Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fregatten Medusas skeppsbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
kedjor, bearbetade akterstäfven med slag på slag. I
dagbräckningen, den 5, hade vattnet stigit till
mellandäcket, och man beslöt sig för att lemna Medusa.
Sex båtar funnos, men voro långt ifrån tillräckliga
ätt rymma de fyra hundra om bord varande; man hade
derför, under de senaste båda dygnen, sysselsatt
sig med förfärdigandet .af en sjutio fot lång och
tjugofyra fot bred stockflotte. Flottens stomme,
hvartill man användt fregattens toppstänger, gafflar,
rår och dylikt, sammanhölls medelst surrningar;
plankor, spikade derutanpå, utgjorde ett slags golf;
det högst bristfälliga arbetet blef ej en gång fullt
afslutadt. Klockan inemot sju förmiddagen nedstego på
flotten först ett hundra tjugotvå landsoldater och
officerare, derefter tjugonio sjömän och manliga
passagerare samt en qvinna; inalles således ett
hundra femtiotvå personer. I den första af båtarna
begåfvo sig trettiofem personer, deribland den nya
provinsens guvernör och hans familj; l nästa båt
fyrtiotvå personer; i chefens tjugoåtta; i barkassen
åttioåtta; i en jolle med fyra par åror tjugofem; den
minsta jollen upptog femton personer. Chaumareys,
chefen, som sin pligt likmätigt bort vara den
siste om bord, nedsteg i sin båt medan ännu omkring
sextio menniskor funnos qvar på fregatten; flere af
dessa voro så uppbragta, att de ville gifva eld på
flyktingen. Sjutton personer qvarstannade slutligen
på vraket, emedan de ej vågade anförtro sig åt den
redan för tungt lastade barkassen.
Uppbrottstecknet gafs och båtarna, med flotten
i släptåg, aflägsnade sig från fregatten under
uppstämmande af lefverop för konungen. Hela sällskapet
var vid godt mod; Saharas dyner voro ej fullt fem
svenska mil aflägsna, och båtarnas befälhafvare hade
svurit att ej öfvergifva flotten; alla skulle rädda
sig eller omkomma gemensamt.
De skeppsbrutna hade ej hunnit fullt en svensk mil
från fregatten, då någon förvirring uppstod bland
dem. Barkassen var i fara och ville dela med sig af
sin last åt de öfriga farkosterna, som vägrade att gå
in härpå. En af de tre båtar, som bogserade flotten,
öfvergaf sin post, af fruktan för en sammanstötning;
de två återstående tappade modet vid åsynen häraf;
brusto de tåg, som förenade dem med flotten, eller
lösgjordes de med afsigt? Båda delarna ha’ påståtts,
men sanningen har aldrig blifvit utredd. Emellertid
ville de ett hundra femtiotvå olyckliga, som befunno
sig på flotten, ännu ej tro de öfriga i stånd att
lemna dem åt sitt öde; de hoppades i hvarje ögonblick
att få se båtarna återvända; först då dessa, efter en
lång och pinsam väntan, en efter annan sågos försvinna
vid horisonten, blef det för de öfvergifna allt för
tydligt, att lösen nu var gifven till ett »rädde sig
hvem, som kan!»
Man betraktade hvarandra med häpnad. Så småningom
begynte de förståndigaste repa mod och söka göra sig
reda för ställningen; den var förfärlig! Att börja
med var man på flotten så tätt sammanpackad, att
hvarje rörelse var nästan omöjlig. Kom så ordningen
att undersöka huruvida lifsmedel funnos att tillgå,
helst några af hopen redan började ropa på hunger:
man öfvertygade sig snart, att allt, som fanns att
tillgå, var sex fat vin, två små pytsar vatten och
en påse med tjugofem skålpund skeppsskorpor, blötnade
och förvandlade till deg. I det ögonblick, man stötte
ifrån och då flotten började sänka sig under tyngden
af denna menniskomassa, hade man oför-sigtigtvis
kastat i hafvet några tunnor mjöl. Hungersnöd var
oundviklig.
Nästa fråga blef, huru flotten skulle styras. En
sårad offi-’cersaspirant, vid namn Cöudein, utsågs
till chef, men den arme, unge mannen var ej i stånd
att uppfylla något af en sådans åligganden. Man ,
hade J försäkrat honom, att flotten vore försedd 4Ä
Sjökort, si;ejppskompass och ett ankare; emellertid
befanns, att alltsammans blifvit glömdt. En af de
om bord varande bar på sig en liten fickkompass:
olyckan ville, att man redan inom de _ första tre
timmarna råkade tappa denna, som genast försvann
mellan springorna på flotten.
