- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
243

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröllopsfesten hos romarna. E. G. Rabe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bröllopsfesten hos romarna.

folk hafva vid bröllopsfirandet följt skilda
sedvänjor, ; hvilka i flera fall blifvit åt
efterverlden bevarade genom litteraturen samt
andra minnesmärken från forntiden och af hvilka
nian således ännu kan erhålla en ganska lefvande
och tydlig bild. Särskildt är detta händelsen med
romarna, hvilket folk hela den moderna odlingen
ju har att tacka för så oändligt mycket; och vi
torde väl knappast misstaga oss, då vi antaga,
att en kortfattad skildring af de bruk, som i det
gamla romerska riket merendels plägade iakttagas vid
firandet af den glada bröllopsfesten, ej för en större
allmänhet skall sakna intresse.

Ett lagligt äktenskap kunde hos romarna ingås
endast af en man och qvinna, som båda ägde full
medborgarerätt. Yan-ligen föregicks äktenskapet af
en, under vissa formaliteter af-slutad, förlofning,
vid hvilken oftast, såsom ännu i dag hos oss är
brukligt, fästmannen gaf sin utkorade en ring
(annulus pro-nubus) såsom en underpant på det
förbund, de med hvarandra ingingo. Förlofningsringen
bars på venstra handen, på det af oss så kallade
ringfingret, det vill säga fingret närmast intill
lillfingret. Anledningen till att man valde detta
finger var en allmän föreställning, att en nerv
derifrån gick till hjertat; och man ville således
härmed antyda innerligheten af det förhållande,
som borde äga rum mellan de förlofvade.

Nu hade man blott att utsätta en dag för bröllopet,
men detta kunde ofta möta svårigheter nog, emedan
flera dagar ansågos olycksbådande och sålunda ej vid
valet kunde komma i fråga. Sådana voro till exempel de
dagar, på hvilka romerska staten lidit något nederlag
mot fienden, vidare några dagar i början och midten af
hvarje månad, äfvensom vissa allmänna högtidsdagar,
hvarförutom hela Maj månad ej hade godt rykte om sig
i detta afseende. Af ett yttrande hos skalden Ovidius
finner man, att senare hälften af Juni ansågs vara
den gynnsammaste tiden för äktenskaps ingående.

Trodde man sig emellertid hafva funnit en lyckosam
dag, hvilken alltså blifvit bestämd till det unga
parets bröllopsdag, så hade man, då denna inbröt,
flera ceremonier att iakttaga. Ett äktenskap, som
skulle äga giltighet inför romersk lag, kunde ingås
på tre olika sätt, nämnligen genom confarreatio,
coemptiö eller usus. Confarreatio, som synes
hafva varit den äldsta och strängaste formen
för äktenskaps afslutande, var en högtidlig, med
offer och många ceremonier förbunden religiös akt,
vid hvilken öfverstepresten (pontifex maximus) och
Jupiters prest (flarnen Dialis) voro närvarande och
sammanvigde .brudparet. Akten har fått sitt namn af
den anledning, att brud och brudgum dervid gemensamt
smakade på ett invigdt bröd. Införandet af denna
äktenskapsform tillskrifves Eomulus.

De äktenskap, som ingingos genom coemptiö eller usus,
torde kunna anses ungefär motsvara våra dagars så
kallade civiläktenskap. Coemptiö betyder köp; och
den rättsliga handling, hvarigenom äktenskap medelst
denna form afslötös, bestod deruti, att mannen genom
ett i vittnens närvaro företaget, symboliskt köp
kom i laglig besittning af hustrun. Usus deremot
grundade sig på ett fullt års obestridd h afd. Dessa
båda former blefvo under romerska statens senare
skiften de vanligaste och utträngde slutligen den
gamla confarreationsformen.

Att närmare beskrifva de ceremonier, som voro
för ett con-farreationsäktenskap egna, eller
att utveckla såväl dess, som de öfriga formernas,
juridiska betydelse och skilnaden dem emellan i sådant
hänseende, samt med afseende på bruk och sedvänjor,
skulle blifva allt för vidlyftigt och vore ej här
lämpligt, Dessa bruk voro väl, såsom vi antydt,
något olika, allt efter som äktenskapet ingicks efter
strängare eller friare lagliga former, men vi omnämna
i det följande endast de allmännaste eller de, hvilka
plägade förekomma oberoende af äktenskapets olika
juridiska befogenhet,*

Först hafva vi då att beskrifva brudens drägt. Denna
bestod af en lång, hvit klädning, den så kallade
timiea recta eller regitta, kring hvilken slöt sig en,
i en knut kring midjan hopbunden gördel af ylle. Håret
delades med en spjutspets

i sex lockar, tre på hvardera sidan om pannan,
samt smyckades med en krans af blommor. Men till
en symbol af den jungfruliga blygsamheten och
oskulden höljdes brudens ansigte af en röd eller
eldfärgad slöja (flammwm), som undandrog henne
mängdens nyfikna blickar. De flesta författare, som
behandlat romerska antiqviteter, hafva antagit, att
de till brud-drägten hörande skorna haft samma färg
som slöjan, ett antagande, som dock är omtvistadt;
och torde alltså detta ej böra anses hafva varit
allmänt vedertagen sed.

