- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
264

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sälen. X+

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Mlori.

alla de haf, som omgifva Sverges och Norges kuster,
|cj| liksom för öfrigt i alla haf, dock företrädesvis
de kalla, v ( äfvensom i de större invattnen,
såsom Kaspiska hafvet, Baikal- och Ladoga-sjöarna,
lefver ett djurslägte, som är kändt under namn af
skäl eller sal.

Hvarje kustbo känner mycket väl till salen. De,
som drifva fiskeriyrket i skärgårdarna, känna honom
till och med från den sidan, att de gerna skulle önska
bekantskapen vara ogjord, ty salen uppträder som deras
konkurrent och tilllämpar näringsfrihetens grundsats
så hänsynslöst, att han, som till natur och vanor
står närmast rofdjuren, icke endast fiskar i deras
vatten, utan också, med det absolutaste förakt för
äganderätten, vittjar deras nät. De förfölja honom
också med hat och krut, att ej taga med i räkningen
syftet, som eggas af den direkta

möda. Han företer dervid likväl den egenheten, att
han skrider framåt genom att hoppa med framdelen,
den han liksom kastar fram, under det bakdelen släpar.

Salen är öfver hufvud taget ett sällskapligt djur
och träffas ofta i stora skaror. Några arter lefva
dock blott parvis. Somliga föra till och med en
enstörings lif. Salen låter tämja sig. Man har
mångfaldiga exempel på salar, hvilka blifvit sina
ägare mycket tillgifna och fullständigt antagit
naturen af husdjur. Än mer: de hafva, liksom man
hört berättas om en och annan fångad utter, låtit
dressera sig till fiskare och såsom sådana gjort sin
ägare värdefulla tjenster.

Af sälarter äro följande de allmännaste: spräckliga
salen eller hafsvikaren, ringlade salen eller
småvikaren, grönlandssälen och haferten eller
storkobben, hvilka tillhöra fjärdsälslägtet.



Sjölejon.

vinst, hans dödande medför. Sälträn, som kokas
af salens späck, är, som bekant, en betydande
handelsvara. Sälskinnet likaså. Salen, som ej
förekommer i många arter - de tunna hänföras
till följande slägten: fjärdsälar, hafssälar och
blåssälar samt hvalrossar -, kännes lätt igen
på sitt yttre utseende, hvilket är allt annat än
tilltalande. Kroppen, som i storlek hos de olika
arterna vexlar från tre ända till tjugofem fots längd,
är spolformig och aflägsnar hvarje föreställning
om det sylfidiskt lätta, ty han framstår i ett
ytterst klumpigt skick. Baktill afsmalnar han
starkt i en mycket kort svans. Hans fyra ben,
likaledes kortväxta, äro försedda med fem med klor
beväpnade tär, förenade genom simhud. Salen är en
mycket skicklig simmare, hvilket också för honom är
nödvändigt, då hans hufvudsakliga föda utgöres af fisk
samt lägre vattendjur. I full öfverensstämmelse med
sin dubbelnatur att kunna lefva både i vatten och på
land, är han icke heller på landbacken en sådan sen
gångar e, som hans kropp kan gifva anledning för-

De två första arterna förekomma i Östersjön,
de två senare i norra Ishafvet. Hafssälen,
som ock kallas gråsälen, är den vid våra kuster
allmännast förekommande. Han träffas på de yttre
skären, der han uppstiger för att hvila och der
han skjutes. Blåssälarna, de största i sin ordning,
förekomma i två arter, deraf den ena träffas i norra,
den andra i södra polarhafvet och endast der. Den
i söder förekommande arten skiljer man, på grund
af d,et något afvikande utseendet, i sjölejon och
sjöleoparder. Det är ett sjölejonpar, som finnes
af-bildadt här ofvan. Denna sälart blir ända till
tjugofem fot lång och är sålunda ett kolossalt
djur. Man kan väl fatta att jagten på detsamma skall
vara lönande. Förr förekommo sjölejon i oräknelig
mängd vid Patagoniens kuster, och Brehm berättar,
att ända till fyrtio tusen årligen fälldes der. Men
detta hade den naturliga följden, att djuret derifrån
försvann, liksom det väl ock snart, af samma orsak,
kommer att blott vara ett minne i jordens djurrike.
x -f,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free