Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken af Claude Gerard. II. Militärbalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
till och med personer af oförvitlig rättsinthet
göra sig någon gång skyldiga dertill, utan allt för
mycken advokatyr.
Hillevid hade i ett anfall af lekfull obetänksamhet
kommit på tanken, att för denna afton låta Susanna
gälla för den väntade rika fröken von "Wöhler; hon
hade naturligtvis ingenting sagt åt sin mor om detta
äfventyrliga och förflugna infall och ämnade visst
icke heller för någon af sina bekanta presentera sin
anspråkslösa vän under detta namn, men hon lemnade
helt enkelt hvar och en, som möjligen misstog sig,
qvar i sin villfarelse, så vidt det lät sig göra, utan
ett bestämdt medgifvande. Det var egentligen de unga
herrarna, hon helt oskyldigt ville mystifiera,-till
förmån för Susannas nöje, och den hon i synnerhet
räknade såsom offer för sitt skämt, var löjtnant Max
Stjerneskanz, hvilken också utan alla frågor mycket
riktigt antog, att den person, som han dagen förut
helt hastigt sett hos sina slägtingar, verkligen
var den omtalade arftagerskan och således för sina
kamrater och vänner betecknade henne såsom denna.
Oftast förekommer det att Jcke utsäga namnet på ett
fruntimmer, med hvilket en herre önskar dansa, man
anser det vanligen vara kändt förut, det är endast
han, som behöfver presenteras, och den stackars
Susanna fick ingen egentlig anledning att rätta ett
misstag, som hon likväl anade genom den artighet och
uppmärksamhet, man visade henne.
Någon synnerlig konversation emellan de dansande
damerna existerar just icke på en dylik bal; Hillevid
var ständigt upptagen, hon utbytte ett par ord
eller en uppmuntrande nick med sin skyddsling och
gladdes helt upprigtigt och hjertligt åt det nöje,
hon så oväntadt förskaffat henne, utan en aning om,
att denna qväll skulle såsom ett bittert minne, ett
verkligt samvetsqval qvarstanna i hennes egen själ.
»Säg mig, Hillevid»^ hviskade Susanna varm och
flämtande efter en liflig vals, "hvem är den der
granna herrn, som står der vid fönstret? . . . och
den, som sitter i hvilstolen och hvar-omkring alla
samlas? . . . och den, och den?» fortfor hon nyfiken
och utvisande med blicken dem, som i synnerhet fäste
hennes uppmärksamhet.
Hillevid besvarade bakom sin solfjäder hennes frågor,
och Susanna häpnade vid de upplysningar, hon fick,
och trodde nästan, att hennes vän gycklade öfver
hennes okunnighet.
Det var ju excellenser och utländska ambassadörer,
prinsar, hertigar och sjelfva kungen, denna för
landtfolket så mystiska och heliga storhet, hvilken
nästan är en blott abstraktion, ett sväfvande begrepp,
en obestämd sammanfattning af all jordisk höghet
och makt;.’. O, det var alldeles för mycket för den
stackars landtflickan!
Huru ljödo icke Hillevids ord i hennes öron, hon
trodde knappt derpå och, böjande sig ned emot sin vän,
hvilken lyckligtvis i denna böljande mängd funnit en
stol att sitta på, tillade hon med ännu lägre röst:
"Och den vackra, unga officern här midt för oss,
med silfversnörena på sin mörkblåa dolma, han, som
har en så ståtlig hållning och så smäktande ögon
. . . han talar just nu vid din kusin???
»Det är den rike grefve Lauiiburg vid lifregementets
husarer, han är alla unga damers förtjusning, påstås
det. . .»
»Och äfven din?»
>Héj, jag tycker mer om guld än silfver på
husaruniformer», svarade Hillevid med en liten
hemlighetsfull blinkning och vände sig till en af
de herrar, som stodo bredvid henne. Susannas blickar
hängde qvar vid den vackra officern, hvilken syntes
henne som hela den granna festens centrum-, han
var ^den ståtligaste af alla dessa unga militärer,
han syntes henne så ädel och manlig, så djerf och
öfverlägsen, det var ju »Mars och Apollo förenade i
en person».
Arma barn, om hon kunnat se och fatta inskränktheten
af detta vackra hufvud, tomheten och den grymma
egoismen i det hjerta, som slog under den beundrade
granna dolman, och förstått, att hela värdet af den
lysande uppenbarelsen, som bländade hennes ögon>
endast låg i dressyren och uni-formen,o så skulle
hon kanhända blygts att tillbedja en väl gjord rock
på en väl gjord mannekin,
Kanhända . ; . Men »verlden vill bedragas», och
detta gäller allra mest om ungdommen, i synnerhet
den vårdslösade och nästan otillräkneliga ungdom,
som Susanna tillhörde.