När emellertid bruden sålunda blifvit klädd
och smyckad, anordnades vid aftonens inbrott ett
festligt bröllopståg för hennes högtidliga afhemtande
från föräldrahemmet till hennes blifvande makes
boning. Sedan hon, liksom med våld, blifvit ryckt
ur sin moders armar, bortfördes hon vid facklornas
sken, åtföljd af brudsvenner, jämnåriga flickor
samt slägtingar och vänner. Under det tåget skred
fram genom gatorna, afsjöngos bröllopssånger,
beledsagade af flöjtens toner; men vid framkomsten
till brudgummens med blommor och lof skönt utsirade
hem omlindade bruden dörrposterna med yllebindlar
och beströk dem med svinfett. Denna handling var af
religiös betydelse och synes haft till ändamål att
skydda det nya hemmet för onda andemakter. Derefter
lyftades bruden lätt öfver tröskeln, och under sina
anhörigas lyckönskningar inträdde hon i brudgummens
boning, hvarest denne mottog henne med eld och
vatten, som hon borde beröra. Detta var en ceremoni
af synnerlig vigt, genom hvilken man sannolikt ville
antyda nämnda båda elementers stora betydelse för det
menskliga lifvet i allmänhet och särskildt framhålla,
att den unga bruden nu med sin make skulle dela allt,
ljuft och lédt. Bruket af eld och vatten bibehölls
alltid vid confarreationsformen. Vid de andra
äktenskapsformerna användes symboliskt med säkerhet
elden, i det nämnligen bruden alltid afhämtades
vid fackelsken, och facklorna vid framkomsten af
brudföljet bortröfvades och undangömdes.

Derpå anställdes vanligen iakttagelser af närvarande
tecken-tydare (auspices), man offrade åt gudarna,
särdeles åt Juno, under hvilkens hägn äktenskapet
ansågs stå, och sedan brud och brudgum räckt hvarandra
högra handen till ytterligare beseglin g af sin
förening, samt denna med alla ceremonier, sådana den
lagliga form man valt för äktenskapet fordrade dem,
blifvit bekräftad, följde ett ståtligt gästabud
(coena nuptialis), som brudgummen gaf för sina och
brudens slägtingar och vänner samt hela brudföljet.

Efter måltidens slut kastade brudgummen ut nötter
bland gossarna, för att dermed, såsom somliga antaga,
beteckna, att han nu lemnade barnaårens upptåg och
hädanefter egnade sina krafter åt lifvets pligter och
allvar. Bruden fördes emellertid af några qvinnor
bland hennes vänner uti brudföljet, hvilka med
afseende på detta deras särskildta uppdrag benämndes
promibce och hvilka borde endast en gång hafva varit
gifta, in uti sofgemaket. Härtill användes i äldre
tider atrium, det förnämsta rummet i en romersk
boning. Der var larernas (husgudarnas) altare rest,
der stodo förfädernas vördade bilder och der, midt
emot ingången, fick äfven på bröllopsdagen den rikt
utsmyckade brudsängen sin genom uråldrig sed helgade
plats. I en senare tid användes väl ej atrium såsom
brudgemak, men den seden bibehöll sig likväl, att
en, om också. blott symbolisk, brudsäng fortfarande
uppställdes der. Utanför dörren sjöngo gossar och
flickor bröllopssånger till långt fram på natten,
de nyförmälda till ära,

Så ungefär firades i forna tider bröllop uti Kom;
sådan är den i allmänna drag tecknade bilden af de
seder och bruk, som derstädes af ålder voro med denna
fest förbundna, för så vidt den för en forskande
efterverld framstått i allt klarare belysning
genom aktgifvande på de hithörande enskildheter,
som förekomma i de romerska skaldernas och
historieskrirVarnas skrifter.

Bland skalder, som författat bröllopsqväden, intager
Ca-tullus en säf deles framstående plats, såväl på
grund af de upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:57 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1880/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free