Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. II. Militärbalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Olau.de Gerard.,,
II. Mlllt ärbal en.
i*vad det är olyckligt, att så mycken skönhet
och så "mycken lyx skola finnas i Stockholm!»
suckade den unge löjtnant Max Stjerneskanz, i det
han med svårmodiga blickar betraktade sin kusin,
den tjugotvååriga fröken Hillevid.
»Det var då ett löjligt utrop», svarade hon
skrattande.
»Icke så löjligt, som du förmodar . . . Det ligger
en sorglig sanning derunder.»
Hillevid gjorde en något misstrogen skakning på sitt
vackra hufvud och återtog sin pensel, som hon ett
ögonblick bortlagt.
»Du målar en tafla i aqvarell?» återtog han.
»Ja, som du ser . . . En liten, fattig koja under
några björkar, en nedfallen gärdesgård, en afbruten
gran och ett par stockar såsom bro öfver bäcken,
hvilken rinner förbi . . . Jag har sjelf sett allt
det der ... det var en förtjusande skiss, som jag tog
i somras», svarade hon, betraktande sitt halffärdiga
arbete med belåtna blickar.
»Mycket förtjusande, ja ... som tafla, förstås.»
»Och i verkligheten också, det försäkrar jag dig.»
»Jaså . . . Men om du i detta ögonblick hade den
tafla framför dig, som jag har, så skulle du finna
denna ännu mer förtjusande», återtog Max, som lät
sina blickar långsamt öfver-fara hela rummet och
stanna vid Hillevid.
Den unge mannen hade rätt; den vackra salongen var
möblerad med all den smak, som numera är lyxens
följeslaga-rinna, om den skall få inträde i fina och
eleganta hem. Väggarnas matta bronsfärg, möblernas
djupa purpur, taklistens gips-örn amenter och fina,
harmonierande färger, alla dessa dyrbara och behagliga
småsaker, som utgöra rummets själ och hemtre fnad,
och slutligen den lilla runda, utbyggda tornkammaren
i hörnet, med sina bildhuggerier kring taket, sina
lefvande blommor och stora, spegelklara fönsterrutor,
der marssolens strålar dämpades af de fördragna
gardinerna och der den unga flickan, lutande sig emot
sitt staffli, utgjorde medelpunkten, alltsammans
var verkligen den mest intagande framställning af
rikedommens lycka och njutning.
Hillevid hade uppfattat sin kusins sista ord såsom en
temligen enfaldig komplimang åt henne sjelf, hon sköt
fram sin röda läpp till ett litet, satiriskt smålöje
och plaskade i ett vattenglas för att få penseln ren.
»Kontrasten emellan din och min tafla är nästan
komisk», återtog Max.
»Hvarför det? . . Sådana här rustika kojor äro minsann
af mera effekt än ett palats.»
ȁhja, naturligtvis i aqvarell, men om du skulle bo
i en sådan? . . .»
»Ja, hvarför inte? . . Det vore kanhända rätt trefligt
och romantiskt ...»
»Tänker du nu, hvad du säger, Hillevid?»
»Sådan ton du har, min käre kusin! . . Talar du
allvarsamt? . . Nå, då vill jag säga, att det säkert
vore rätt svårt...»
»Svårt! Säg omöjligt för dig», inföll Max och strök
med melankolisk min sina blonda mustacher.
Den unge herrn var husarofficer, hade en liten,
dålig gård i Småland och var nu kommenderad att i
Stockholm genomgå Gymnastiska Centralinstitutet;
alla hans förfäder hade varit husarer, de tillhörde
regementet af tradition och vana och det hade aldrig
fallit någon af dem in att välja en mera praktisk och
lönande lefnadsbana, än den att exercera rekryter,
rida in remonter och göra möten på Ränne slätt.
Hederliga, trohjertade, något öfverdådiga och
grofkorniga, rnen raska och vackra karlar, hade de
alla liknat löjtnant Max, slägtens yngste och något
mera begåfvade representant.
