Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dröm. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
»Ack, hvad vore jag utan dig?» hade hon erkännt. »Ett
intet, en fattig, obetydlig flicka, som genom dig
får allt.»
»Ja, tänk om drömmen hade varit en verklighet»,
mumlade den gamla öfverstinnan, till hvilkens öron ett
och annat af brudparets hviskade ord hade nått, under
det hennes blickar sväfvade bort till den kära Helga,
i det hon erkände sig hafva funnit, att denna, lik en
sann Igelsköld, hade anlag för att blåsa upp sig. Ja,
om den gode, lärde, aktade och ansedde professorn
verkligen varit död, så hade fröken Igelsköld sjunkit
tillsammans till sin ursprungliga obetydlighet.
Tanken på en sådan möjlighet framkallade ett litet
leende af skadeglädje på den gamla damens skrumpna
ansigte, och under en paus i det hviskande samtalet
borta vid fönstret uttalade hon det nöje, hon
kände vid tanken på, att det var i hennes hus, som
professorn gjort den kära Helgas bekantskap, samt att
det på sätt och vis var hon, som skapat deras lycka.
Icke heller nu hade man tyckts höra henne, ty
professorn, alltjämnt sysselsatt med sin brud, hade
i samma stund liksom jublande sagt: »Så ja . . .jag
tycker om att se dig småle!»
På detta sätt ungefärligen hade man talat denna
bröllopsmorgon, och brudgummen hade kanske sagt mycket
mera, som kommit bruden att rodna och småle af lycka,
men tiden, som utplånar allt, hade också öfver denna
så lyckliga dag kastat en slöja af glömska, drömmen
var nästan som om den aldrig hade blifvit drömd,
och de ljufva, lugnande orden voro nästan, som om de
aldrig hade blifvit uttalade.
Professor Wahdel och hans unga fru hade nu varit
gifta i fem runda år.
Men, för att återgå till det förgångna, det finnes
alltid i endera eller i båda af de trolofvade
kontrahenternas ömsesidiga tycke för hvarandra något,
som väcker deras bekantas, deras slägtingars och
vänners förvåning eller klander.
»Ingen är så dålig, som den som gifter sig», säger
ett gammalt ordspråk.
Hvarenda mor i framstående lefnadsställning, som
dertill hade den lyckan att äga fallvuxna döttrar,
fann också vid underrättelsen om professor Wahdels
förlofning, att han vid valet af maka handlat utan
den ringaste urskilning. Han hade ju kunnat gifta
sig med hvilken rik och förnäm flicka som helst, och
man ansåg rent af, att han saknat sundt förnuft, som
framför andra valde den obetydliga fröken Igelsköld,
hvilkens far varit en afsigkommen rucklare, en fattig
adelsman utan några synnerliga anor, och hvilkens
enda dotter ansett sig lycklig, då hon fått mottaga
en plats som tjenarinna i ett främmande hus och der
i staden först hade uppträdt som sällskapsdam åt
öfverstinnan Rediger.
Sedan professorns bröllopsfest blifvit öfverstökad,
följdes alltjämnt hans unga hustru med en viss
uppmärksamhet af dessa fruar med giftasvuxna
döttrar. Hvem af dem hade väl kunnat tro, att den
unga flickan med det blygsamt tillbakadragna väsendet
skulle uppträda med en hållning och en pretention,
som om hon hela sitt lif igenom haft sig tillförsäkrad
en ansedd plats inom samhället? Hvem hade väl kunnat
förutsäga, när man första gången, sett den unga
flickan hålla sig i ett af-lägset hörn af öfverstinnan
Redigers salong, ett hörn, från hvilket hon stundom
nedlåtande blifvit framkallad, för att hänga en schal
öfver axlarna på någon frusen enkenåd eller för att
tillknyta kängbanden på sin korpulenta beskyddarinna
eller förevisa några af de konster och talanger, dem
en väluppfostrad sällskapsdam måste äga - hvem, när
man betänkte allt detta, hade då kunnat förutsäga,
att den unga fruns aftoncirklar skulle blifva de
mest eftersökta eller hennes stora supéer de mest
animerade?
Öfver allt .detta grufvade man sig smått till en
början, men man tycktes småningom vänja sig vid
hennes något storartade uppträdande. »Yanan är halfva
naturen»; man började finna henne vara en charmant
värdinna, en qvinna, som verkligen förstod sig på
att representera. Att hennes tillställningar voro
särdeles splendida, det angick icke egentligen de kära
vännerna, det var ju en sak, hvilken uteslutande rörde
den äkta mannen, och man hoppades på det hjertligaste,
att dessa utgifter icke skulle skjuta en allt för
stor bresch i professorns
kassa. Emellertid roade man sig betydligt hos
det älskvärda, äkta paret. Professor Wahdel var
en framstående lärd, en vetenskapsman, hvilkens
värde spred en viss glans äfven öfver hans unga
hustru. Man blundade allt mer och mer för uppkomlingen
med det adliga namnet, hvilkens barndoms- och
ungdomsförhållanden varit allt annat än lysande,
och man var nog älskvärd att snart totalt glömma,
att det gifvits en tid, då den unga frun uppträdt i
en tjenarinnas skepnad.
