Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk vackraste polskor. Skiss af Gustaf Rundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
förstugan, dit de gått ut för att taga afsked af
diplomaten, hvilkens släde just kört upp framför
trappan. »Flickan måste ur huset», sade generalskan
till sig sjelf. »Dock kan det vara tillräckligt om
det sker i höst, så gör det intet uppseende. Fritz
kommer i alla fall icke åter, förr än till nästa jul.»
Erika hade knappt kommit uppför trappan till öfra
våningen, förr än hon mötte den unge mannen, som
kom emot henne resklädd och med en blossande cigarr
i munnen. Hon rodnade och vände sig. i häpenheten
till hälften bort, men innan hon visste ordet af,
var han bakom henne och lade sin pels-brämade arm om
hennes lif. Han hviskade några ord i hennes öra.
»Släpp mig - brickan!» bad hon sakta.
»Fritz!» ropade generalskan der nedifrån, »om du inte
skyndar dig, kommer du för sent till stationen!»
Han hviskade å nyo i Erikas öra, och med det knappt
hörbara ord, som till svar kom öfver hennes läppar,
hade hon förbundit sig, att blifva hans för hela
lifvet, när han om ett år kom tillbaka.
Unge herrn gick hastigt utför trappan. Han drog ett
bloss på cigarren - jo, den höll eld!
Erika visste knappt, huru hon kom in i
biblioteket. Der inne i det mörka rummet kom
öfver henne en så besynnerlig ångest, och de gamla
familjporträtten sågo så bistra och hotande ut. Hon
plockade af glaspokalerna och sprang derifrån. Ehuru
hon vanligen var munter bland kamraterna, hade de
dock aldrig sett henne så tokigt uppsluppen, som den
dagen; den ena galenskapen följde den andra. Men om
qvällen, när hon kommit in på sin kammare, grät hon,
tills hon somnade, och då drömde hon, att hon skulle
gifta sig med en prins. Framför brudtåget gick Sven
i Björkliden och spelade fiol, och der stod han nu
redan stilla vid kyrkdörren och lät alla gå förbi
sig. Så förtvifladt hårdt han gned med stråken! Och
så allvarligt hans ögon sågo på henne! Nej, hon ville
icke dit in! Men man sökte tvinga henne, man drog
och släpade, och hon höll igen; hon slet och slog,
och - så vaknade hon. En dröm! Gudskelof!
* * *
Midsommaraftonen var inne, och som vanligt hade en
stor mängd af ortens allmoge samlats vid Skönvik,
der en väldig majstång plägade resas och rundlig
förplägning vankas. Tätast flockades nu mängden på
den rymliga blekplanen, der väfvarna fått lemna rum
för den med band och kransar prydda stången. Tid
sidan af platsen stod ett stort för dagen utrymdt
redskapsskjul, hvarest ett tillfälligt dansgolf
inlagts. Der inne satt Sven i Björkliden på en
upphöjning och lät sin fiol ljuda för ungdommen,
som också flitigt hörsammade hans toners bud.
»Än tror jag inte att Sven har fått stortagen i sig»,
yttrade Per i Löfnäs till sin flicka, under det de
togo sig en hvila.
»Det blir väl, när Erika kommer», genmälte hon.
Per skrattade försmädligt.
»Du skrattar, du!»
»Ja, inte är det vardt, att Sven tänker på Erika
längre
- det tror jag knappt han gör heller...»
»Ja - men det är väl ingen sanning, det der om Erika.»
»Ingen sanning! Ja, det förstås, ni, flickor, taV
henne i försvar, för ni ä’ en sort allihop! Kom det
en töcken der fin herre till dig, Anna, så finge väl
jag afsked med.»
»Ja, det förstås - på grått papper!» skrattade
flickan.
»Och den, som har ögon», fortfor Per, »så har han
väl sett, att Erika inte har varit densamma mot Sven,
som förr
- allt se’n i julas.»
Flickan, teg.
»Ja, du tiger och samtycker, du. Vet du, hvad unge
herrn här uppifrån herrgården hviskade till henne,
när han skulle fara i vintras?»
»Vet du det då?»
»Nej, det var väl ingen, som hörde, mer än hon sjelf,
kan jag tro, efter inte köks-Kristin der borta hörde
nånting,
rätt så mycket hon hör annars. Men såg, det gjorde
hon, och, si, Kristin kunde inte tiga, hon, förstås!»