Denna ras af gammaldags »knektar», med deras både fel
och dygder, är numera nästan utgången, och om man ännu
med ett slags melankoliskt nöje och en obetvingelig
sympati återfinner en eller annan bland de så kallade
»indelningarna», så får man åtminstone i Stockholm
sällan se någon sådan.
»Nej, jag tror icke, att det vore så omöjligt, som
du föreställer dig, att tillbringa sitt lif i en
sådan der liten stuga», återtog Hillevid efter ett
par ögonblicks tystnad.
»Hvad skulle väl kunna förmå dig dertill, och hvilken
fattig sate skulle väl vara nog enfaldig att bjuda dig
ett dylikt hem, då han ser det, som du redan äger?»
invände löjtnanten med en nästan harmfull ton.
»Ja, det vet jag icke, hvem det skulle vara, men om
jag händelsevis älskade den der enfaldiga menniskan,
så är det ganska troligt, att jag lät mig nöja med
kojan, ifall han icke kunde gifva mig någon bättre
bostad ...»
Den unge husaren sprang upp med sådan fart ifrån den
mjuka länstolen, hvari han suttit nedsjunken, att
hans sporrar fastnade i mattan och han var nära att
falla framstupa utanför sin kusins lilla atelier,
men han hann icke att säga ett ord, ty Hillevid
fortfor med en så särdeles likgiltig och iskall ton,
att den tycktes något tillgjord:
»Det är rätt besynnerligt, att herrarna ofta tro oss
vara såsom porslinsdockor eller lerkrukor, hvilka icke
kunna undergå någon annan förändring än att, genom
en eller annan olyckshändelse, blifva förderfvade
eller slagna i bitar, då qvinnans utmärkande egenskap
just är den, att kunna böja sig och rätta sig efter
omständigheterna ... En förnuftig och väl uppfostrad
flicka lägger alls icke sin lycka i en elegant toalett
och en luxuös boning, men hon njuter deraf så länge
hon kan få, naturligtvis . . . Och jag har funnit,
att de fattiga flickorna, de, som under sin barndom
måst underkasta sig alla försakelser, just äro de,
hvilka ifrigast sträfva efter och mest hejdlöst
öfverlemna sig åt lyxens och lättjans inbillade lycka,
om denna någon gång tillfaller dem . . . Men allt det
der hör nu icke alls till området för vår konversation
. .,. Jag ville fråga dig, när ni tänker hafva er bal,
den andra militärbalen i vinter?»
»Jag har just kommit hit, för att påminna dig derom,
den blir ju i morgon», svarade Max tankspridd.
»I morgon? Åh, jag hade ju alldeles glömt detta!.. Men
huru går det då med Leontine, som ändtligen ville
vara med? ...»
»Hvem menar du?»
»Leontine von Wöhler, den rikaste flicka i hela sin
provins; jag har rekommenderat dig hos henne till
’benäget påseende’... Och du skall & företrädesrätten
att bjuda henne också, om hon kommer.»
Max bugade sig helt stelt.
»Hon är icke precis vacker, men hon är rätt täck, och
rikedommen gör henne naturligtvis till, en skönhet;
en liten smula tafatt är hon också, men det går snart
bort, när hon kommer hit och får vara med litet
. . . Och för att vara fullt uppriktig emot dig:
mamma har beslutit att gifta bort henne i vinter»,
tillade Hillevid med en slug och betydelsefull blick
på sin kusin.
»Det var obeskrifligt intressant för mig», svarade
Max satiriskt. »Jag förmodar, att tant Charlotte icke
behöfver ha mycken möda med den saken.»
»Nej, men det vigtiga %x~Jwem, som
skall få lyckan att blifva aspirant.»
:
»Skall detta då afgöras af någon annan än fröken
Leontine sjelf?»
»Ja, jag tror näitan det. . . Alla flickor äro
lyckligtvis icke så der bestämda och sjelfrådiga
som jag», sade Hillevid leende, under det hon ifrigt
bemödade sig att lavera ut och förtona ett molnparti,
hvilket blifvit allt för tungt och färgrikt på täflan.
Sv. Familj-Journ. 1880.
28.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