De kära vännerna hade dock naturligtvis icke blifvit
totalt blinda, ej heller var deras minne helt och
hållet förslöadt, utan skulle de säkert fått sina
sinnens fulla bruk igen, i händelse omständigheterna
så timat, att någon mörk skugga, till exempel en
konkurs genom ett öfverdådigt lefnadssätt, kommit
öfver det äkta paret. I sådant fall skulle man säkert
icke hafva glömt något i den unga fruns förgångna lif,
som kunde lända henne till nackdel. Men som saker och
ting ännu gestaltade sig till det bästa, så höjde man
icke allenast professor Wahdel, utan äfven hans unga
fru, till skyarna, och icke nog, att man sade henne
vara »charmant», man kallade henne också en särdeles
förträfflig qvinna.
Hvad den unga professorskan beträffar, var också
hon för ingen del missbelåten med sig sjelf. Det är
sannt, att hon i början af sitt äktenskap, liksom på
sin bröllopsdag, hade sagt åt sin man, att hon i sig
sjelf vore en obetydlighet, ett intet, och att hon
genom sitt giftermål fått allt; ord, till hvilka den
äkta mannen hade lyssnat med ett godmodigt, nästan
undfallande leende. Han satte sin unga hustru högre
än sig sjelf, och hennes önskningar skyndade han
icke allenast att uppfylla, utan de voro snart nog
för honom en lag.
Vid detta företräde vande sig ganska lätt den unga
frun, liksom hon omsider glömde att säga sin man,
att han ryckt henne undan ett lif af beroende och
bekymmer. Bortfjäsad af sin omgifning, steg hon allt
högre och högre i sin egen tanke. Hennes toalett,
hennes små kapriser och de utgifter, hon fann för godt
att vidtaga, kunde naturligtvis icke klandras. Hon
började till och med att med en viss nedlåtenhet
blicka på sin man, och det dröjde icke länge, innan
hon förr skulle ansett möjligt, att man tagit ned
sjustjernorna från fästet, än att professorn skulle
kunna tillåta sig de ringaste anmärkningar. Dessa
uteblefvo också. Hvad professorn beträffar, så var han
verkligen en fredsälskande man, han undvek störande
uppträden, som om dessa vore någon sorts Scylla och
Charybdis. Han hade sannerligen icke gift sig i tanke
att hafva ett sällskap, åt hvilket han i tid och
otid kunde kasta en stridshandske; han hade sökt sig
en maka, drifven af längtan efter den äktenskapliga
sällhetens harmoniska enhet. Att dömma af hans lugna,
milda sätt, hans vänliga och belåtna ansigtsuttryck,
tycktes han verkligen hafva funnit den.
Väl är det sannt, att han långt framför bullrande
nöjen skulle föredragit ett hemlifs stilla behag, han
hade åtskilliga gånger häntydt derpå, men som den kära
Helga dervid gjort stora ögon och varit af alldeles
motsatt tanke, så gjorde han icke något allvarligt
motstånd och stod med en något förströdd min midt
i hvirfveln, fröjdande sig öfver sin unga makas
gläd-tighet och behagliga sätt. Om hon mellan fyra
ögon med sin make icke alltid visade samma sprittande
munterhet eller angenäma väsen, så - det stackars
barnet hade ju skäl att vara uttröttadt, och en nervös
retlighet vore då lätt en följd. Emellertid hände det
så småningom och utan några märkliga öfvergångar, att
den äkta mannens plats inom det husliga området sjönk
till en nolla, medan hans charmanta och förträffliga
hustru intog en styrandes mera betydande ställning.
En förträfflig qvinna finner naturligtvis icke
lätt sin like. Det var således klart, att den
unga professorskan skulle hafva ett och annat
att anmärka mot sina umgängesvänner, och då hon
till exempel anmärkte, att doktorinnan Hagendal,
oaktadt allt sitt koketteri, icke hade det ringaste
tilldragande i sitt sätt, så svarade han omedelbart,
att denna vore en särdeles obehaglig person. När den
unga professorskan af hela sitt hjerta beklagade den
stackars borgmästarinnan Rehnberg, som var gift med en
obehaglig person, hvilkens högsta nöje syntes vara att
se sin fru gå omkring med förgråtna ögon, så fann pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
