Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förvillelser i modets verld. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
ligheten. På samma sätt förhåller det sig med
de så kallade »tulpanbyxorna». Den trattformiga
utvidgningen af den manliga benklädnaden från knäet
nedåt härrör från sträfvandet att låta foten synas
mindre än den är, emedan ett godt stycke af stöflorna
betäckas af benkläderna. Små fötter anses med rätta
för något vackert. Den olycklige uppfinnaren af
tulpanbyxorna glömde emellertid, att han, för att
åstadkomma en skönhet - de små fötterna - skapade
en annan vidunderlig falhet, elefantbenen. Hos mer
än en liten fot är nämnligen en jämnförelsevis fin
vrist något framstående vackert hos men-niskokroppen,
och detta vackra döljes naturligtvis helt och hållet
genom tulpanbyxorna.
Genom en helt naturlig öfvergång komma vi nu till
stöf-larna. Den naturligt byggda foten äger,
som man vet, en viss hvälfning, genom hvilken
dess bärförmåga förhöjes och en sjpän-stig gång
åstadkommes. Plattfoten, som saknar denna hvälfning
och som förorsakar en tung, vaggande gång, gäller
derför med rätta som något oskönt. Denna fotens
naturliga hvälfning försvinner under stöfveln med sin
hårda sula, och det var derför en mycket riktig tanke,
då man under hälen anbragte en måttlig klack, genom
hvilken fotens hvälfning förstärkes och blir synbar
utifrån. En nätt fot, som endast hvilar på klacken och
skospetsarna och således till hälften synes sväfva i
luften, företer i sjelfva verket en mycket behaglig
anblick. Klacken har vidare den fördelen att höja
foten bakifrån och låta den synas mindre; klacken är
vidare af gagn från renlighetssynpunkt, emedan den i
någon mån skyddar mot gatsmutsen. Öfver-drifvandet
af denna i och för sig sunda skoform på det sätt,
att klacken göres omåttligt spetsig och sättes
midt under foten, för att låta denna synas riktigt
liten, är i högsta grad orimligt. Foten kan icke
hvila stadigt på den höga, spetsiga klacken, gången
blir derigenom osäker och vaggande som en ankas,
och samtidigt tvingas benet, till följd af hälens
onaturliga lyftning, att sjunka in i knäet, så att
menniskan förlorar ett af sina hufvudföreträden, det
sträckta benet, och i stället tvingas att mödosamt
vanka omkring på böjda apben.
Ett tredje våld mot den goda smaken består deri,
att något, som passar för ett bestämdt ändamål
eller ställe, tanklöst öfverflyttas till en annan
ort. Den vackra jägaredrägten ter sig till exempel
afgjordt löjlig på Drottninggatan eller på Carl
XIILs torg. Men icke mindre felaktigt är, att
klädnings-släpet öfverflyttas till boningsrummet
eller till gatan. Släpet har "sitt berättigande,
ty från äldsta till närvarande tid hafva långa och
veckrika drägter gällt som en sinnebild af lugn och
värdighet. Dessutom verkar släpandet af nedre delen af
drägten behagligt på vårt öga, emedan det försinnligar
för oss den långsamma och stolta rörelsen. Yid
en rask rörelse börjar deremot släpet att fladdra
och blir löjligt. Den venetianska prakt-gondolen
med sina i vattnet nedhängande täcken företer,
långsamt framdrifven af årslagen, en majestätisk
anblick och representerar förträffligt Adrias forna,
stolta herrskarinna. Men huru annorlunda ter sig
icke bilden, då man tänker sig den venetianska
praktgondolens släp öfverflyttadt på sista vagnen
i ett med stormens hastighet framsusande iltåg! Den
vänliga läsarinnan må ursäkta oss, men - dansarinnans
släp i balsalen har en högst obehaglig likhet med det
der släpet på järnvägståget. Släpet hindrar vidare
den fria rörelsen, och derför är dess användande i
boningsrummet, det vill säga i husmoderns arbetsrum,
eller på gatan, der det verkar som en qvast, orimligt
och således förfeladt.
