Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre löften. Historisk skiss af J. O. Åberg - Också ett galleri. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Sålunda gick den äfventyrliga färden förbi två rader
pålar. Vid den tredje blef vattnet djupare. Då kastade
sig den ifrige Dahlberg sjelf af hästen, ryckte en
yxa från den närmaste ryttaren, och började hugga ned
påle efter påle. Dessa stodo nänmligen icke lodrätt,
utan hade en något lutande ställning mot hvarandra
och voro delvis sammanbundna. Genom att afhugga dem
vid vattenytan, öppnades alltså en passage, nog bred
att tränga fram igenom.
"Nu, mina herrar danskar», utropade Dahlberg gladt,
i det han svingade sig upp på hästen, .>.>nu skola
vi talas vid på nära håll. Framåt, segern är vår,
fästningen ligger öppen för oss!»
I vattnet gick naturligtvis ridten trögt, men så fort
fast mark uppnåddes, bar det af i galopp fram till
midten. Några hopar danskar, hvilka försökte sätta
sig till motvärn, skingrades som agnar för vinden, och
just som De la Gardie och Brahe tågade in, drifvande
besättningen framför sig, sprängde Dahlberg fram.
»Se, se», ropade soldaterna om hvarandra och pekade
mot öster. Alla riktade sina blickar ditåt och
sågo då solens gyllene skifva höja sig öfver Fyens
mörka skogar. Ett enstämmigt jubelrop ur tusentals
strupar skållade i den lugna oktobermorgonen, och
när i detsamma den danska flaggan gick ned och den
svenska stolt höjde sig på Fredriksoddes högsta
tornspets, dä kände sig alla mäktigt gripna af
stundens högtidlighet.
»Dahlberg», utropade Wrangel, i det han red fram
och omfamnade den tappre, »det löfte ni gaf, det
har ni hållit som en man. Se här min hand till ett
hjertligt tack!»
»Och se här», utbrast derpå De la Gardie, i det han
ryckte guldkedjan från sin hals och hängde den kring
Dahlbergs. »Må den för alltid stanna i eder slägt
och påminna efterkommande om denna stund, om denna
lysande seger, till hvilken ni fört oss!»
»Ja, hvem som skulle uppfylla sitt löfte, det visste
nog jag», mumlade Brahe, »men jag behöll det för mig
sjelf. Dahlberg är en man, som icke säger mera än
han kan stå för!»
Sedan den gamle, svårt sårade Anders Biide, som i sin
förtviflan inneslutit sig med tre tusen man, de enda
han hade qvar af sina sex tusen, i Bersoddes skans,
belägen ytterst på landtungan, fram på förmiddagen
gifvit sig, kunde svenskarna först sägas vara i ostörd
besittning af den vigtiga fästningen och till följd
deraf af hela Jutland.
Och i den svenska hären talades sedan både länge och
väl om de tre löften, som vid den skummande bägaren
gjordes framför det belägrade Fredriksodde, och när
sedan knektarna kommo hem igen, talade de derom för
alla, som ville lyssna dertill, och på slutet glömde
de aldrig att tillägga dessa ord:
»Ja, se, Dahlberg, det är en karl, det! Har han lofvat
någonting, så håller han det, om också sjelfvaste
hin spjer-nade emot.»
ett
r ådana fulingar!» ropar säkert mången, vid anblicken
af de båda fyrväplingarna å närmaste två sidor, som
visserligen kunna påminna om allt annat än sommarens
fägring och ängarnas doft; men huru det nu är, så är
ju »allt kött hö», och äfven du, gode läsare eller
läsarinna, om du också för ögonblicket befinner dig
i »nittonde spritt en», får väl se, i fall, som vi
väl skola hoppas, du får lefva i några tiotal till,
hvad spegeln då har att säga dig! Troligen - så långt
törs man ju gå - icke alldeles så vackra saker, som
han säger dig nu och som han kanske för en tretio,
fyrtio somrar sedan visste att förtälja äfven de nu
utblommade exemplar ur vårt herbarium, hvilka vi här
tagit oss friheten förevisa.
Vi behöfva ej spilla många ord på dessa
karaktäristiska hufvud, ty de höra till dem, som
sjelfva »tala volymer».
