Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk vackraste polskor. Skiss af Gustaf Rundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skiss af Gustaf rUmd.gren.
^idigt på morgonen en dag fram på sommaren, så
tidigt till och med, att solen ej ännu hunnit gå upp,
ehuru de glänsande skyarna i öster gåfvo tillkänna,
att hon ej kunde dröja länge, syntes en skara ungdom
af båda könen gå bortåt en af de vägar, som från
Lunda sockenkyrka ledde ut åt bygden. Det hade varit
bröllop i kyrkbyn, och skaran utgjordes af gäster,
som voro stadda på hemvägen. Det muntra glammet
och skrattsalfvorna hördes redan på långt håll, och
spelmannen, som gick i spetsen, skötte sin stråke
med lif och lust.
Den glada flocken glesnade emellertid småningom, i det
den ena efter den andra stannade vid sitt hem. När
omsider den sista hopen tagit af till en stor by,
som syntes på sidan om vägen, voro ej mer än tvänne
personer qvar på sjelfva hufvudstråten. Den ene af
dem var spelmannen och den andra en ung flicka och
just den, som förut tycktes vara den högljuddaste och
muntraste af dem allesamman. Nu gingo de dock båda
två helt tysta på hvar sin kant af vägen, som började
bära uppför, emedan man just här hade gränsen mellan
socknens mera öppna delar och skogsbygden. Emellanåt,
då ett hojtande från de sist lemnade kamraterna
trängde till deras öron, sågo de på hvarandra och
smålogo.
Spelmannen var en lång och något spenslig, ehuru ej
derför svagt byggd, ung karl om ett par och tjugo års
ålder. Hans här var nästan svart och litet yfvigt vid
öronen, och ögonen ,voro mörka. När han såg allvarsam
ut, gjorde han det med besked, men då han talade eller
lyssnade till vänners skämt, antogo hans ögon ett
lifligt uttryck, som, i förening med det skalkaktiga
draget kring de då halft öppnade läpparna, gaf hans
ansigte ett tilltalande och vinnande tycke, om det
också var en smula kantigt i dragen och knappt kunde
kallas vackert, när det granskades i enskildheter. Den
unga flickan var äfven temligen högväxt Hon hade
ett mera ljuslagdt hufvud med rikt hår, flätadt och
ringladt kring hjessan som en krona. Anletsdragen voro
ganska regelbundna, man kunde vara böjd att kalla
dem fina, och hyn var frisk och solbränd. Ögonen,
gråblåa med mörka fransar, tycktes nästan alltid le,
äfven om munnen var sluten.
Grantopparna började inom kort glöda i solstrålarna,
och det var full dag, då de båda unga framkommo
till en liten backstuga, som låg i en löfdunge litet
till höger om vägen. Detta ställe kallades Kultet,
och här stannade de vid grinden.
»Adjö med dig, Sven!» sade flickan
och räckte den unge mannen handen.
* ’ ’ .
»Adjö, Erika, och tack för sällskapet!»
Hon gick inom grinden. »Tack sjelf!» svarade hon,
»och särskildt skall du hafva tack för den der vackra
polskan, du spelte i qväll!»
»Hvad för en då?» frågade Sven och ställde sig med
armbågarna mot grinden.
»Den nya – den här!» Hon sjöng halfhögt några
takter.
»Jaså den! Tyckte du den var vacker?» sporde han
leende.
»Ja, riktigt vacker!»
Sven skrattade.
»Hvad skrattar du för?» frågade flickan.
»För det att den polskan var du sjelf, Erika!»
»Jag sjelf! Hvad menar du med det?»
»Jo, ser du, jag hade sett på dig en lång stund,
huru du dansade och skrattade och var glad och röd
om kinderna. Och så föll den polskan på mig - hon
skulle vara en af bild af dig, förstår du.»
»Så tokig du kan vara, Sven!»
»Och så säger du nu att polskan var vacker», vidtog
han åter med en varm blick; »då fällde du ju din egen
dorn, Erika!»
