Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröllopsfesten hos romarna. E. G. Rabe - Anekdoter ur vår flottas minnen. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
lysningar rörande flera hithörande detaljer, vi ur
några af hans dikter kunna hemta, som till följe
af framställningens älsklighet och okonstlade
behag. Såsom illustration till den nyss gjorda
skildringen vilja vi nu liksom gripa ett moment af
en romersk bröllopsfest och, så vidt det sig g;öra
låter, ställa det under våra läsares ögon, i det vi
här nedan meddela i öfversättning, uti originalets
versmått (hexameter), en bröllopssång af Ca-tullus,
som allmänt erkännes såsom en af hans täckaste
skapelser och i öfversättning blifvit införlifvad
med de flesta kulturfolks språk.
Det är en blid vårafton i Kom år 60 fore Kristi
födelse. Solen har just gått ned, färgande skyarna i
purpurglans. Innu dröjer en sista stråle dallrande
qvar på spetsen af Capitolium, men blott några
sekunder, och den smälter bort liksom bjudande Roms
invånare "god natt!» Basilikorna stängas och rörelsen
på gatorna börjar att aftaga; endast på Forum märkes
ännu något lif. En slaf korsar här och der gatan,
ilande fram med ljudlösa steg, för att bringa en
middagsbjudning till någon af sin herres vänner, bära
bort ett bref eller uträtta något annat uppdrag, som,
innan dagen gått till hvila, bör vara fullgjordt. Dock
- purpurstrimman vid himlaranden bleknar allt mera,
en mild aftonvind uppfyller luften med doftande
vällukt från de öfverallt i stadens trädgårdar
blommande orangeträdens kronor, och näktergalen
låter då och då höra en melodisk, smältande lockton.
’
I ett hus, vid en af de bredare gatorna, ligga på
prydliga hvilsoffor kring ett rikt dukadt bord några
unga män. Gladt skämtande/ låta de vinet flöda, och
det händer till och med, att en och annan af dem,
glömmande en stadgad och väl uppfostrad romares måtta,
uraktlåter att vid de skålar, han med ifver tömmer,
blanda sitt vin med vatten. Plötsligen springer en
af ynglingarna upp, skuggar ögonen med handen och
blickar ut mot himmelen, på hvilken aftonstjernan
redan lyser vmed klart och stilla sken.
Han vänder sig raskt om och riktar några lifliga ord
till sina kamrater, hvilka alla, utom värden, skynda
ut och taga plats vid porten, ifrigt seende uppåt
gatan. Firar man månne bröllop här i dag? Skulle det
vara brudgummen, som ännu dröjer der inne, han, som
med kransen lätt hvilande på de mörka, af välluktande
oljor glänsande lockarna kastar otåliga blickar än
ut genom dörröppningen, än rundt kring det präktiga
rummet? Ja, så måtte det vara! Tyst! Höras ej röster,
ljud såsom af en aflägsen sång? Jo, der kommer vid
facklornas sken ett långt bröllopståg, företrädt af
en kör af sjungande flickor. De komma närmare, de
komma, fastän långsamt, hitåt; beslöjad går i deras
midt med blyga, dröjande steg en smärt och högväxt
ungmö. Nu lyssna! Ynglingarna, som hittills tysta
väntat, bereda sig att sjunga Jiymenceus *, att med
de mötande flickorna börja en vexelsång,,bruden till
ära. Friska och klingande ljuda de ungdomliga rösterna
i aftonens stillhet. Hör, hör deras sång:
Bröllopsqväde.
Kör af ynglingar:
Aftonstjernan går upp! Upp ynglingar! Ke’n på
Olympen Venus tänder omsider sin efterlängtade
fackla. Nu det är tid att stå upp, att lemna de
dignande borden, Nu skall jungfrun komma, nu sjungas
skall hymenaeus.
Hymen, o, Hymenaeus, Hymen, kom, Hymenaeus!
Kör af flickor: /
Flickor, sen I gossarna der? Fört, gå’n dem till
mötes! Re’n öfver Oetas kam den natten bådande
stjernan Visar sitt flammande sken. Så är det: sen
I, hur skyndsamt Ut de hasta? Helt visst den sång,
de sjunga, skall segra. Hymen, o, Hymenaeus, Hymen,
kom, Hymenaeus!
