Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par minnesblad från 1808 och 1809, af O. v. K. I. Den blodiga striden i Wasa - Filipstad. Albrekt Segerstedt - Sköflad lycka. Anna K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vidare hafva vi, längre mot öster, det för stora Bergslagsbanan och Filipstads norra Bergslags järnväg gemensamma stationshuset, ned till hvilket en bred, präktig gata leder. Hon är visserligen ännu till större delen obebygd, men länge dröjer det nog icke, förr än prydliga hus omgifva henne, ty Filipstad går nu raskt framåt.
Men vi få ej glömma att stiga upp på Spångbergets topp. Här är ett sommarvärdshus uppfördt, och från dess veranda har man en hänförande utsigt öfver staden och nejden. Mången sätter denna utsigt framför den från stadens andra sida, från Hastaberget; omdömmet beror i detta fall på tycke och smak. Här, på Spångberget, framträder mera det leende och täcka, der borta på Hastaberget stiger det storartade, vilda mera i förgrunden.
På Spångberget står glädjen ofta högt i tak eller, rättare, i skyn, ty hit samlas under sommartiden, efter slutadt dagsarbete, den del af Filipstads befolkning, som vill roa sig, och här hållas under samma tid alla fester med någon mera offentlig prägel. Det kan då understundom »gå hett under sköldarna till», ty bergslagsbon vill gerna göra allt grundligt och med besked. Och som denna benägenhet här är förenad med okonstlad hjertlighet och ett öppet, gladt väsende samt nästan oinskränkt gästfrihet, så finner sig den resande och främlingen så hemmastadd, som vore han bland idel gamla, trefliga vänner. Detta glada lif har kanske i så måtto lidit af de nu varande dåliga tiderna – som bergslagen mest får kännas vid –, att man dragit in litet på bredden; men som hvarken sinnets spänstighet eller hjertats värme gått förlorad hos folket, så känner åtminstone den resande främlingen här ej någon saknad efter nämnda tider.
Det begär att försköna och pryda staden, som, enligt hvad vi förut nämnt, här uppenbarar sig, gifver tillkänna eller låter åtminstone förmoda, att de högre intressena ej heller äro främmande för dem, som bo i den lilla staden vid Daglösen. Denna förmodan bestyrkes också, när man närmare lär känna befolkningen och kommer i förtroligare beröring med densamma. Om denna andliga lyftning blifvit väckt genom den lifligare samfärdseln eller om den varit vid lif sedan längre tillbaka, det veta vi icke. Men visst är, att nu hvem som helst, som har öppen blick för lifvet och dess goda sidor, kan »finna nöje uti Filipstad».
Som Familj-Journalens läsare troligen icke äro synnerligen intresserade af sifferuppgifter, anse vi det ej vara skäl att uppräkna, huru många handlande, handtverkare och fabriker med mera, som finnas i staden. Vi vilja allenast nämna, att Filipstad har sin förnämsta utkomst af bergslagen omkring och rörelsen derstädes, hvilken helt visst vid bättre tider kommer att här få en hufvudort, helst staden nu är särdeles lyckligt lottad med afseende på samfärdseln, i det att ej mindre än trenne järnvägar här stöta samman.
Albrekt Segerstedt.
Sköflad lycka.
En lärka flög så rädd omkring
I ring, i ring.
Då frågte flickan ung och skär:
»Hvad söker du på tufvan här?
Hvarenda blomma mejad är
Och vissnad.»
Och lärkan flög så rädd omkring
I ring, i ring.
Hon svarte sorgset: »Flicka kär,
Ej vet du hvad det innebär,
Att söka det, som borta är
För alltid ...»
Anna K.
Ett par minnesblad från 1808 och 1809.
af O. v. K.
I.
Den blodiga striden i Wasa. (Forts. fr. sid. 258)
Bergenstråle ville emellertid icke lemna ifrån sig
den del af staden, han eröfrat, och hans vesterbottningar
ville icke gifva vika. Visserligen visade sig snart
ryssarnas afsigt vara, att, genom en tillbakagående
rörelse norr om staden, vilja kringgå svenskarnas
högra flygel och från Karperö-vägen taga dem i
ryggen. Men ifrån det hållet ansåg man sig icke
behöfva befara någonting, emedan kapten Sandman hvarje
ögonblick väntades der skola uppträda. Men till olycka
för stridens utgång denna dag afhördes han ej och
icke ens ett skott, som bevisade att han framkommit.
Det skulle leda till allt för stor vidlyftighet,
att här redogöra för orsakerna till Sandmans
uteblifvande. Nog af, han hade råkat ut för
oförutsedda hinder, hvilka gjorde den för honom
uppgjorda planen svår att utföra, hvarför han icke
ansåg sig böra framrycka längre än till Smedsby,
der han ref bron och hvarifrån han sedan på aftonen
drog sig tillbaka till Haukmo, hvarest han inskeppade
sig och slutligen vid Svart-öarna förenade sig med
hufvudstyrkan.
Då general-adjutanten Bergenstråle således icke vid
Wasa fick något understöd af kapten Sandman, ernade
han att draga sig tillbaka; men hans närmaste man,
överstelöjtnanten Lars Jacob von Knorring, gjorde
honom uppmärksam på vådorna dervid och trodde,
att man hade större utsigt till seger, om man med
kraft och ordning mötte fienden utanför den tull,
hvarigenom man kommit. Der, tillade han, skulle
våra fältstycken verka oordning i fiendens leder,
hvilka derefter med ett hastigt bajonettanfall kunde
sprängas. På detta sätt skulle också återtåget lättas,
om det blefve oundvikligt.
Bergenstråle gaf vika för Knorrings åsigt och
begaf sig utom norra tullen, att der ordna trupperna, samt
gaf Knorring befallning att samla och föra ut de i
staden varande svenskarna Under utförandet af detta
uppdrag träffades öfverstelöjtnant Knorring, då han,
ridande uppför en backe, höjde sig i stigbyglarna,
för att bättre kunna öfverskåda stridsplatsen, i
hufvudet af en kula, så att han sanslös föll af sin
häst. De öfriga bataljonscheferna hade icke nog lugn
och besinning att skyndsamt ordna sina trupper och
då Bergenstråle, kommen utom tullen, möttes af nya
fiendtliga skaror, hvilka trängt sig mellan honom och
de utanför staden varande svenska trupperna samt de
från Toby-vägen återkommande ryssarna hårdt ansatte
de stridande svenskarna på detta håll, så blef det
omöjligt för dessa att, oaktadt all visad tapperhet,
hålla ut i längden, inneslutna som de voro mellan
tvänne eldar. General-adjutanten Bergenstråle blef,
jämte några andra officerare, trängd in på en gård och
der tillfångatagen. Och då nu dertill ammunitionen
började tryta, blefvo svenskarna, efter en ytterst
häftig strid om hvarje gata, hvarje qvarter och hvarje
hus, omkring klockan fem eftermiddagen tvungna till
återtåg, hvilket de, under ryssarnas lindriga eller
uraktlåtna förföljande, verkställde öfver Qveflaks och
till Haukmo. Dit hade ock den afdelning af ett hundra
man, som under löjtnant Gyllengahm var qvar-lemnad
en fjerdedels mil från Weickars, vid en der befintlig
bro, på vägen åt Lillkyro, också fått befallning att
skynda. Bron mesllan Öster-Haukmo och Qveflaks refs,
och majoren Ulf-hjelm samlade de flyktande, som den
26:te Juni klockan sju förmiddagen inskeppade sig
och afgingo till Svartöarna. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
