teckning,
framställande efter naturen en väf-vare i Jellalabad
(Afghanistan) under arbete.
En sådan väfstol, som hans, går säkerligen långt utom
hvarje svensk husmoders föreställning om ett sådant
verktyg, och hon bör derför lätt kunna tänka sig alla
svårigheter, han
har att öfvervinna, icke’ blott till följd af sin
väfstols ofullkomlighet, utan kanske ännu mer genom
de afbrott och besvär, ett ombytligt väder alltid
måste förorsaka honom, att ej tala om det dagligen
återkommande omaket, att nödgas sätta upp och taga ned
väfven hvarje morgon och afton. Och likväl åstadkommer
han under sådana störande omständigheter ett tyg,
som räknas bland de präktigaste och följaktligen
de dyraste i verlden och hvilket också bland
väfstolsfantasier måste hänföras till det mest
fulländade, man gerna kan önska se formadt af varp
och inslag med tillhjelp af skaft, trampor, slagbom,
skottspole och spännare,
E-g.
I väntan.
.är äppelträden, som stå i blomma I sol’n der ute,
i höst stå tomma, Och sädesärlan, som springer der
På fönsterblecket, ej mer är här, Då är jag moder -
men sakta, sakta! Det der är tankar, som jag skall
akta, Yisst alltför blyga ännu en tid Och alltför
ljufva att röra vid.
Jag gjort små kuddar, hvari jag lade Det allra
mjukaste dun, jag hade; Jag sytt små linnen med
spetssöm på Qch två de lenaste lakan små. Det är
min glädje, när jag får sakta Gå i min byrå och dem
betrakta. Det känns, som vore jag barn på nytt Och
hade kläder åt dockan sytt.
Och dock, hur känns det ej annorlunda! När jag
betänker, hvad som skall stunda, Begynner hjertat af
bäfvan slå, Fast kanske mera af fröjd ändå.
Men stilla, hjerta,_ du måste bida, Gå ej så bullrande
i min sida, Ty du skall veta, att under dig En liten
varelse bosatt sig!
En liten varelse! Underbara Och nya tanke, att mor
få vara, Att ha en bit af sitt eget jag Med egen själ
och med egna drag! Hur stort, att väcka ett litet
minne Och först få bilda ett litet sinne I all dess
rika mångfaldighet För lif och kanske för evighet! -
Ja, tänk, när träden, som stå i blomma I sol’n der
ute, i höst stå tomma, Och sädesärlan. som springer
der På fönsterblecket, ej mer är här, Då är jag moder
- men sakta, sakta! Det der är tankar, som jag skall
akta, Yisst alltför blyga ännu en tid Och alltför
ljufva att röra vid.
Viktor Moll-
Tre löften.
Historisk skiss af
natten mellan den 23 och 24 Oktober sammandrogs
hela belägringshären till stormning. Dahlberg hade
uppgjort anfallsplanen i öfverensstämmelse med sina
undersökningar. Enligt denna plan skulle anfallet ske
samtidigt från tre olika håll, hvilket också skedde.
Natten var ovanligt mörk och kall. För att kunna
igenkänna hvarandra under striden, buro svenskarna
bindlar af halm kring sina hattar. Framför hvarje
kolonn tågade ett par led soldater, försedda med
petarder, för att kunna spränga portarna, hvarjämte
stormstegar i riklig mängd fördes med.
Wrangel hade under natten qvalts af en tärande
oro. Han, den djerfve, som aldrig skydde någon fara,
han skyggade i vissa ögonblick tillbaka, och en
gång var det till och med nära, att han befallt att
regementena skulle återgå till sina qvarter.
Under sin ridt längs de uppställda leden mötte han
Dahlberg.
»Dahlberg», sade han bekymrad, »ni har satt mycket
på spel nu.» v
»Men spelet är mitt», sade Dahlberg glädtigt, »jag
har i miii hand de bästa korten.» Derpå vände han sig
till De la Gardie, som i detsamma kom framridande,
och sade i munter ton, i det han pekade på guldkedjan:
»Den sol, som snart går upp, lyser för sista gången
på den der, der den nu hänger!»
De la Gardie bet sig i läpparna. Icke brydde han
sig om guldkedjan, men Dahlbergs leende förargade
honom. Utan
J. O. Åberg.
(Forts. fr. sid. 199.)
att säga ett enda ord, kastade han om hästen och
sprängde bort.
Ungefär en timme före solens uppgång gafs signalen
till anfall genom att sätta eld på ett ruckle i den
närbelägna byn.
Anfallet var oemotståndligt. Nils Brahe med sina
upp-ländingar, Sparre med södermanländingarna och von
Fersen med de värfvade trupperna kastade sig med vild
häftighet öfver löpgrafvarna. Likaså De la Gardie i
spetsen för lifgardet. Efter honom följde Sanicz och
vestmanländingarna under von Essen. Yrvakna sprungo
danskarna fram och åter på vallarna och visste
icke hvad de skulle företaga sig; de hade blifvit
så i grund och botten öfverrumplade, som någonsin
en besättning kan blifva. Yisserligen försökte en
brigad, som i hast samlat sig, att göra motstånd, men
förgäfves. De la Gardie och Brahe rusade i spetsen
för de sina på samma gång öfver vallarna från två
olika håll, och efter en kort strid måste danskarna
fly. Och,en sådan panisk förskräckelse hade gripit
dem, att de hoptals skyndade in i Jutlands mest
otillgängliga skogar, der de gömde sig.
Den tredje kolonnen, öfver hvilken Fabian Berndes
förde befälet, råkade värst ut, till följd deraf,
att petardbärarna samt och synnerligen sårades,
hvarigenom det var förenadt med största svårighet
att öppna den norra porten. När Dahlberg, som befann
sig vid denna kolonn, märkte missödet, satte han sig
genast i spetsen för Uplands och Yestgöta ryttare.
»Följ mig, gossar», ropade han och red ut i det grunda
vattnet, »jag vet en väg till!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