Midt i hennes naiva beundran, en beundran, som
verkligen förlänade hennes eget, täcka ansigte ett
särdeles behag, fäste den unge grefven sina ögon helt
flygtigt på henne, sade ett par ord åt sin granne,
löjtnant Max, och kom, åtföljd af denne, direkt fram
till henne.
Säkert finns det mången med lifligt lynne,
som påminner sig känslorna och intrycken vid sin
första bal, och om dessa också icke kunna jämnföras
med Susanna Pilqvists, så voro de kanske i alla
fall sådkna, att de efteråt förekommo mycket
sällsamma, obegripliga och nästan löjliga i sin
öfverdrift. . . Mången gång finns likväl i det
ofrivilliga löjet vid dessa erinringar en melankoli,
som lägger en fuktig imma öfver minnets spegelglas,
om det icke i stället jagar en förlägenhetens eldsky
deröfver, ty man glömmer icke sjelf så lätt sitt
narraktiga känslorus, äfven om man lyckats dölja det
för andra.
»Får jag be om denna vals med fröken?» sade, sedan Max
presenterat honom för Susanna, den ståtlige grefven
med denna nedlåtande och iskalla artighet, som visar
den tilltalade, att man knappt anser honom i värde
lika med det stoft, som ligger under ens fötter.
Susanna, i sin öfverraskning glömsk af Hillevids
lektioner, neg helt ödmjukt, som en sannskyldig
bondflicka, i stället att imitera sin väns stolta
och behagfulla böjning på hufvudet, och med en något
dimmig blick ur de stora, halföppna ögonen och ett
ironiskt leende, som lät en bländhvit tandrad skimra
innanför de svarta mustascherna, lade grefven hennes
arm i sin och följde den rad af damer och herrar,
som nu gingo ut i danssalen.
I nästa minut hvirflade Susanna omkring i denna dubbla
trollkrets af den unga officerns armar och mängden
af dansände par; släpande siden och tyll, flygande
lockar öfver hvita axlar, de dyrbara uniformerna,
som representerade nästan alla rangregementen inom
svenska hären, musikens på en gång brusande och
döfvande toner, de egendomligt lugna och granskande
blickar, hvarmed hennes erfarne och blaserade kavaljer
då och då skådade ned på henne, allt förenade sig
att drifva Susannas förvirring till en verklig
svindel, och hennes halföppna läppar och strålande
ögon vittnade om hennes hänförelse, medan hennes
naturliga qvickhet, fyndighet och naiva behag gåfvo
en helt och hållet opåräknad uppfriskelse åt den
likgiltige och bortskämde husarofficerns både sinne
och utseende; äfven han dansade denna vals, smittad
af hennes glädje, med en ungdomlig lust och fart,
liksom han ännu varit kadett och svängt omkring i
rikssalen på Carlbergs slott.
Allt ting här i verlden kan ses och uppfattas
på två sätt, men knappt någonting kan
förete mera olika faser, än en dylik bal.
- . .
För dessa väl uppfostrade verldsdamer, som hvarken
hänföras eller egentligen roas deraf, som anse
den tillhöra den vanliga naturliga och fashionabla
gången af deras tomma, ytliga societetslif, har den
ingen synnerlig betydelse, allt är ju så oskadligt,
så comme il faut, så passande, så kontrolleradt af
hundrade ögon och så öfverensstämmande med etikett
och god ton, och detta är fullkomligt sannt, men för
den unga, sexton-åriga flickan, som första gången står
der i sin tunna, blomsterprydda drägt, med sin sänkta
blick och rodnande kind, är det likväl ett farligt
och illa passande »nöje», och för modern, som med
ofrivillig oro bevakar sin dotter, förefaller det
nästan, som om hon kastat en rosenknopp i en eldbrasa.
Dock, »dem renom är allting rent» och hela lifvets
förtärande eldbrasa måste vi ju genomgå; erfarenheten
af stora verldens nöjen är kanske just nödvändig,
för att reducera inbillningens drömmar derom och
fullt skatta hemmets svala, helsosamma frid.
Valsen var slut, men spets-ryschet omkring
Susannas hals hade fastnat i silfverkordongen
på. gref ve Launburgs dolma och det förgick ett par
sekunder, innan han kunde lösgöra de tunga tofsarna
derifrån. Slutligen bjöd han henne armen och föreslog
att uppsöka en buffet; för henne hade dessa ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
