Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXV. Otto Lindblad. Herman Sätherberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett
LXXXV. Otto
Mellby kyrkogård i Kristianstads län finnes en
graf-vård, till hvilken den resande främling, som
besöker denna trakt, finner sig dragen af en mäktig
känsla. Namnet, som är inristadt på minnesvården,
har ej tillhört någon af »de höga" i vårt land eller
något af dessa lyckans barn, hvilka, födda till
rikedom och de företräden, som åtfölja en förnäm
börd, genomvandra lifvets bana utan bekymmer för sitt
dagliga uppehälle. Nej, det erinrar helt enkelt om
en ganska underordnad kyrkans tjenare, men hvilken
dock genom produkterna af sitt snille hade inträdt
i ledet bland Sverges namnkunniga män; ty till dem
hänföra vi med rätta den, som i lifstiden bar det
välbekanta namnet Otto Lindblad.
För alla, som känna detta namn - och hvem har icke
hört talas om kompositören till vår herrliga Svenska
folksång eller till vårsången »Vintern rasat ut»,
jämte mångtaliga andra tondikter, hvilka alltjämnt
lefva på »det sjungande Sverges» läppar? - För alla
dem skall säkert vara välkommen den bild, vi här
lemna af denne sånggudinnornas utvalde.
Otto Lindblad föddes den 31 Mars 1809 i Karlstorps
socken af Jönköpings län. Föräldrarna voro:
komministern C. J. Lindblad och hans maka Helena
Maria Chrysander.
»Föräldrahemmet» - säger en författare - »var
torftigt, så att fadern mer än en gång måste med
sin violin invagga barnen till sömn, då den mer än
tarfliga qvällsvarden icke räckte till att mätta de
små. Utan tvifvel hade denna omständighet sin andel
i den kärlek till musik, som röjdes hos alla barnen,
men i synnerhet nådde sin utveckling hos den äldste,
Otto Lindblad.»-Yi se här ytterligare en bekräftelse
på den sanningen, att de intryck, som lifligt beröra
det späda barnets sinne, icke gå spårlöst förlorade,
helst om de anslå strängar, som af naturen äro
företrädesvis känsliga derför: en sanning, hvilken
äfven bestyrkes ur många stora mäns historia.
Lindblad röjde tidigt sin kärlek för musiken, hvarom
vittnar följande af honom sjelf berättade händelse:
Vid fyra års ålder hade han, med tillhjelp af en dräng
vid gården, fått sig tillskapadt ett slags instrument
af en gammal träsko, hvars strängar utgjordes af
taglet af en ^hästsvans. Med denna egendomliga fiol
begaf sig det hurtiga barnet på en stege upp på
takåsen och började surra fram ett slags polska,
till icke liten öfverraskning för fadern, som föll
i förundran öfver det besynnerliga ljud, han förnam
från stugutaket. »Arten röjes hos de unga.» –1 en af
Lindblad upptecknad Sjelf biografi, som äges af hans
ännu lefvande maka, förekomma åtskilliga intressanta
skildringar, väl förtjenta att dragas ur glömskan och
af hvilka vi skola anföra en och annan, såsom bidrag
till den populäre tonsättarens karaktäristik.
Der berättar Lindblad, bland annat, om en tilldragelse
under hans skoltid i Yexiö, vittnande, liksom
den nyss anförda händelsen, om hans synnerliga
lust för musiken. »En vinterafton»- skrifver han
nämnligen-»gick jag förbi ett hus, hvarifrån musik
och sång hördes. Der bodde en musikdirektör Smidt,
som för tillfället hade en kollation hos sig. Jag
stannade och lyssnade till ljuden, tills jag var
alldeles genomfrusen. Jag beredde mig tillfälle att
få se instrumentet, hvarpå han spelade - det var
en guitarr, ett-på den tiden ovanligt instrument -
och föresatte mig att under mellanterminen sjelf
förfärdiga mig ett sådant. Detta skedde också. Jag
snickrade och hyflade, tills allt var färdigt till
sammanlimning. Af otålighet att snart få pjesen torr,
lade jag den i bagarugnen; men der var olyckligtvis
för varmt: instrumentet förkolnade. O ve, o ve! Sorg
och bedröfvelse!»- »På gymnasium» (i Yexiö) -
skrifver Lindblad vidare - »hade jag tvänne kamrater:
Josua Meurling och Christiernin, hvilka också voro
entusiastiska för musik och sång. Yi sammanträffade
vanligen tvänne gånger i veckan och sjöngo efter gehör
visor, sådana som till exempel ’Du med trängtande
rop’, ’Hulda Rosa etc., och försökte få dem
trestämmiga. Äfven petade vi samman trio för violin,
flöjt och violoncell. Baron Rappe, som då skulle
blifva Tegnérs svärson, fick höra oss och bjöd oss
hem till sig. Han var en mycket musikalisk man, ägde
stort notbibliotek, var virtuos på flöjt och begåfvad
med en ovanligt vacker basröst. Med honom fingo vi
sjunga qvartetter, och han tog oss ofta upp med sig
till biskopsgården, der vi sjöngo för Tegnér, som
deraf var särdeles road och blef oss mycket bevågen.»
