Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dröm. Teckning af Sylvia - Trädgårdarna vid Aranjuez - En sommardikt. Egerius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
.grupperna ordnats så, att de, och detta i de rätta
heraldiska färgerna, framställa Navarras, Aragoniens,
Leons och Castiliens vapen. - Bortom trädgårdarna
vidtaga de vidsträckta skogsparkerna, hvilka hvimla
af villebråd, bestämdt att förherrliga de kungliga
jagtsällskapens på sätt och vis mycket lättköpta
jägareära.
Staden Aranjuez, med en fast befolkning af fyra tusen
invånare, men sommartiden, när hofvet vistas der,
bebodd af fyra gånger detta antal, är af yngre datum
än slottet och bär äfven en nyare tids prägel; i San
Antonios fontän äger staden ett värdigt motstycke
till de många konstverk i samma väg, som förekomma
i slottsträdgårdarna.
^u hänger ju luften ordentligt så full, Som himlen
för barnen, af klingande lyror, Och fjärtarna fråssa,
som funnes ej tull, Och buskarna bjuda på billiga
hyror. Af färg och must, Af lif och lust, Det kokar
och qväller, Det myllrar och sväller, Så, hur man
sig ställer, Man smittas just.
Du, diktarens hjerta, bör bäst det förstå; Så nappa
då stunden i fladdrande skörtet! I kapp med väl
tusende lärkor att slå, Jag bär dig hit ut ur det
qvalmiga pörtet. Ty här din sång, All dagen lång,
Som rinnande vatten Bör strömma, och skatten Ej tömma,
med natten Till hjelp, en gång!
O, ser du, hvad löfsal! Hur luftig och sval!
Hur almen sin skugga med lönnens förenar!
Helt visst, om vi stanna vid den med vårt val,
Apollon oss ej sin diktamen förmenar.
Med blyertsbit
Och papper - dit! -
Hvad susning i träden -:
O, verldar! Er glädenr
Odödliga qväden
Nu födas hit!
Kan skald sig väl önska en skönare kor, Än
fåglarnas qvitter, på afstånd förnummet? Och känn!
Från osynliga händer, jag tror, Att rökelse sprids i
det helgade rummet. Helt visst mer godt En skald ej
mått!... Hvad väsen sig tumla Bland löfvet och rumla
-. Tyst, surrande humla, Du stör mig smått! *
Och timmarna långt öfver middagen re’n Ledsagat
sin vagn vid den strålande tömmen, Det stupar mot
vester - då väcks af ett sken Vår skald ur den rika,
den saliga drömmen. Han andas fritt: Han verkat sitt
Och gudaingifvet! - Låt se: hvad är skrifvet? - O,
smärta i lifvet: Hans ark är - hvitt!
Ja, passa du bättre din tid och ditt rum,
Ty lätt ur sin bana den dristige slinter.
Vid osande lampan i kammaren skum
Du hinner att klottra tillräckligt i vinter,!
Men gäck med frid
I qvällen blid:
Naturen, din apa,
Blott gett dig en skrapa:
Nu dikter att skapa
Ål* hennes tid!
ICgerius.
J3n
Teckning
H.
i hafva aldrig en tanke om två saker, men väl två
tankar om en sak.» Det var en morgonstund, som den
unga professorskan yttrade dessa ord, och pä hennes
makes läppar sväfvade ett litet tvifvelaktigt leende,
då hon tillade: »Men jag är dock den, som alltid
ger efter.»
»Det vore verkligen älskvärdt, om du äfven denna gång
ville följa din vana», svarade professorn, alltjämnt
med samma fina småleende på sina läppar.
»Omöjligt, min vän! Jag förstår icke, huru du kan
fordra, att jag skall göra en visit, som icke alls
behagar mig.»
»Men du vet ju, att Eichard Detloff är min ungdomsvän,
att jag just genom hans far blef satt i tillfälle att
fortsätta mina studier, att jag har honom att tacka
för hvad jag är ...»
Den vackra makan höjde temligen otåligt på sina
runda axlar. »Allt det der är godt och väl», sade
hon. »De penningar, du fått låna af hans far, har du
ju återbetalt ...»
»Det finnes skulder, som icke kunna återbetalas med
penningar ... Tacksamheten ...»
»Den känslan skall således vara en kedja, som
man hela lifvet igenom skall släpa på», atbr ö
t professorskan med ett lätt skratt. »Du och din,
vän hafva emellertid slagit in på olika lefnadsbanor
med skilda intressen. Om du ändå kan vara road af
att besöka köpman Detloff, ii la bonheur, gerna
för mig...»
af Sylvia.
(Forts, frän sid. 227.)
»Min söta vän! ...»
»Tidt och ofta har du sprungit till honom, och
han har varit hos dig. Om det nu emellertid fallit
honom in att gifta sig, så ser jag i detta icke ett
skäl, hvarför jag i hans hus skulle göra ett besök
. . . Jag skulle af hans fru naturligtvis mottaga
ett sådant tillbaka, blifva nödgad att invitera
. . . kanske också få hennes mor, slagtareenkan,
i min societet. Detta förslag är verkligen orimligt,
min bästa vän.»
När en älskvärd fru beslutar en sak, så måste den i
allmänhet ske. Detta är en helt naturlig ordningens
gång och ett erfarenhetsrön, temligen noga kändt af
hvar äkta man; det kan icke undvikas, lika litet,
som man kan undvika snufva, skrynklor och gråa
hår. Den värde professorn syntes också underkasta
sig sitt öde, under det han, som ett sista försök
att få sin vilja gällande, ännu en gång anförde, det
hans egen lärdom icke skulle varit synnerligt stor,
derest gamle herr Detloff icke hade beskyddat honom,
något som föranledde hans fru att häntyda på en viss
mesallians samt alla Igelsköldarnas stora företräde,
såväl i det allmänna, som det enskilda lifvet.
Fastän professorn under sitt äktenskap lärt sig att
följa med strömmen, var han dock icke fullt belåten
med sin makas grundsatser. Godmodig af naturen och
desslikes vänfast, samt till fullo kännande den
förbindelse, i hvilken han stod till sin gamle vän
och hans familj, ansåg han det för en pligt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
