Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXV. Otto Lindblad. Herman Sätherberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
möte i Köpenhamn, då Lindblad ännu befann sig om bord
på fartyget. Då stycket var färdigt, inöfvades det af
sångarna, och detta, enligt Lindblads eget yttrande,
M efter det på papperet nedskrifna kluddet». Den
vackra bas-arian »Vid Troll-liättan», föddes på
sjelfva stället, vid bruset af forsen. Gripen af
naturskådespelet, satte Lindblad sig på en sten och,
med notpapperet i knät, nedskref sången.)
Medan Lindblad sålunda lifvade och ledde studentsången
vid vårt sydsvenska universitet, fortgingo äfven hans
studier för den filosofiska graden - likväl betydligt
uppblandade med sysselsättningar, som gingo i helt
annan riktning, än den, som förde till den akademiska
lärdommens parnass. Öfningarna på violinen, hvaråt
Lindblad med god framgång egnade sig, samt deltagande
i fiolqvartetter och konsertmusik, med mera dylikt,
voro för honom kära sysselsättningar. Men stundom
kändes stugan för trång för den raske sonen af de höga
Smålandsbygderna: det hurtiga sinnet behöfde luft, tog
ut sin rätt, iklädde sig örnvingar - och nu såg man ,
apollosonen ströfva omkring med bössan på axeln, dels
på skånska slättbygden, dels i Smålands villebrådsrika
trakter-, ty Otto Lindblad var en väldig jägare
och utmärkt skytt. Yid prisskjutningar träffade
han målet lika säkert, som han vid komponerandet
af sina studentsånger träffade de strängar, hvilka
bäst vibrera i ynglingabjertat. Säkerligen hafva vi
ock till stor del att tacka hans jägarelif för den
ovanliga hurtighet och friskhet, som genomsusar så
många af hans musikaliska kompositioner. Hufvuddragen
i en menni-skas karaktär afspeglas ofta i de
alster, hennes skapande fantasi frambringar; och att
Lind-bladx ägde ett hurtigt sinne, derom vittna flera
tilldragelser i hans lif. Yi vilja exempelvis anföra
följande ur hans dagbok:
»En dag, det var den 6 Augusti, voro gossarna» (hans
disciplar) "Och jag vid hafvet, för att bada. Hafvet
är vid
Alnarps-sidan mycket långgrundt, så att man får gå
flera hundra alnar ut, innan det blir så djupt,
att man kan simma. Då jag vände mig om, fick jag
på afstånd se en svan stå på en sten nära stranden
och sola sig. Alldenstund jag året förut deltagit
i svanjagten i Kämpinge vik, kände jag att svanen
denna tid ruggar och ej kan flyga. Här, tänkte jag,
måste man göra ett litet försök att simma kapp med den
der sJcarpseglaren. Jag lagade derför så, att jag fick
svanen mellan mig och landet, och nalkades, endast med
hufvudet öfver vattenytan, den ståtliga fågeln. Då jag
kommit honom en tjugo alnar nära, reste han upp halsen
och begaf sig ned af stenen mot stranden. Jag märkte
ock snart, att han ämnade sig till sjös, hvarför jag
reste mig upp; och nu börjades en kapplöpning, der
jag säkert blifvit bet, om ej vattnet varit så grundt
(knappt ett qvarter djupt) och han måst springa till
hälften emot mig. Slutligen kastade jag mig öfver
honom och fick tag i en af vingarna.
Otto Lindblad.
(Efter en fotografi, tagen två år före Lindblads död.)
Nu var ’Tyke’ fast, ehuru han med andra vingen gaf mig
väldiga slag. Vingarna och benen bundos med handduken
och min skjorta; och så kom jag lyckligt hem med mitt
byte. Sedan jag stäckt ena vingen, tjudrade jag honom
i trädgården, der han snart höll till godo med hafre
eller korn och blef så tam, att han åt ur handen,
då jag bjöd honom; men om någon annan försökte,
högg han och fräste. Fröken E. tyckte, att hanj
smutsade ned gräset och kunde ej tåla honom. General
Clairfelt fick honom sedermera i present, och svanen
låg i hans trädgårdsdam, tills gården såldes till
skolhus; kom så i baron Bennetts trädgårdsdammar
vid Oxtorget, der han var i flera år. Men en vacker
vårdag, sedan man försummat att klippa hans vingar,
lyfte han dem och flög mot det efterlängtade hafvet.»
Då den, som skrifver dessa rader, vistades i Lund
i slutet af 1830- och början af 1840-talet, var den
Lindbladska studentsången i full verksamhet; och att
deltaga i densamma, var för mången den angenämaste
vederqvickelse efter dagens trägna
examensstudier. Huru väl förstod icke Lindblad
att underhålla vårt intresse för sångöfningarna,
såväl genom sitt varma nit, som genom lockelsen af
nyhetens behag, då han emellanåt öfverraskade oss
med sina nyaste tondikter, dem han önskade inom
sångföreningen af-profva, innan de utgingo till
allmänheten! Och huru strålade icke af fröjd hans
blida ögon, då man lyckats till hans belåtenhet
utföra de nya styckena! Deri skördade han också sitt
egentliga för fattar ehonorarium. Det är med det sköna
som med dygden: det har sin bästa belöning i sig
sjelf; och vore ej så förhållandet, huru skulle vi
kunna förklara denna allt uppoffrande hängifvenhet,
hvarmed så många tempeltjenare i det skönas tjenst,
snart sagdt, lönlöst egna sig åt sitt kall? Redan
från ungdomsåren medveten om sin kallelse att lefva
för odlandet af sångens gudagåfva, fann Lindblad föga
lockelse i de löften om materiel vinning, som valet
af en
praktisk bana erbjöd. Han hade emellertid ingalunda
lagt å sido sina examensstudier, och det var hans
"fasta föresats att taga graden vid 1838 års
promotion; men»-utropar han, vemodigt skämtande -
"ödet, som alltid varit min lott, hade annorlunda
beslutit. Sjelfva promotionsterminen insjuknade jag
i elakartade koppor, blef öfvergifven af läkarna,
men krydde på igen efter fjortonde dygnet. Mer än ett
halft år fortfore sviterna af sjukdommen." Ytterligare
af bro tös hans studier under en lång tid genom
följderna af en svår förkylning, den han 1841 ådrog
sig vid en hemresa från Hamburg, der han bevistat
en musikfest. Hans starka natur räddade hans lif
äfven denna gång; och så blef han 1844 en af dem, som
lagerkransades vid filosofie-magister-promotionen i
Lund. Han fortfor äfven härefter att med samma värma,
som hittills, omfatta sitt älsklingsämne.
Ledig från sina studier, egnade han nu åt det
samfund, hvars medlem han så länge varit, en
offergärd, för hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
