Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filipstad. Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spångberget i Filipstad.
(Teckning efter fotografi.)
Vid bergets fot träffa vi då först på en vacker park, som omärkligt förenar sig med med den ståtliga, vilda naturen kring Hastabergets fot. En brusande bäck, som än flyter sakta och lugnt, än i ungdomlig yra bildar ett litet, silfverskummigt fall, hoppar fram mellan träden och utgör gränsen till en trädgård, der en inbjudande villabyggnad reser sig. Man tror sig snart märka på anordningarna, att ett sinne, öppet för skönhet och trefnad, ordnat det hela, och man har ej bedragit sig i sin förmodan, ty villan tillhör artisten Wallroth, som här har ett hem, hvilket man helt visst skulle afundas honom, om icke denna mindre vackra känsla måste flykta bort för det vänliga mottagande, som här kommer den resande främlingen till del.
Sedan man vandrat förbi »Östra Vermlands Järnvägs» stationshus, kommer man in i staden, och vi stanna ej förr, än vi nått stora torget, genom hvillket »elfven» rinner. Här reser sig stadshotellet, en vacker byggnad, som skulle göra heder åt äfven ett större samhälle än detta. Rundt omkring ligga mindre, men snygga och behagliga hus, med undantag dock af ett par ruckel i hotellets närmaste grannskap, vanprydande hybblen, hvilka vi, och i det närmaste hvarje filipstadsbo med oss, önska all verldens väg, den de väl ock snart vandra. Torgets förnämsta prydnad är dock elfven, som man här på sista tiden infattat i kajer af huggen granit med planteringar af dubbla trädrader på hvarje sida. Det är ett arbete, som kostat betydligt med penningar, men hvaraf också staden har heder. Den, som sett denna plats för tio år sedan, skulle här icke känna igen sig. Och oändligt täck är den i elfven liggande lilla »holmen», ursprungligen bestående af några skär, som man nu förenat medelst stenmurar, mellan hvilka jord blifvit förd och der grönskande buskar och träd bjuda svalka åt den af ställets behag intagne vandraren. I en vacker bassin har en skälmaktig bronspojke tagit plats och skådar upp efter vattenstrålen, som stiger till en ganska vacker höjd. Springvattnet är hitledt från fallet, som ligger på några alnars afstånd och blandar sitt brusande med sorlet i bassinen. Här är »gudaskönt att vara», helst när månen strör sitt silfver öfver vatten och land, och jag gissar, att mången filipstadstärna här kommer att förlora sitt hjerta vid ungersvennens hviskningar om kärlek och tro.
Strax i öster härom, alldeles vid Daglösens strand – afstånden äro ej långa i Filipstad –, finner man stadens kyrka, hvilken visserligen i arkitektoniskt hänseende ej är särdeles framstående, men likväl, så utom, som inom, ett värdigt Guds hus, helst sedan på sista tiden den berömvärda ifvern att försköna, som öfverallt framträder i det lilla samhället, omfattat äfven kyrkan och kyrkogården. Till följd häraf har kyrkan undergått en genomgripande reparation och försetts med värmeledning, och kyrkogården har mot sjöstranden blifvit genom stensättning skyddad mot vattnets inkräktningar samt är omgifven af ett vackert staket af gjutjärn. Midt emot, på sjöns andra sida, på ett afstånd af omkring hundra famnar eller så, ligger den nya kyrkogården, dit den vård och omsorg, som kommit den gamla hvilostaden till del, ej ännu sträckt sig.
Bland vårdarna på gamla kyrkogården finnes en, som bär namnet »Frans von Scheele». Hvarje filipstadsbo visar derpå med berättigad stolthet, ty under denna vård hvilar en af Vermlands förnämsta män, bergmästaren F. von Scheele, som genom sitt omfattande snille, sin oerhörda arbetskraft och sitt brinnande nit för det allmänna bästa förde Vermland framåt flera årtionden. Öfverallt inom det vidsträckta landskapet var »bärmäster», som han betecknande kallades af folket, känd, ärad och älskad. Och alldeles intill kyrkogården ligger hans jordiska hem, »bergmästargården». Om de hädangångna bergmästarna från de högre rymderna ofta se ned på denna sin forna bostad, så får man ej undra derpå, ty ett vackrare ställe kan man knappast tänka sig. Också är bergmästargården känd både inom och utom Vermland som en plats, ensam för sig värd en vallfart af den, som älskar en herrlig natur.
Flyttar man sig nu öfver på venstra sidan af elfven, så reser sig der det vackra »Spångberget», på hvars sluttning stadens ståtliga folkskolehus ligger, omgifvet af friska gräsmattor och lummiga planteringar. Ej långt härifrån synes Filipstads mycket besökta bergskolas hus, också en ny, prydlig byggnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
