Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En verldsomseglare. Konturbild af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
slott, hvilket trotsigt lyfte sin krönta spira högt
mot de tunga skyarna, ur hvilka regnet icke längre
nedströmmade.
Vid babords reling stodo tvänne gestalter, en man och
en qvinna, lifligt samtalande med hvarandra. På den
svåra brytningen igenkände Sixten genast lord Grey,
och då damen, hvilken var insvept l en vid regnkappa,
vid hans annalkande vände sig om, såg han Annas
rosiga, leende ansigte.
Sixten kände sig obehagligt berörd af, att hans båda
reskamrater stodo här och sprakades vid i all sköns
förtrolighet. Kanske hade de, fria från sjösjukans
marter, underhållit sig med hvarandra hela tiden,
sedan ångaren lemnade Jönköping, då deremot han pinats
mer än en menniska kunde stå ut med.
Anna helsade honom gladt och vänligt och tycktes
icke lägga märke till det något ceremoniösa sätt,
hvarpå Sixten lyfte på hatten. Lord Grey yttrade:
»De kunna tänka dem, i närmast mina hytt varit damor
varit sjuka af denna lilla sqvalp på små sjö. Ha,
ha, ha h?
Sixten tyckte, att hans skratt ljöd riktigt
infernaliskt.
»Ni skall icke skratta, mylord», yttrade
Anna. »Sjösjukan synes ej vara att leka med. Eller
huru, herr Brand, tror icke ni, att den är rätt
oangenäm?»
»Jo, det tror jag verkligen», svarade Sixten och bet
tänderna tillsammans af förargelse. Det föreföll
honom, som om både lorden och Anna vetat om hans
ömkliga tillstånd och nu roat sig med att håna honom.
»Detta unga miss vara mycken modig», återtog lord
Grey, vänd till Sixten; »hon påstå hon våga stå däck
hela tid fartyg gå mellan Oådstina and Motala. Jag
säga nej, säga hon då blifva sjuka-, ha, ha, ha! Ni
också stå här; roligt se denna sjö bölja; korta vågor,
mycket korta.»
Sixten var försatt i den pinsammaste
förlägenhet. Sträckan mellan Yadstena och Motala
skulle kanhända blifva den svåraste på hela färden
öfver Yettern, och nu uppfordrades han att stå här
och låta sina reskamrater se, hvilken ömklig figur
han gjorde under fartygets rullningar. För intet
pris i verlden ville han underkasta sig ett sådant
prof. Det gällde derför att påfinna ett skäl för att
undkomma detsamma. Med tillhjelp af en liten nödlögn
lyckades han också att undgå försåtet.
»Det skulle vara mig ett stort nöje, mylord», svarade
han, »men jag måste, för att besöka en bekant, lemna
fartyget i Yadstena och åka landvägen till Motala, der
jag lätt kan hinna båten, åtminstone vid Borenshult.»
»Så ledsamt!» utropade Anna.
Lord Grey smålog blott på ett mycket förargligt sätt
och visade härunder tvänne rader präktiga tänder.,
Ångaren lade nu till vid Yadstena hamnkaj, hvarför
Sixten begaf sig i land och vandrade upp till gästgif
varegården, der han genast lyckades att erhålla hästar
och vagn. Snart nog rullade han också raskt framåt
på väg till Motala, men hans lynne var i hög grad
miserabelt och han kände i sitt inre en allt mer
växande harm mot lord Grey, hvilkens konster hade
drifvit honom ifrån fartyget.
Dernäst knotade han öfver nordan vinden, som skulle
blåsa just i dag, sin egen svaga konstitution, som
omöjligen kunde fördraga sjögången, och Anna, som
tycktes finna sig så väl i den fatale engelsmannens
sällskap. Dock, hvad brydde han sig i sjelfva verket
om denna flicka, som han träffat på landsvägen
och skulle lemna på Stockholms hamnkaj! Icke
det minsta! Han skulle ju ut och resa - resa
verlden omkring. Och hon - hon skulle »vara hos
en slägting». Deras banor skulle aldrig mer korsa
hvarandra.
Men tanken på denna senare omständighet gjorde honom
melankolisk. Det fanns i den unga flickans sätt
och uppträdande ett onämnbart något, som verkade på
honom med underlig trollmakt, Hennes täcka, leende
ansigte stod just nu lifligt fram för hans minne och
i hennes ögons blåa himlar tyckte han sig läsa en
mild förebråelse. I hans hjerta hvi-skade då en röst,
att han aldrig skulle glömma henne.