Sålunda finna vi Lindblad ända från sin tidigaste
ålder vara dragen inom musikens och sångens
trollkrets.
Efter att hafva genomgått Yexiö skola och gymnasium,
blef Lindblad student i Lund höstterminen 1829, då
han inskrefs i Smålands nation. Nu följer en period
af femton år, hvarunder vi finna honom sysselsatt
dels med förberedande studier till sin filosofie
magistergrad, dels med odlandet af musikaliska
idrotter.
Lindblad såg under denna långa tid de flesta af
sina jämnåriga kamrater försvinna från akademien,
för att på olika håll inträda på de banor, hvaråt
de med sina studier förberedt sig. Men lians
bana leddes efter helt andra bestämmelser än de
öfrigas. Minerva väntade honom visserligen med sin
lagerkrans på parnassen, men Apollo - guden med den
gyllene lyran - hade äfven på honom anspråk, dem
Lindblad kände sig af en oemotståndlig makt manad
att uppfylla. Hans musikaliska genius utvecklade
.sig under dessa år allt mer och mer samt bar snart
sköna frukter. Följande lyckliga omständighet bidrog
äfven, och säkerligen i väsentlig mån, till Lindblads
musikaliska odling. . Han skrifver härom följande:
»Omkring år 1832 bosatte sig i Lund en konsertmästare
Lundholm, hvilken gaf soaréer och lektioner på violin,
piano och violoncell och bildade snart flera goda
elever. Han var en utmärkt instruktör och arbetade
sjelf ifrigt med Paganinis och Lipinskis etyder och
konserter. Hos honom bodde jag sedermera i trenne år,
hvarunder han förledde mig till åtskilliga musikaliska
dumheter; sålunda började jag skrifva små flerstämmiga
sånger, af hvilka många, ty värr, gått ut i verlden
att spöka.»
Hvad Otto Lindblad varit för den lundensiska
studentsången, är allom välbekant. Om han än icke
kan sägas hafva gifvit första impulsen till densamma
(der lärer nämnligen redan vid hans ankomst till Lund
hafva funnits ett sällskap qvartettsångare, anfördt af
en med utbildad musikalisk smak begåfvad musikälskare,
docenten Sven Lovén, vår, såsom professor vid kungliga
Vetenskapsakademien ännu i full verksamhet lefvande,
utmärkte naturforskare), så upptog dock Lindblad den
musikaliska spiran, då hans föregångare, inom kort,
nedlade densamma, för att mer uteslutande egna sig
åt sina naturstudier.
»Snart växte min sångkör till några och tretio
goda röster» - skrifver Lindblad- »och jag måste
vara betänkt på lokal för sångöfningarna. Jag vände
mig till då för tillfället varande rektor, men fick
genom -s intriger ett snöpligt afslag på min önskan
att få begagna kapellsalen, som ständigt stod öde
och obegagnad. Dessutom blef jag af rektor strängt
varnad för att lägga mig i akademiska lärarnas och
exercitie-mästarnes ordinarie tjenståligganden, så
framt jag önskade vid akademien qvarstanna. Men jag
var envis och fick slutligen lankaster-skolans lokal
för våra öfningar. Nu ordnade jag sångföreningen,
skref statuter, och vi sjöngo med lust och gamman. Jag
skref flera nya qvartetter, fick genom A. Lindeblad
väl öfversatta en mängd sådana af Kreutzer, Klicken,
Spohr, Schneider, Kuhlau etc., så att jag alltid hade
något nytt att bjuda på, hvilket underhöll intresset
för saken.»
(Till åtskilliga af sina sångstycken skref Lindblad
sjelf orden; de framsprungo helgjutna ur hans lifliga
själ, och en del var verkliga tillfällighetsstycken:
så, till exempel, den välbekanta och synnerligt
populära ångbåtssången »Sätt maskinen i gång7»,
hvilken, enligt hans egen uppgift, skrefs vid ett
student-
33*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