Fram emot middagen blandades skeppsskorporna med vin
och delades i ett hundra femtiotvå ransoner; hela
förrådet åtgick vid denna första måltid, som dock var
för otillräcklig att mätta någon deltagare. Natten
blef svår. De om bord varande
kastades våldsamt mot hvarandra vid hvarje
häftigare rörelse af flotten, och män hörde
oupphörligt skrik af förtviflan. Då dagen inbröt,
saknades flera af olyckskamraterna: på tolf,
som fastnat med fötterna mellan virket i flottens
yttersidor, släpade kropparna under vattnet; blott
en af dessa kom sig åter genom sina båda söners
förenade omsorger. Hunger och hopplöshet började
förvilda de flesta af de skeppsbrutna. Emellertid
var vädret vackert under denna andra dag, hvilket
någorlunda uppehöll modet; men på natten uppstod
storm, och föregående nattens fasor upprepades i
stegrad grad: alla slungades om hvarandra från den
bräckliga flottens ena ända till den andra, och många
sårades vid fallet, några qväfdes. Soldater och
matroser grepos af ett nytt slags yrsel, kastade
sig öfver vinfaten och drucko tills de blefvo
rusiga, hvarpå de ropade, att man ville förråda
dem och att alla måste dö gemensamt. Också gjorde
de verkligen försök att sönderhugga de tåg, hvaraf
flotten sammanhölls. Officerarna och de passagerare,
som bibehållit besinningen, tillsammans blott tjugo
personer, satte sig till motvärn häremot och sålunda
började en fasaväckande kamp, der vapnen voro yxor,
sablar, bajonetter och knifvar. Månen belyste det
hemska skådespelet, som, med korta stillestånd,
framkallade af de stridandes utmattning, timme efter
timme förnyades. Då morgonen kom, kunde offren räknas;
sextio till sextiofem personer saknades, bland hvilka
fjerdedelen sjelf dränkt sig af förtviflan. De båda
kärlen med dricksvatten, allt af denna dryck, som
fanns, hade, jämte två af vinfaten, under striden gått
öfver bord; blott ett enda fat vin återstod att utdela
bland de sextio lefvande, som ännu funnos på flotten.
Denna morgon trodde man sig se land; men huru komma
dit? Blott ett segel fanns, och detta utspändes
för hvarje vind. En ny utdelning af vinet företogs;
derpå försökte man fiska med ref af uniformssnören
och krok, som man gjort af bajonetter, men utan
resultat. På eftermiddagen vaknade kannibalismen
bland de olyckliga; några kastade sig öfver de lik,
som betäckte flotten, skuro skifvor ur köttet och
slukade dessa; andra, som ännu vämjdes vid denna
föda, bjödo fruktlöst till att nedsvälja bitar af
sabelgehäng, patronkök, hattar och till och med linne.
Tredje natten var lugn. Alla voro försvagade och
nedstämda; man tryckte sig intill hvarandra för
ömsesidigt stöd och för att ej komma i vattnet;
vid fjerde dagens inbrott funnos åter tio till tolf
döda. Samma eftermiddag, mot fyratiden, passerade
ett stim små flygfiskar; omkring två hundra af
stimmet fastnade mellan springorna på flotten. Med
tillhjelp af stål och fnöske uppgjordes eld för att
koka fångsten, men som den befanns otillräcklig, lade
somliga äfven menniskokött öfver elden, och nu först
beslöto sig officerarna och de af passagerarna, som
med dem gjort gemensam sak, att smaka denna afskyvärda
föda; från detta ögonblick var själens och sinnenas
vedervilja, öfvefvunnen, och de, som förut afhållit
sig, uttogo allt framgent sin andel af anrättningen.
Följande natt föreföll ett nytt blodbad. Spanjorer,
italienare och några negrer, som dittills förhållit
sig neutrala, uppgjorde en komplott att kasta alla de
öfriga i hafvet; morgonen derefter funnos på flotten
blott tretio lefvande, men äfven dessa lidande af
sår och kontusioner och till ytterlighet försvagade;
knappt tjugo förmådde gå uppe. Under loppet af
denna dag slocknade en gosse, vid namn Leon, "likt
en lampa, hvilkens olja tagit slut». Två soldater
öfverraskades på bar gerning, under det de, medelst
ett rör, sögo i sig den smula vin, som återstod;
enligt den lag, man för dylika fall uppgjort, kastades
de öfver bord. Blott tjugosju personer återstodo nu,
hvaraf ej mer än femton i stånd att ännu några dagar
förlänga lifvet; de öfriga voro lifsfarljgt sårade och
mer eller mindre sinnesrubbade; man kunde ej egna dem
behörig skötsel. De femton höllo en öfver-, läggning,
hvarvid beslöts, att de tolf sårade skulle kastas
öfver bord; tre matroser och en soldat åtogo sig
exekutionen. Bland offren, som fåfängt anropade sina
olyckskamraters medlidande, voro äfven tvänne makar,
som hittills lyckats undgå döden under föregående
storm- och blodsnätter; qvinnan, som i tjugo år
varit marketenterska vid franska hären, hade fått
låret krossadt mellan flottens stockverk; mannen,
som var matros, led af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
