Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXV. Otto Lindblad. Herman Sätherberg - Om liljeväxterna. E. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Lunds studentkår hos honom står i oförgätlig
tacksamhetsförbindelse. Tillsammans med trenne
utmärkta medlemmar af sångföreningen (Wblke, Boos
och WtäelT) företog han nämnligen en rundresa till
Svergés större städer, för att genom konserter
tillsammanbringa nödiga medel för möjliggörandet af
en påtänkt byggnad åt Lunds studentförening. Här
hafva vi åter en manifestation af det hurtiga
jägaresinnet, som, invandt från ungdomsåren att kämpa
mot svårigheter, genombryta hinder och träffa målet,
icke skydde att, utan all beräkning på egen vinning,
endast af värma för det goda ändamålet, företaga en
sak, som var förenad med många besvärligheter. Och
här sköt Otto Lindblad icke heller bom. Denna
konstresa var en triumf, hvarom de många berömmande
tidningsartiklarna från den tiden bära vittnesbörd,
och han återkom till Lund med gyllene villebråd,
»Det var ett friskt lif, som i början af 1840-talet
rörde sig inom Lunds studentkår», säger en
minnestecknare. Ja, i sanning ett friskt lif i
sången och i ynglingasinnena! Ett lif, dertill,
af hög betydelse för hela den skandinaviska norden;
ty det var under dessa år, som förbrödringen mellan
Lunds och Köpenhamns studenter slog sina djupa
rötter. Yid de studentmöten, som under detta och
följande decennium pågingo, var Lindblad alltid
anförare för Lunda-stu-denternas sångkör, och det
är välbekant, huru han med sina sköna och mästerligt
utförda stycken väckte hänförelse hos brödrafolken.
Sång måste vara med, der ynglingahjert-an vilja
samman-vigas, och - säge hvad man vill om politiken -
en skönare vigselakt än den, som då pågick, har ingen
tid bevittnat. »Då studentmötet 1856 till-rustades»
- heter det - »trädde Lindblad ännu en gång, och
för sista gången, in i den verld, som fordom varit
hans. Han ombads af Lunds sångförening att vara
dess anförare på färden. Hela denna resa blef för
honom ett triumftåg. Af Upsala sångare mottog han den
vackraste hyllning; under den minnesvärda festen hos
kung Oscar på Drottningholm var han en ibland de mest
bemärkta gästerna; och när på aftonen alla de fyra
universitetens sångkörer sammanslogos till en, räckte
honom Köpenhamns-sångens direktor anförarestafven
med det yttrandet, att der nordisk qvartettsång
utfördes, der var Otto Lindblad sjelfskrifven att
leda densamma.» -
År 1847 tillträdde Lindblad klockaretjensten i
Mellby församling ät Lunds stift. Helst hade han
dock qvarstannat i Lund, ty vid akademien var han
fästad med varma sympatier; men der erbjöd sig ingen
anställning för honom. Det är sorgligt att tänka,
det den man, som inom hela norden var så högt värderad
för sina snillrika tonskapelser och som offrat bästa
delen af sin lefnad, för att kraftigt bidraga till
underhållande af sångens förädlande lif bland Svergés
studerande ungdom, ej af sitt fosterland skulle kunna
erhålla någon bättre tillflykt undan den hotande
nöden, än en fattig klockaretjenst.
Hvita liljor (L. candiduni).
(Tillhör texten å följ. sida.)
Lindblad, alltid anspråkslös, nöjde sig dock med
sin lott och fann sig genom denna anställning -
tack vare den, som förskaffade honom densamma -
åtminstone försäkrad om sin knappa bergning.
Han fick nu också komma i åtnjutande af ett lyckligt
husligt lif, då han år 1855 hemförde till sitt tjäll,
såsom följe-slagarinna för hela lifvet, en af staden
Lunds unga tärnor. Äfven fadersglädjen blef honom
beskärd, då åt honom föddes en dotter; men han fick
dock snart pröfva faderssorgen, ty redan vid ett
års ålder skördades af döden den späda plantan. Det
är rörande att höra beskrifvas, huru djupt denna
förlust drabbade den sörjande fadern, huru hans hår
blef deraf gråsprängt på tre nätter, och huru han
dagligen i lång tid, den timma på hvilken barnet dog,
gick till den lillas graf och fällde
bittra tårar. Han hade ett i botten vekt och
känsligt hjerta, vår Otto Lindblad; derom vittna
äfven åtskilliga af honom författade versifierade
utgjutelser, såväl som flera af hans sköna romanser.
Nu tillbringade Lindblad, med få afbrott, sitt
tillbakadragna lif vid Mellby, egnande < sig åt
sin syssla och sina musikaliska arbeten, tills
han efter en fjorton månaders sjukdom afled den
26 Januari 1864. Musikens genier följde honom
troget till det sista, lindrande med toner hans
långvariga lidande. Tre dagar innan han dog
fulländade han sin sista komposition, Minnets
tempel, en af de skönaste sånger, som alstrats af
hans rika genius. Med Lindblads bortgång förlorade
den svenska studentsången en af sina mest be-gåfvade
koryféer. Genom sin ovanliga förmåga att hos ungdommen
vid Lunds universitet nära och underhålla intresset
för sången, har Lindblad ock gjort sig förtjent af det
allmännas tacksamhet; ty hvem kan förneka musikens och
sångens betydelse såsom ett vigtigt bildningsmedel,
mäktigt att mildra och rena ungdommens känslor samt af
leda dem från råa njutningars lockelser? I synnerhet
inom studentlifvet i en småstad, der hvardagslifvet
erbjuder så få omvexlingar och der denna brist så
lätt kan locka till förströelser af oädelt slag –
huru ovärderlig
är icke der den förädlande sången! Lindblad insåg
detta lifligt, och hans öfvertygelse om sanningen
häraf lifvade ännu mer hans håg för sin sak.
»Såsom bevis på sångens makt» - skrifver Lindblad:-
»erinrar jag mig följande: som bekant är, dansa
studenterna en stor slängpolska rundt omkring torget
den Irsta Maj. En viss auditör M. hade förolämpat
några studenter och orsakat att tvänne af dem blefvo
relegerade. Detta skulle man hämnas; man ville
hafva honom med i dansen. M., som bodde ofvanpå i
det hus, der nu det nya apoteket är, vid Stortorget,
hade fått nys om studenternas afsigt och samlat hos
sig flera borgare^ och starka karlar, beväpnade med
pistoler, sablar och knölpåkar, för att möta våld med
våld. Några äldre, förståndigare studenter beslöto
att försöka lugna sinnena och förekomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
