- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
207

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engel eller dämon. Emal.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

207

har aldrig någon stoppning. En pipa inåste hafva både
hufvud och skaft för att vara komplett, hvaremot en
skönhet är en skönhet, äfven om hon icke skulle hafva
"hufvud på skaft».

Ett spanskt ordspråk säger, att qvinnan är ett paradis
för ögat, en skärseld för plånboken och ett helvete
för hjertat.

Qvinnan utgör mensklighetens horisont, säger en
tänkare: jord och himmel mötas i henne, paradiset och
afgrunden förenas i henne. - Må hända har han rätt:
ingen qvinna är så ädel, att hon icke döljer ett
hörn af afgrunden; ingen så dålig, att hon icke i
sitt hjerta gömmer en vrå af paradiset.

II.

Man hör så ofta det påståendet, att qvinnan i våra
dagar icke är något annat än en modedocka, och att hon
ej har tankar för något högre, än att väcka beundran
genom en mer eller mindre dyrbar toalett. Men det är
icke först i våra dagar, som damerna haft smak för
extravaganta toaletter.

I förra århundradet, till exempel, var damernas
koaffyr bokstafligen »hårresande», ty håret var så
högt upptornadt, att de sköna icke kunde hafva säten
i sina vagnar, utan måste, på turkiskt vis, sitta
på kuddar. Det fanns visserligen en förordning, som
inskränkte damernas hårklädsel till en viss höjd, och
polisen aktade icke för rof att titta in i vagnarna,
för att med »måttstieka» undersöka, om förordningen
efterföljdes. Trots förordningar och polis, uppträdde
damerna dock i de vidunderligaste koaifyrer. För
hårartisterna funnos inga omöjligheter. Det var
en småsak att kläda hår i form af tremastare, med
segel, flagga, styre, kanoner och allt, hvarför
skämtarna också sade, att kärleken beväpnat sig med
kanoner i stället för pilar och att damerna till slut
skulle gå raka vägen, efter som de försett sig med
styre. Det berättas, att Marie-Antoinettes hårfrisör
slagit vad om, att han skulle blanda in ett linne i
håret på drottningens statsfru. Han lyckades också
göra det, utan att hon visste derom, och blef sedan
utomordentligt berömd för sitt lyckade påhitt. Nästan
alla hofdamerna ville hafva »coiifure å la chemise»,
och de blygsammaste nöjde sig med »coiffure å la
serviette». Man må icke tro, att dertill begagnades
en fin damastservet - visst icke. Tvärt om skulle
det vara ett stycke oblekt lärft, gult, som den nu
brukliga javastramaljen, ty en blekt servet skulle
hafva »skämt hyn». För att göra det mera landtligt,
fäste man i håret några grönsaker, icke konstgjorda,
utan naturliga. En af hofdamerna blef särdeles
beundrad för en hårklädsel, sammanvriden af en
servet med röda kanter, hvari hårfrisören instuckit
en kronärtskocka, en morot, ett kålblad och några små
rofvor. Sedermera, då de republikanska idéerna gjorde
sig gällande, vågade damerna icke längre uppträda
som vandrande köksträdgårdar, hvilket allt för mycket
skulle hafva påminnt om idyllerna på Trianon, men för
att blidka hårfrisörerna, som väl eljest gjort uppror,
hittade man på chignonen.

För öfrigt tyckes det, som om damerna då för tiden,
liksom nu, funnit behag i att dölja sin panna, om
icke under lugg, likväl under band vippor och annat
mera, ty en författare från den tiden utbrister:
»Lyft litet, mina damer, på det bjefs, som döljer
två tredjedelar af er panna och hälften af ert
ansigte! Edra smickrare må, så mycket de vilja, säga,
att denna grannlåt kläder er: Ovidius beslår dem,
ty han säger, att ’Gud gaf åt menniskan en högsträckt
gestalt och bjöd att hon skulle himmelen beskåda.’ Och
edra klädningar sedan, är det till straff för, att
ni burit så stora sty f kjortlar, som ni nu kläda er
i strutar?» Således tout comme chez nous.

»Jag har ingenting att taga på mig», säga vanligtvis
de damer, hvilkas garderob är bäst försedd, och
för omkring tjugo år sedan utkom i England en bok,
hvari författaren ungefär på följande sätt tecknar
situationen, då en ung dam var bjuden på bal och hade
ingenting att taga på sig.

»Tag din mörkröda sidenklädning», föreslår en vän.

»Den är för mörk.»

»M, den skära då?»