Slutligen måste det betecknas som en smakförvillelse,
att en bisak göres till en hufvudsak. En liten tafla,
stor ungefär som en hand, tager sig löjlig ut, om den
infogas i en flera fot bred, konstfullt arbetad ram,
emedan hufvudsaken, täflan, försvinner i bisaken,
ramen. Emellertid gör sig modet tidt och ofta
skyldigt till äfven detta fel. Täflan är ansigtet,
ramen bildar håret; och liksom täflan först genom
ramen riktigt framträder, så har äfven hårklädseln
till uppgift att genom en kontrasterande verkan låta
den flna hyn framträda och förhöja
ögats glans. Men denna verkan förfelas, om hårklädseln
- såsom till exempel den tornhöga »fontangen» på
Ludvig XIY:s tid - har den pretentionen, att sjelf
uppträda som konstverk och drager uppmärksamheten
från ansigtet till sig. Visserligen ligger en icke
helt och hållet oberättigad tanke till grund äfven
för den höga hårklädseln, nämnligen den tanken, att
på sådant sätt synas högre. Hjelmen med fjäderbusken
eller hästsvansen, italienarens och tyrolarens höga
hatt, vår moderna cylinder och till en del äfven
klackarna under våra stöflar hafva alla till ändamål
att göra oss större och reputerligare, och vi få
derför icke säga något ondt om damerna, när de binda
upp sitt hår något högt, för att å sin sida synas
högre. Men tornas hårklädseln upp till en sådan höjd,
att den icke står i något förhållande till ansigtet
och att den - såsom redan är sagdt - gör anspråk
på att uppträda som sjelfständigt konstverk, då är
man inne på samma väg som en fiffig konsthandlare,
hvilken söker att dölja felen hos en tafla genom en
dyrbar, förgylld ram, afsedd att lura köparen.
Ett annat skg af modgalenskap är att hänföra till
efter-härmningslusten. Som bekant härrör modet af
denna efter-härmningslust. I och för sig är ingenting
att invända mot densamma, enär den är menniskan
medfödd och, riktigt ledd, endast åstadkommer godt;
endast i förbigående erinras derom, att vårt vetande
och vår bildning till en stor del bero derpå,
att lärjungen tillhålles att i allt söka likna
läraren. På modernas område framträder dock denna
efterhärmningslust rätt oangenäm i mer än en riktning.
Först och främst är den slafviska efterhärmningen
ap-artad och sålunda förkastlig-ja, är den icke rent
af löjlig, då. man finner något vackert blott och bart
af den anledningen, att man är klädd på det sättet
i Paris? Hvad som gör den slafviska efterhärmningen
så vidrig för den tänkande menniskan, är den tanke,
som - visserligen till hälften omedveten - ligger
till grund för densamma. Den, sona ängsligt sträfvar
att följa det herrskande modet, tänker antingen:
»Fint folk bär för närvarande kläder af det snittet;
om jag derför också bär sådana kläder, blir äfven
jag fin)», eller också tänker han: »Fint folk bär för
närvarande kläder af det snittet, om jag således icke
bär sådana kläder, skall man anse mig för simpel.»
I första fallet är tanken helt enkelt löjlig och
förråder en oerhörd andlig inskränkthet, emedan den
ifrågavarande personen tror, att han kan förringa
sin andliga betydelse genom sin rock. I andra fallet
är tankegången rent af vidrig, ty farhågan, att man
genom en mindre modern klädsel skulle kunna förlora
något af sin betydelse, förråder en total brist på
sjelf-aktning, och vederbörande erkänner till och med
derigenom, att han ingenting är och att blott rocken
i någon mån håller honom uppe.
Den tanklösa efterhärmningen leder också å sin sida
till sårande af den goda smaken, om den härmande icke
tager hänsyn till, huruvida det efterhärmade lämpar
sig för honom. En stor konstkännare har med rätta
framhållit, att en spetsig hufvudbetäckning-så vacker
dess ^form än må vara -icke passar för ett bredt
ansigte, emedan den gör, att ansigtet synes bredare,
utan blott är afsedd för smala ansigten, under det
en upptill vidgad hufvudbetäckning åstadkommer en
motsatt verkan. ’ Sådana små missgrepp förekomma
mycket ofta, och de äro till en del förklarliga och
ursäktliga, om det efterhärmade åtminstone i och
för sig är vackert. Men, som bekant, förekommer det
icke mindre sällan, att man efterhärmar det, som i
och för sig är oskönt, men tillfälligtvis lämpar sig
för den eller den personen. Ett oordnadt hår kan till
exempel kläda ett ungt, vackert ansigte särdeles väl,
men hurudant blir förhållandet, då ett sådant lurfvigt
hår innefattar ett gammalt, fult ansigte? Det gamla
latinska ordspråket: »det, som passar Jupiter, passar
icke oxen», har sin tillämplighet äfven på modernas
område, endast med den skilnaden, att förebilden här
icke alltid måste vara en Jupiter och den härmande
icke en
»oxe».
O.
f^t^ntfftj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