»Men det måste dock ske!» utropade han i sina tankar
och gjorde en så energisk rörelse med högra armen,
att kusken förvånad tittade sig om. »Det kan ju icke
hjelpas; jag kan ej draga minnet af en qvinna med
mig på min färd genom
verlden. Det skulle blott slappa intresset för hvad
jag kommer \ att få se. Nej, lefve turistens fria,
oberoende och glada lif!»
Just nu svängde vagnen om en landtgård, så att Sixten
fick Yettern i sigte. Ännu gingo vågorna der ute sin
vilda marsch, och likt rytande vilddjur, med hvita,
fladdrande manar, störtade de upp på stranden. Sixten
tyckte, att också de hånade honom och att de med
hesa, men tydliga röster ropade: »Du, turist! Ha, ha,
ha! ... Du, som ej ens kan tåla en liten långdans i
vårt sällskap på en insjö; nej, stanna du qvar på j
landbacken, tappre hjelte!»
Hans tankar voro allt annat än -behagliga. Då han
framkom till Motala, var han visserligen Yettern
qvitt, men hvem borgade honom för, att icke Östersjön,
som man också måste passera, blef sju resor värre? Och
här hade han intet medel att undkomma. Han måste gifva
sig på nåd och onåd och öppet visa, hvilken stackare
han i sjelfva verket var.
IX.
Tvifvel.
Då Sixten anlände till Motala och lät skjutsen stanna
vid kanalbron, var »Esaias Tegnér» ännu icke anländ,
men han ångade snart med rask fart in i viken och om
en stund låg han välbehållen i slussen. Det första,
som ådrog sig Sixten s uppmärksamhet, var Annas leende
ansigte och lord Gre.y, som ropade åt honom:
»Jag hafva förlorat! Mycken tapper, unga miss,
mycken tapper!»
Sixten gick åter om bord och snart gled ångaren lugnt
och stilla på kanalens klara vatten.
Solen tittade omsider fram mellan ett par brustna
skyar och kastade ett lifligt skimmer öfver »Sverges
blåa band», öfver Plåtens graf, den stora, mekaniska
verkstaden och de lummiga lunder, som kransa
kanalen. Det kändes åter angenämt för Sixten att
vistas på däck, så mycket hellre som Anna mot honom
visade sig mycket vänlig, tillgänglig och språksam
och icke med ett ord eller en min antydde, att hon
hade reda på hans sjösjuka.
Under det långa uppehållet vid Borenshults slussar,
gingo de båda reskamraterna i land och promenerade på
kanalbanken. Anna berättade några episoder ur sitt
lif, små barnsliga bagateller, till största delen,
men hon gjorde det på ett sätt, att Sixten fann sig
i hög grad intresserad. Det föreföll honom, då han
nu för första gången i sitt lif klart blickade in i
ett rent, jungfruligt och varmt qvinnobjerta, som om
hans egna känslor och önskningar blifvit luttrade och
förädlade i umgänget med henne, och oförrnodadt stal
sig in i hans bröst den tanken:
»Huru lycklig blir icke den man, som en gång får
hemföra denna tjusande varelse som sin hustru!»
I detsamma nalkades lord Grey och helsades af
Anna med ett småleende. Sixten började åter att
känna sig missmodig. Hvad hade väl den odräglige
engelsmannen för rätt att oupphörligt tränga sig på
dem, då ingendera af dem önskade hans sällskap? -
Ingendera? Ja, åtminstone icke han sjelf! Huru det
var med Anna, kunde han naturligtvis icke afgöra.
Och nu återkom den sällsamma tanken med förnyadt lif i
hans inre . . . Tänk, om lord Grey skulle blifva den
lycklige! Ja, hvarför icke! Engelsmännen äro alltid
så excentriska, och lyckan står den djerfve bi.
Och han sjelf, Sixten Brand, tant Rebeckas lycklige
arf-tagare? - Han skulle bortslösa sin nyvunna rikedom
på ofruktbara resor i främmande land och sedan dö,
eländig och utarmad, på något fattighus, utan att
en vänlig röst hviskade ett enda deltagande ord i
hans öra.
För första gången föll nu en bred slagskugga, mörk och
hotande, öfver hans framtidsdrömmars hittills så ljusa
och leende perspektiv, och han frågade sig sjelf,
om det då verkligen voro höjdt öfver alla tvifvel,
att resor äro så utomordentligt angenäma. Hade han
icke sjelf nu pröfvat på, hvilka vedermödor några
mils färd på en insjö kunde förorsaka?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