»Den är för tung.»

^Så tag din hvita tyllklädning.»

»Hvitt klä’r mig icke.»

»Den perlgråa moareklädningen ...»

»Till den höra akta spetsar, och sådana saknar jag
alldeles.»

»M, din förtjusande, lilas färgade klädning; duger
icke den?»

»Jo, den vore bäst, men den är hos sömmerskan för
att ändras.»

»Den ljusgula då?»

»Fy då, fru Petterson hade ju en sådan klädning här
om dagen; nej, den färgen är skämd.»

»Den blåa: den kan du bestämdt ha’.»

»Åh, bevara mig, den har jag redan haft tre gånger!»

Detta var på krinolinens tid, och författaren gör
en lustig teckning af en balsalong, der värden
med förtviflade blickar följer betjenten, som med
brickan i hand kryssar mellan blindskär af fiskben
och stål. »Om behag kan det ej blifva fråga hos dessa
kringvandrande luftballonger», säger författaren, då
han talar om damerna. »Hvarför jämnföra de sig icke
med antikens bilder, med den i sitt tätt åtsittande
draperi insvepta Po-lymnia, till exempel?» utbrister
han, och det tyckes, som om damerna i våra dagar
velat bönhöra honom.

Låtom oss medgifva galenskapen af att den ena tiden
breda ut sig som en tunna, den andra snörpa hop sig
som en ärtskida! Man skall nog erkänna, att om drägten
icke krymper samman hjertat, om qvinnan icke pryder
sig blott för att jpassa på presenterbricka, så må
hennes drägt gerna vexla färg och form. Om damerna
skulle anlägga en allmän högtidsdrägt, motsvarande
herrarnas svarta frack och hvita halsduk, skulle det
icke allenast blifva enformigt, det skulle blifva
oskönt, oharmoniskt. Under kungssorg ser man bäst,
hvilket intryck det gör, då damerna se ut som vore de
stöpta i samma form. Det passar blott skogens furor
att ständigt bibehålla sin imponerande, mörka skrud,
men blommorna, som växa i skydd af deras kronor,
måste utveckla det brokiga färgspel, som gifver lif
och harmoni åt naturen.

Liksom man klandrar damernas toalett, så påstår man
ock, att nu för tiden uppfostras ingen flicka till
huslighet. Damerna förstå sig bättre på astronomi än
gastronomi, och de känna bättre fysiken, än läran om
födoämnena, som uppehåller deras egen fysik. De lära
sig simma, hvilket är godt och väl, och de förstå
ofantligt lätt att »flyta ofvanpå», men då de skola
lotsa sig fram genom hemlifvets blindskär, gå de till
botten och, hvad värre är, draga alltid någon med sig.

Om icke detta precis är förtal, så är det dock
öfverdrift, ehuru det är en sanning, att ingen talang
fordrar så sorgfällig utbildning och så tidig vana,
som den att spara med förstånd och likna naturen
i hennes stora ekonomi att tillgodogöra sig äfven
det minsta.

Då moder Eva lefde i paradiset, var visserligen
köket mycket enkelt, och garderoben förorsakade
henne icke stora bekymmer; men sedan hon gifvit Adam
äpplet till dessert, måste hon spinna och väfva och
syssla med sitt hushåll, och så måste Evas döttrar
göra än i denna dag, om husgudarna skola trifvas. Han
förvärfvar, hon spar, och huru mycket en hustru förmår
inspara, genom att taga vara på det obetydliga, visar
oss välståndet inom sådana familjer, der inkomsterna
äro små, men förvaltas af en duglig husmoder. Unga
män, hvilka nu icke våga tänka på giftermål, emedan
deras inkomster icke äro nog stora att erbjuda vår
tids bortskämda damer den lyx, på hvilken de göra
anspråk, skulle gerna räcka sin hand åt en flicka,
hvilkens egenskaper vore dem en borgen, att deras
inkomster skulle räcka till för bådas behof. Hvilken
ordentlig man föredrager icke hem och familjelif
framför ungkarls våning och värdshuslif?

En menniskovän, som troligen ville tillgodose
de unga männens intressen, föreslog för några
år sedan inrättandet af ett »matmorsinstitut»,
der de unga damerna skulle utbilda sig för den
husliga ekonomien. Institutet skulle anläggas i en
bördig trakt, på en större landtegendom, försedd
med trädgård, men utan grottor och bersåer, der
augustimånskenet icke bröt sig allt för romantiskt. En
läkare skulle undervisa i behandling

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free