»Nå, så går det an, att du kan’et bättre!» svarade
flickan. Och så tyckte Per att de hvilat tillräckligt
och svängde om med henne igen.
Utanför på planen stodo ett par gamla gummor med
storrosiga, urmodiga halsdukar och lutade sina hufvud
tillsamman. Ett par af herregårdspigorna gingo förbi
och deras hjerta sommarklädningar lyste i solskenet.
»Fint ska’ det vara», sade den ena af gummorna. »Annat
var det för oss, då vi voro ute på bygden och
tjente. Men de der ha’ väl så stora löner, så de
kunna vara så granna som helst.»
»Ja, hvad är det jag alltid har sagt!» svarade den
andra. »Men det der är väl ingenting ändå mot Erika -
Hult-Erika, du vet! Jag såg henne i söndags, och hon
var fin, som fröken sjelf mest, - hvar hon kan vara
i qväll, månntro? Jag har inte sett till henne än.»
Samma fråga gjordes de båda tjenstflickorna då de
kommo in på dansbanan.
»Kommer inte Erika ner och dansar i qväll?» hette det.
»Ja, nog sa’ hon, att hon inte skulle gå ner», svarade
den ena, »men sticker det åt’na, så kommer hon nog;
hon vet så sällan, hvad hon vill, nu för tiden.»
Och de båda gummorna der ute fingo verkligen snart
tillfälle att anställa vidare betraktelser öfver
Erika, då hon en liten stund efteråt långsamt kom fram
under lindarna och gick bort mot de dansande. Hon var
ljusklädd, hon som de andra, men öfver skuldrorna
hade hon kastat en af frökens aflagda själar,
som hon fått i arf, en lätt, röd duk med långa,
hängande snibbar. Om det skett af försigtighet för
qvällsluftens skull, kan ej afgöras, men säkert är,
att det klädde henne utmärkt ätt vara försigtig på
det sättet
När hon trädde in på dansgolfvet, slutade Sven med
några starka drag en hurtig vals, men han varseblef
henne ej, förr än de dansande något skingrat sig,
och, oaktadt han hela aftonen beredt sig på den
synen, så klack det ändå till i honom. Hon å sin sida
tycktes vänta att blifva bemärkt af honom och nickade
vänligt. Han besvarade helsningen, men vände strax
derpå sin uppmärksamhet till fiolen, som han begynnte
att omsorgsfullt stämma. Dock kunde han ej låta bli
att i nästa ögonblick å nyo kasta en skygg blick bort
tijl henne och tyckte sig då ännu se hennes ögon -
det lyste en stjerna i hvartdera. Han såg dit igen;
ännu såg hon på honom, men stjernorna hade gått i
moln. Då drog han åstad med en polska.
Erika var nu snart med i dansen, och, sin vana trogen,
följde Sven henne med ögonen, tills hon under dansen
kom att stanna helt nära intill hans plats. När
han då såg, att hon ville säga något, lutade han
sig ned litet. Han kunde mycket väl höra på, hvad
andra sade honom, utan att af-brytas i sitt spel,
men sjelf svarade han då ej med annat än miner och
åtbörder. Detta visste Erika af gammalt.
»God qväll på dig, Sven!» sade hon. »Det var länge
sedan vi råkades.»
Han nickade.
»Du är så osynlig här på våra trakter. Du måtte icke
hafva varit häråt på länge?»
»Nej» - det vill säga han skakade på hufvudet.
I detsamma såg Erika ut öfver blekplanen. Just
derifrån, hon stod, kunde man genom en öppning
i löfmassorna se en del af stora huset, och hon
upptäckte, att en vagn just körde bort från stora
trappan åt stallet till.
»Minsann», ropade hon upp till Sven, »kom det icke
främmande der uppe, och det är just min dag att passa
upp! Men jag går då icke upp förr än de skicka bud
efter mig. Här är så roligt. Det är så länge sedan
jag hörde dig spela,
Den allvarsamma minen vek bort från Svens ansigte
och en glimt af tillfredsställelse lyste i hans
ögon. Liksom det blott varit detta, hon velat
åstadkomma, såg Erika gladt på honom ett par ögonblick
och så bar det af igen ut i dansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
