Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjömansbild från vestkusten. Folmer - I hemmets stilla verld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
Så skedde. Sedan som styrman fick Hos gamle
»gubben» han hyra genast. - När denne trött från
befälet gick, Hans styrman icke allenast Fick skutan
öfverta’, nej, också Hvad bäst han drömt om af lifvets
lotter, Fast knappast ens vågat tänka på - Kaptenens
sjö vana dotter.
Och bröllop stod. Uppå fjorden låg För ankar
skeppet, men klart att lätta; Och dit sågs brudföljets
muntra tåg Sin kurs om aftonen sätta. SkåFn i
Konstantia! Och med besked På däck var dans hela
sommarnatten. Farväl bjöds paret - och ut man gled
På gryningsglimmande vatten.
För varlig kåre det framåt gled Yid flaggsaluter och
hurra höga. Yid utkiksröset re’n svärfar ned Sig satt
med tub för sitt öga. Sin kära skuta han såg gå frarn
Bland skär i ljust violettgrå skiftning, Och sist vid
synranden han förnam Från bovenbramrån en viftning. -
Och långa månader svunno hä’n,
Och gubben tog om sitt hemman vården,
Fick syssla med både folk och fän
Och alla grejor på gården;
Men trifdes bäst, med sin snugga tänd,
Bland fiskedonen i kosterbåten;
Sågs ofta spejande, vestvart vänd,
Yid roset - just ej belåten.
När så han slutat sitt dagsbestyr,
Då, mellan groggklunkarnas repriser,
Yar Handelstidningen hans lektyr,
För hennes sjöfartsnotiser.
Men när som utrikesbref det kom,
Kring socknen larfva, vardt hans förrättning,
Att helsa från och att tala om
Kapten med fru och besättning. -
Halftannat år nära nog förgått, Och senårsvädren
begynnt att rasa, Sig gubben orolig kände smått Yid
hemmets sprakande brasa,
Ty länge re’n det på tiden led,
Se’n England lemnats med frakt på Sverge;
Men Nordsjön är ej att leka med,
Hur än man refve och berge.
En qväll satt gubben, om hufvud kort, Och brummade
som i fönstren blåsten, Ty sista tidningen slarfvats
bort I dag på vägen från posten. Och brasans rörliga
sken föll rödt På brokigt prunkande rullgardiner,
På golf, med finhackadt enris strödt, Och väggen,
full af mariner.
Men i ett nu gjorde han ett hopp,
Så fort hans giktbrutna ben förmådde,
Ty dörren vidt slogs på gafvel opp.
Och kylig flägt honom nådde.
Men varm vardt kammarn och varmt håns sinn’,
Då dottern sig i hans armar kastar,
Och efter se’n öfver tröskeln in
Den unge skepparen hastar.
»Åh!. Gud ske lof att er återfå Och att ni oskadda
hunnit hamnen! . . . Men släng det byltet, du kånkar
på, Min son, och tag mig i famnen!» - »Nej, pass!
Tag vackert emot din gäst, Vår gosse här, hvilken
här om dagen, Då sjön gick hög för en hård nordvest,
Vardt född på höjden af Skagen!» # *
* Och allt, som sad’s nu och försiggick,
Kan tänkas lättare än beskrifvas. En reseskildring
i hastigt skick För gubben se’n måste gifvas. Och
tvärt han sade, i hågen glad, Då magen skildringen
sin fått sluta: »Med dig i morgon jag far åstad Till
Göteborg till vår skuta!
Och att i sta’n köpa hem konfekt Till fadderskapet,
jag ej får glömma; Och vänner bjudas det skall, och
slägt, Och bästa vinet skall strömma. Ty pojken säkert
skall bras på oss, Och storm och sjöar han re’h hört
sjunga Och skall en dag kasta trossen loss Och ut på
verldshafvet gunga!»
Folmer.
I.. Pl^em styrde liit clin väg?
menniskan inträder i ett nytt skede här i lifvet, då
en förändring i hennes lefnadsförhållanden äger rum,
påtränger sig ovilkorligen den tanken: »Huru
skall det härefter blifva för mig? Skall det gå väl
eller illa?»
Stor oro intog mig den dag, min man uppsade sin
befattning såsom förvaltare af den stora egendom, han
i pju och ljugo år vårdat med ära. Vi hade nu köpt oss
en liten landtgård, men en landtmans öden äro lika
vexlande, som många andras och troligen ännu mer -
hans framgång, hans hela existens beror, näst Guds
välsignelse, af väder och vind. Hand i hand sutto
vi, min man och jag, samma afton, han omnämnt för
principalen sitt beslut att till hösten afflytta; vi
hade länge varit öfverens om saken och önskat varmt
att det vore gjordt, och likväl, när nu allt var
afgjordt och vi skulle inträda i ett nytt, oförsökt,
ovisst skede, huru bäfvade jag ej! Det kunde gå oss
väl, det kunde ock gå illa, stora motgångar kunde
vänta i oss; vi hade haft ett säkert bröd hittills,
det kunde härefter
blifva osäkert nog. Ännu längre kunde vi hafva
stannat, men min man ansåg, att godset fordrade yngre
förvaltarekrafter. Som alltid, förtrodde vi oss till
sist i Guds hägn.
Nästa morgon, då jag trädde ut på förstugubron, kommo
mina kära dufvor som vanligt öfver mig som en sky,
för att af min hand få sin frukost. De sutto på mina
axlar, armar, hufvud, de åto ur min hand och tilläto
mig smeka sina hvita vingar. Men till min förvåning
fanns i den hvita skaran en ny, en främling, hvilken
aldrig förr visat sig; hon var skönt skiftande i
blått och grönt och hon var fullkomligt lika orädd,
som de andra. Hon åt ur min hand och jag fick smeka
äfven hennes glänsande fjäderskrud. Van, som vore hon
född på gården, åtföljde hon de andra in i dufslaget,
der hon syntes trifvas mycket godt och qvarstannade
hela dagen bland sina hvita vänner. Dagen, då hon kom,
var en lördag - på söndagsmorgonen var hon åter sin
kos. På flera mils afstånd låg ingen egendom, der
dufvor funnos, och vi kunde aldrig få spaning på,
hvarifrån hon kommit; emellertid uteblef den lilla,
vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