Kör af ynglingar:
Ej, kamrater, för oss så lätt är segern och
färdig; Sen, huru flickorna der den sång, de öfvat,
begrunda! Icke förgäfves, ty visst något vardt att
minnas, de uttänkt; Underligt ej, då hela sin själ
de i arbetet lägga.
/
Vi till annat ha’ vändt vår håg, vårt lifliga sinne,
Derför med rätta besegras vi nu, ty seger och möda
Älska hvarann. Sa samlen åtminstone nu edra tankar;
Ee’n de begynna sin sång, re’n måste vi sången
besvara! Hymen, o, Hymenaeus, Hymen, kom, Hymenaeus!
Kör af flickor:
Venus, sväfvar en grymmare stjerna än du öfver
fästet? Du, som ur moderns famn kan rycka den älskade
dottern, Rycka urmoderns famn den skyggt inotsträfviga
dottern Och till lågande yngling skänka den ’blygsamma
flickan? Hvad uti svärdvunnen stad’kunna fiender
grymmare göra? Hymen, o, Hymenaeus, Hymen, kom,
Hymenaeus!
Kör af ynglingar:
Venus, lyser en Ijufvare stjerna än du öfver
fästet? Du, som det slutna förbund med din glindrande
stråle beseglar, Hvilket männen samtyckt förut och
föräldrarna slutit, Men ej förr, än ditt flammande
ljus sig visat, fullborda? Hvad mera ljuft, än
den lyckliga stund, kunna gudarna gifva? Hymen, o,
Hymenaeus, Hymen, kom, Hymenaeus!
Kör af flickor:
Som uti trädgårdens hägn allena växer eri blomma,
Icke för boskapen.känd och ej af plogbillen sårad,
Vindarna smeka dess blad, men solen och regnet ge
näring; Mångao gossar, ja, många flickor, önska den
äga. Men då, bruten af nagel så fin, hon mistat sin
fägring, Inga gossar, ja, inga flickor, önska den äga:
Så växer upp en flicka, då kysk, då kär för de sina
Ännu hon är; men har jungfruliga doften hon mistat,
Ej mera synes hon gossarna ljuf, eller flickorna
älsklig. Hymen, o, Hymenaeus, Hymen, kom, Hymenaeus!
Kör af ynglingar:
Som uppå ödsliga fältet ensam växer en ranka, Aldrig
sin stängel hon höjer och aldrig ljufliga drufvan
Bringar till mognad, men, den veka stammen mot jorden
Böjande, roten snart hon når med öfversta klanget;
Inga landtmän henne, ja, inga dragare, akta. Men, oin
hon fått sig ett stöd och blifvit med almen förenad,
Många landtmän henne, ja, många dragare, akta: Så
växer upp en flicka, då kysk, då ensam hon åldras; Men
då, för äktenskap mogen, en värdig make hon vunnit,
Kärare blir hon sin man och mindre sin far till
bekymmer. Hymen, o, Hymenaeus, Hymen, kom Hymenasus!
Kör af yngling ar och flickor: Dock med make så
båld ej trotsig stride du, flicka! Ej det är rätt
att strida med den, åt hvilken din fader Skänkt dig,
sjelfve din far och din mor, som lyda du måste. Ensam
råder du ej öfver dig, med råda föräldrar; En del
äger din far, en del din moder är gifven, Din är
en tredjedel blott; ej djerf du stride med tvänne,
Som åt magen sin rätt tillika med hemgiften gifvit.
Hymen, o, Hymenaeus, Hymen, kom, Hymenaeus!
É. G. Rabe.
XIX.
-A.nekcloter
En lärolbols: från förra årnundra/clet.
vår flottas minnen.
å sjuttonhundratalet begagnades vid ett af
flottans undervisningsverk en handskrifven kurs i
artillerivetenskapen, indelad i frågor och svar,
hvaribland följande klassi-
ska meningar förekommo, hvilka i
sitt slag också utgöra en kulturbild:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
