Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk vackraste polskor. Skiss af Gustaf Rundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blick af hemligt förstånd. Annars var det just ingen,
som bekymrade sig om, hvarifrån hans polskor kommo.
Hösten efter den sommar, då ofvanbeskrifna händelse
vid Kultets grind ägde rum, flyttade Erika bort och
tog sig tjenst på Skönviks inom socknen belägna
herregård, som ägdes och beboddes af enkefru
generalskan Gyllenfalk, hvilkens unga dotter var
jämnårig med Erika och på samma gång, som hon, gått
och -läst för presten. Sedan den tiden hade alltid
varit en sorts vänskap dem emellan, och nu skulle
Erika blifva frökens kammarpiga. Efter flyttningen
såg Sven knappast till Erika, förrän juldagen, då hon
efter ottan åkte med Björklidsborna hem till Hultet,
för att helsa på modern, som var enka och bodde der
tillsammans med en gammal undantagsgumma. Hon var
då munter och glad som vanligt, och Sven tyckte,
att hon var sig helt lik, med undantag af att hon
blifvit litet finare i sin klädsel.
Gubben Anders i Björkliden, som var med, mumlade några
ord om »flärd och högfärd», sedan Erika stigit af. Han
var ej rätt nöjd med Svens synbara böjelse för henne,
ehuru han väl icke kommit sig fore att säga nej,
om det blifvit allvar af. Men Björkliden var ej
någon stor gård, och Anders hade derför helst sett,
om hans blifvande sonhustru fört något med i boet,
men, såsom han väl visste, kunde ej detta blifva
fallet med Erika.
* * *
Generalskan Gyllenfalk hade, utom den redan
omnämnda dottern, äfven en son, som ett par år
vistats utomlands och nu var anställd vid svenska
beskickningen i Paris. Till julen kom han temligen
oväntadt hem, till stor glädje för sin mor och syster,
hos hvilka han nu vistades en hel månad. Den unge
mannen hade ett ståtligt och prydligt yttre och
liknade för öfrigt sin mor, såväl till de finbildade
anletsdragen, som till sitt lifliga, till och med
för öfverdrift böjda, lynne; också var han moderns
ögonsten.
Erika och ett par af hennes kamrater sågo från
köksfönstren, när diplomaten kom och steg ur vid
trappan.
»Han ser allt bra ut, den der!» yttrade köks-Kristin,
der hon låg framstupa öfver ett bord med armbågarna
i fönstret.
"Ja, tänk, Kristin», svarade huspigan, »om du hade
en så vacker fästman!»
»Ja, det vore något, det!» svarade Kristin. »Men nu
får jag väl vara belåten med min skogvaktare. Håhå,
ja, ja!»
»Se, så fin pels han har», anmärkte Erika från
det andra fönstret; »hvad är det för sorts skinn,
månntro?»
»Ja, det kan jag icke svara på, Erika», genmälte
Kristin, »för jag är just inte mycket slängd i
geografien; men så mycket ser jag, att det inte är
igelkottsskinn.»
»Erika!» ropades det utifrån stora förstugan -
de första två stafvelserna af namnet med låg ton,
men den sista hög och klingande - »Erika!»
Det var fröken, som ropade, och Erika sprang ut. Hon
neg vördsammast för den unge diplomaten der ute,
och sedan hon af fröken fått tillsägelse om att
bära undan några askar, som brodern haft med sig,
bad denne henne akta, att icke generalskan fick se
dem. Hans stämma klang så fulltonig i Erikas öron
och gaf ett så vackert genljud i den höga förstugan.
»Högst näpet ansigte!» yttrade den unge herrn till
sin syster, när Erika försvunnit. »»Om någon af mina
vänner bland pariser-artisterna såge henne, skulle
han säkert längta efter sina penslar.»
Herr Fritz Gyllenfalk tycktes emellertid sjelf finna
ett särdeles nöje i att gång på gång betrakta Erikas
ansigte. Han inledde snart samtal med henne, dock
aldrig påfluget och näsvist, utan alltid artigt och
uppmärksamt, på ett rent af påfallande sätt, och det
brydde han sig ej heller om att dölja; han hade i
alla dagar varit en smula hänsynslös i förhållande
till hvad andra tyckte om hans enskilda göranden
och låtanden.
Snart började kamraterna att skämta med Erika och bry
henne för den unga herrn. I synnerhet var köks-Kristin
svår, och Erika fann detta alls icke roligt, fast de
andra skrattade.