N:o l - det är ej rätt artigt af konstnären, att icke
börja räkningen med det täcka könet; eller skulle
han kanske hålla före, att dessa representanter af
detsamma äro lika otäcka, som det otäckas? Lika godt:
- N:o l tyckes höra till det folk, som »ha’ ögonen
med sig» här i lifvet, tyckes vara en gammal räf,
som icke låter lura sig så lätt och som väl må hända
också tor ha’ en och annan gås på sitt samvete ... ho
kan så noga veta?
Om n:o 2, som det ser ut, är en af arbetarna i
vingården, så är han bestämdt ingen vegetarian för
det; men hvad beträffar att förstå sig på dufvor,
så är det ju blott i sin ordning, om han det gör.
N:o 3 kom ej att blifva någon Rafael, men ser ej ut
att tänka hänga sig för det. Till hvilken skola inom
konsten han egentligen skall räknas, är en fråga,
som vi saklöst kunna lemna oafgjord; att dömma af
näsan, måtte han emellertid vara kolorist. Möjligtvis
är han bara embetsmålare, men en med vyer: nå,
bättre alltid, att vara den förste i Yimmerby, än
den andre i Stockholm. Vare det långt ifrån oss att
vilja bestrida, det ju ett stort hjerta kan picka
innanför plaiden, i hvilken mannen svept sig så väl;
deremot kan starkt ifrågasättas, huruvida det pickar
något ur i hans västficka- ja, om ej öfver hufvud så
hvardagliga saker, som både väst och rock; för honom
tillhöra en öfvervunnen ståndpunkt.
Om vi, såsom vi nästan voro frestade, stillatigande
skulle gå förbi n:o 4, så vore säkert han sjelf den,
som minst skulle hafva något deremot; i intet fall
tyckes han just höra till de meddelsamma eller dem,
som »bära sitt hjerta i handen».
Hvad nu angår n:o 5 - för att ändtligen öfvergå till
damerna -, så vilja vi väl fråga, om icke dm näsan
är liksom enkom gjord att stickas i kaffekoppar och -
andras grytor?
N:o 6 tyckes vara en hedersgumma, som visserligen
ej, hon heller, fräser åt kaffekoppen (kanske ej
ens, liksom då bestämdt ej den föregående, »när så
ändtligen skall vara», knorrar öfver en liten knorr
deri), men som, om hon än låter kaffet gälla allt
hvad det kan, också unnar sin nästa dess värde; med
de allra delikataste af ett vekt hjertas svärmande
förtroenden böra vi kan hända ej råda en mycket
känslig läsarinna att vända sig till den goda frun,
hvaremot hon, som husrådinna på det »rejela» området,
särdeles torde vara att rekommendera.
Desto öfversvinneligare - märk, vi sade ej:
öfversinligare
- framställer sig deremot nr 7; men, för all del,
låtom oss ej störa hennes bönestund, söm nog möjligen
ändå anfäktas tillräckligt af denna verldenes furste,
i form af tankarna på, huru det var innan hon kom på
öfverblifna kartan, eller ock
- ty vi våga ej bestämdt yttra oss i fråga om
hennes flick-elier enkostånd - huru det väl skulle
vara att taga sig . . . en ny man!
Kommer så nr 8. Gode Petrucchio, du verldsberömde
argbiggetämjare, här frukta vi, att din konst
komme till korta, om du annars, hvilket med fog må
betviflas, ville nedlåta dig att pröfva den på ett
sådant subjekt! Om vår nr 8 ens kan bedja, liksom
nr 7, är en saik, hvarom det ju ej tillkommer oss
menniskor att dömma; men nog vill det förefalla,
som vore hon van att begagna starkare argument,
än blotta bönens, för att göra sig hord.
Skulle slutligen vår läsarinna höra till den
klass, som gerna roar sig med att »para ihop» folk,
liksom karten i sin patience, så torde, enligt vårt
förmenande, de här vid lag lämpligaste kombinationerna
vara den mellan l och 5, 2 och 7, 3 och 6 samt 4 och
8. Men för maken till, i all synnerhet sistnämnda,
hjonelag må då litet hvar betacka sig!
Xf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
