Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dröm. Teckning af Sylvia - Vegas färd. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
gjort sin hustrus bekantskap; för första gången
hade han kännt sig verkligen sårad af dessa på
sista åren ständigt upprepade häntydningar om en
förspilld ]yeka. "I början af vårt äktenskap förde du
ett annat språk, min kära Helga», fortfor han, "jag
erkänner, att du då öfverskattade min ställning, men
hufvudsumman var, att du kände dig nöjd, och... och
jag var det också. Du har så ofta sagt, att vi icke
förstå hvarandra, och jag ger dig nu fullkomligt
rätt.»
Han talade allt jämnt på sitt fogliga sätt, men
kanske med ett större allvar än vanligt. Det låg
en bestämdhet i hans uttryck, något af hans forna
sjelfständighet trädde fram, denna sjelfständighet,
den han offrat för den af honom älskade qvinnan, denna
sjelfständighet, som hon sa godt som trampat under
fötterna och sorn hon bragt till noll och intet värde.
»Nu icke ett ord vidare», fortfor han med kraft,
»Mina vänner bo här ute, och jag har lofvat mig till
dem. Kort och godt, sådant är sammanhanget, och jag
ser icke något ondt häri. Yi hafva bestämdt oss för
en utfärd redan denna qväll.. . god natt!»
Öfver hans unga hustrus läppar kom icke ett ord-,
hon kände inom sig, att det i denna stund skulle
varit fåfängt att underordna honom sin vilja. Hon
hade en förkänsla af, att den öfvermakt, hon ägt,
liksom sluppit henne ur händerna, och medan hon stod
och såg efter hans höga, något framåtlutade gestalt,
der den nu försvann bakom den yfviga syrenhäcken nere
vid sjöstranden, var hon nästan frestad att anklaga
sig.* sjelf för att hafva begått en dumhet. Men, nej,
dessa Detloffs, de voro skuld till.allt!" Hon slog
sina händer tillsammans i vredesmod, hon anklagade
den vackra fru Detloff att, hafva beröfvat henne sin
mans kärlek, och hon började känna en verklig oro
vid denna tanke. Makens kärlek? Ja, den hade
värde för henne, högre värde, än hon någonsin
tillförene hade kännt. Hon stod fortfarande qvar
ute på verandan, på samma plats, der professorn
hade sagt henne sitt god natt. Öfver henne var
himmelen molnbetäckt, men hon märkte det icke, hon
såg fortfarande bort till den plats, der professorn
försvunnit ur hennes åsyn, och hon drog tungt efter
andan; men luften var qvaf och gaf ingen lättnad åt
hennes bröst. Hon sjönk maktlös
Vegamonumentet på Skeppsholmen i Stockholm.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
ned på en trädgårdsstol, medan hennes tankar sväfvade
än till den första tiden af hennes äktenskap, än till
denna stund, då han sagt henne, att han gjort hennes
bekantskap under icke särdeles lysande omständigheter.
Hon sökte motarbeta den känsla af tyngd och domning,
som följde efter sinnesrörelsen, och hon reste sig
upp samt började en långsam vandring öfver trädgårdens
sandgångar.
Den nedgående solen bröt i detta ögonblick fram
mellan molnen och kastade ett guldrödt sken öfver
nejden. Fåglarna flögo utan ett qvitter till sina bon,
icke en vindflägt rörde sig.
»Yi få åska», sade hon sig sjelf, i det hon gick in
i den nätta sommarvåningen, der hon slöt till några
öppnade fönster, »åska och oväder.»
Det låg något i luften, som öfverensstäinde med hennes
sinnesstämnin g; tunga och dåsiga, ville tankarna
icke slå in på något nytt ämne, de sysselsatte sig
allt jämnt med det förflutna. Sättande sig beqvämt
tillbaka i ett inbjudande soffhörn, dröjde hennes
hågkomst i detta ögonblick vid den första tid, då
hon gjort den celebre professorns bekantskap, och
hennes bröllopsdag trädde dervid liksom fram ur ett
dunkel. Denna bröllopsdag - huru hade hon icke vaknat
i tårar! En dröm, den hon icke genast hade kunnat
skaka ifrån sig, hade tyngt hennes sinne. Hvilken
barnslighet! Hon kunde ’icke annat än småle, men
leendet jagade icke bort hennes oro.
Drömmen med dess enskildheter trädde fram. De ord,
hennes make hade talat till henne, blefvo liksom sagda
på nytt, och hennes egen bön: »Ludvig, du måste lof
va mig att aldrig fara på sjön», utsädes ännu en gång
af henne på ett half hviskan-de, nästan mekaniskt
sätt. Och nu, hade han icke just nyss gifvit sig ut
på sjön, dit den varnande
drömmen liksom sagt, att han icke borde begifva sig?
Hennes hufvud sjönk tillbaka mot soffkanten, ångesten
betog henne liksom förmågan att röra sig. Hennes
sinne förlorade några sekunder all redig tankegång,
bon liksom tappade bort sitt eget jag, och blott en
känsla, känslan, att hennes man kanske vore i fara,
stod liflig för hennes själ. Det blef ett plötsligt
mörker, liksom en natt, omkring henne, och ett
hvisslande ljud, ett förebud af en annalkande storm,
lät höra sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