Hon hade i allmänhet mycket lätt för att rodna,
liksom ock för att gråta, och det var snart alldeles
tillräckligt, att Kristin pekade ut genom fönstret och
sade: »Ser du Erika, der går han!» för att dessa ord
och tonen, hvarmed de yttrades, skulle jaga blodet
upp i ansigtet på henne. Ja, det kom nästan derhän,
att Erika utan vidare anledning blef röd i ansigtet,
bara hon mötte sin plågoande.
Det var dagen före unge Gyllenfalks afresa. På
förmiddagen, då posten kom upp från gårdskontoret,
der väskan plägade öppnas, mottogs den af Erika,
som var sysselsatt i tamburen, och bars af henne
på en bricka in i förmaket, hvarest generalskan och
hennes son befunno sig. Den senare satt helt beqvämt
tillbakalutad i en länstol och berättade för sin
moder om en intressant mottagning hos marskalk Mac
Mahon. Unge herrn, som funnit luften för qvaf, hade
nyss förut öppnat en lättlucka på fönstret i rummet
innanför - detta för säkerhets skull utan sin mors
vetskap; hon skulle nämnligen bestämdt kännt drag, om
hon vetat, att ett fönster stått öppet. När nu Erika
öppnade dörren, uppstod en luftström, hvarvid ett af
tidningsbladen flög ut åt golfvet. Diplomaten sprang
ögonblickligen upp från sin plats, tog upp tidningen
och lade den tillbaka på brickan, som den förlägna
Erika lemnade till generalskan, hvarpå hon åter gick
till sitt arbete i tamburen. På den dörr, hon nyss
tillslutit, fanns ett gammalt dåligt lås, som ej ville
sluta riktigt till, och generalskan hade just samma
dag talat om att skicka efter gårdssmeden. Det varade
också ej många Ögonblick, förr än det hördes en smäll
i låset och dörren stod på glänt. Erika hade redan
tagit ett steg för att åter stänga den, då hon hörde
några ord der inifrån, som kommo henne att hejda sig.
»Min käre Fritz!» yttrade generalskan, »du drifver
verkligen din artighet mot din systers kammarjungfru
väl långt! - Det är inte passande, verkligen inte!»
»Och hvad är det då» - svarades -, »som mamma finner
så opassande?»
»Det borde väl inte vara så svårt att förstå», hördes
nu åter generalskan taga till ordet; »du beter dig ju
mot henne på en högst egendomlig fason! Om det vore
den vanliga tonen, som unga, öfvermodiga herrar ibland
tro sig kunna antaga mot flickor i hennes stånd,
men det är det inte, utan det är ett sätt som - ja,
rent ut sagdt, Fritz, du kan ju komma flickan att tro,
att du har den besynnerliga afsigten att göra henne
till min sonhustru.»
Erika fick hjertklappning och den minskades ej af de
ord, som unge herrn nu i en något retad ton fällde.
»Ja - med mammas tillåtelse - det är min allvarliga afsigt!»
Det lät, som om generalskan häftigt hade skjutit sin
stol tillbaka, och derpå måtte de samtalande hafva
gått in i ett annat rum, ty Erika kunde ej uppfatta
mer än enstaka ord, utan något sammanhang. En gång
hörde hon dock Fritz utropa, att han var utledsen på
stora verldens damer.
Stackars Erika, hon blef alldeles yr i hufvudet! Om
hon redan förut beundrade den unge, fine herrn och om
minnet af den tarflige bondspelmännen på sista tiden
en smula bleknat, så bör det ej förvåna, om det nu
alldeles skymdes genom den glänsande bilden af den
ståtlige, förnäme och dock, som det tycktes, öfver
ståndsfördommarna upphöjde arftagaren till Skönvik.
Emellertid lyckades generalskan så skickligt styra och
ställa, att hennes son ej fick tillfälle att enskildt
sammanträffa med Erika den dagen. Följande morgon
blef Erika, pä generalskans egen anordning, anställd
såsom biträde åt hushållerskan vid en omrustning,
som skulle äga rum i en af husets förrådskamrar,
och syntes derför icke till, der hon annars plägade
vara. I nämnda fatbur fanns det nu en del gamla
glaspokaler och andra besynnerliga föremål, hvilka,
enligt en förut uttalad önskan af husets herrskarinna,
borde flyttas upp i biblioteket. Alltsammans ställdes
på en stor bricka, och Erika fick i uppdrag att bära
upp den. Detta ingick nog icke i generalskans planer
för tillfallet. Så tänkte hon åtminstone sjelf,
då hon och hennes dotter mötte Erika i stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