Han sökte få tag i hennes hand, men hon var helt
brydd och drog rodnande undan den-, aldrig förr hade
han talat till
henne ur den tonen. Emellertid kände hon på sig,
att hon måste fatta något beslut, och det gjorde hon
också, men, ty värr, ett, som hon ögonblickligen
ångrade, emedan det råkade stå i strid med hennes
innersta önskan. Hon slog nämnligen till hans
utsträckta hand och sprang skrattande bort mot stugan
- och sedan var det för sent att ändra sig, fast han
ännu stod qvar vid grinden. Hon nickade derför åt
honom och gick in, under det att en halfqväfd suck
smög sig öfver de leende läpparna.
Ynglingen lemnade nu också sin plats vid grinden och
gick vidare till sitt eget hem, litet längre bort
bland backarna. Det var en mindre bondgård, hvilkens
röda tegeltak man redan nere vid Kultet kunde se
lysa mellan björkarna. Stället hette Björkliden,
och namnet hade det väl fått på grund af läget.
Sven i Björkliden var bygdens bäste spelman eller,
noga taget, den ende verklige spelmannen, om man
ej vill räkna de många konstnärer på dragspel, som
växt upp såsom svampar ur jorden. När han strök på
fiolen, sutto ej många stilla, som hade makt att
röra benen. En och annan, som nog i sitt hjerta
tyckte dragspel vara det skönaste af alla kända
tonverktyg, skulle kanske hafva undrat öfver Svens
förmåga att med en simpel fiol åstadkomma slikt, om
det ej varit en känd sak, att han inhemtat sin konst
af den namnkunnige Spelar-Jan, och denne åter hade
lärt hos Necken sjelf - efter hvad man påstod. Huru
det förhöll sig med det senare, lemna vi emellertid
derhän. Säkert är visserligen, att Spelar-Jan sjelf
i lifstiden aldrig nekade till beskyllningen, men
han var en stor spjufver och har knappast vitsord
i frågan. Det förra åter ägde sin riktighet, och,
ej nog dermed, Sven hMe dertill ärft sin ryktbare
läromästares egen fiol.
Denne Spelar-Jan hade varit en mycket egendomlig
företeelse och var ännu i friskt minne hos ortens
befolkning. Han var alltid på så pass rörlig fot,
som gikten och träbenet tilläto, vandrande med
fiolskräppan på ryggen från gård till gård inom
socknen, hvarest hans stora förmåga såsom spelman
beredde honom gästfrihet nästan öfverallt. En gång
hade han gjort Anders i Björkliden och dennes hustru
en stor tjenst, medan de voro unga. Den historien hör
ej hit, men följden var, att den gamla spelmannen hos
dem alltid blef med särdeles vänlighet mottagen, och
när han slutligen i deras yngsta son, Sven, funnit en
lärjunge efter sitt sinne, blef han så godt som bofast
på stället de sista åren af sin lefnad. När gubben
gick ur verlden, var hans lärjunge tolf år gammal.
Bland de tjogtals polskor, Spelar-Jan kunde, var en,
som han sjelf hade sammansatt från början till slut,
och deröfver var han icke litet stolt. Ett af hans
ofta återkommande yttranden till Sven var också det,
att »en rättskaffens spelman skall kunna göra en
polska sjelf, om det kniper».
Om Svens förmåga i den vägen fick han dock ej
tillfälle att sjelf dömma, men tion uppenbarade sig
tidigt nog, och det visade sig sedan, att hon var
vida större än lärarens. Samma dag, gubben dog och
Sven vankade omkring i gården med sin ärfda skatt
under armen, började han sakta knäppa en melodi,
som rann på honom och som han ej tordes spela högt,
emedan det ansågs opassande, åtminstone så länge den
döde var ofvan jord. Deraf blef sedermera en polska,
barnslig förstås och dertill högst ömklig, men så var
hon också, enligt Svens eget uttryck, »en sorgepolska
efter farbror Jan». Att hon ej blef den sista, hafva
vi redan sett.
När Sven fick någon musikalisk tanke, som gladde
honom, tog han vanligen till fiolen, om så kunde
låta sig göra, och spelade så länge, att han sedan
mindes, hvad han sammansatt. Men ibland hände, att
en ingifvelse kom, under det han just var i färd
med att spela till dans för ungdommen, och hvad som
då föll på honom och omedelbart föredrogs, glömde
han lätt bort igen. I sådana fall hade Erika bättre
minne än han. Hon kunde alla hans polskor utantill,
och när det då och då hände, att en ny kom, brukade
de båda gifva hvarandra en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
