Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En, som är bättre än sitt rykte. X+ - Vattenkonsterna vid Caserta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
en hastig blick på djuret sjelft, dess lefnadssätt
och vanor, snart finna.
Vår vanliga padda, som i sjelfva det namn, Phryne
vid-garis, hvarunder hon införts i naturens stora
kyrkobok, fått sig en liten ironisk snärt af de
allvarsamma sysslomännen i denna kyrka - efter
annars Phryne, resten att förtiga, var den största
skönheten på sin tid, - vår vanliga padda, säga vi,
har, som vi veta, en tjock och kort, från tre till fem
tum lång samt två och en half tum bred, till färgen
oftast rödgrå eller rödbrun (hos hönan mörkfläckig),
på undre sidan ljusgrå, vårtig och slemmig kropp
samt ett dermed öfverensstämmande sätt att röra
sig. Hennes bakben äro vida kortare än grodans;
hon snarare vaggar sig fram, än går, och försöker
hon i ångesten någon gång att hoppa, i likhet med
grodan, så tjenar detta försök endast till att visa
hela hennes otymplighet. Som natten är den tid, då
hon, i likhet med bagare, brandvakter med flera,
således äfven hederliga »samhällets olycksbarn»,
måste arbeta för sin bergning, sitter hon dagen om
helt melankoliskt och kurar i någon skrymsla, den
hon först efter solnedgången lemnar, undantagandes
vid mulen och regnig, ljum väderlek, då hon kan våga
sig fram äfven under dagens lopp. Den ifver, hvarmed
hon njuter af detta tillfälle att »fukta sin aska»,
till hvilkens oundgängliga behof sådant hör och som
borde uppfattas åtminstone af hvarje jordbrukare,- som
vet att sätta värde på »ett godt regn», gör, att det
under gynnsamma omständigheter kan formligen hvimla af
paddor, något, som åter gifvit upphof till historien
om »grod- och padd-regn». Hvad bostaden för öfrigt
beträffar, så är vår padda icke så synnerligt kinkig;
hon bor, allt efter som det faller sig, i trädgården,
på åkern eller i skogen, i hål, gropar eller diken,
under stenar och trädrötter eller inne i buskar och
häckar. Finner hon ingen stuga ledig, så bygger hon
sig sjelf en, fast en jordkula, det vill säga, hon
gräfver sig med tillhjelp af bakfötterna ned i jorden,
på hvilkens yta denna hennes boning visar sig endast
som en lindrig, nästan sadelformig upphöjning.
Huru föga landtmannen behöfver vara henne gramse,
visar sig bäst af hennes matsedel, der de stående
rätterna utgöras af insekter, spindlar, maskar,
snäckor och sniglar; synnerligast falla henne de
sistnämnda i smaken, något, som också är nogsamt
kändt af de engelska trädgårdsodlarna, hvilka ej
allenast låta sig angeläget vara att omhulda alla
i trädgårdarna redan befintliga paddor, utan äfven
kunna uppköpa sådana skocktals. I jagtpassionens
stund kan till. och med en padda - vår illustration
framställer henne i ett sådant ögonblick - liksom växa
ut öfver sig sjelf; hon är då ej längre den klumpiga
och dåsiga varelse som eljest: hon sträcker kroppen,
höjer hufvudet, och de rofvet följande ögonen tindra
som juveler; blixtsnabbt svänger hon, väl ej något
svärd, men sin slemmiga tunga, och fastsittande
vid den försvinner bytet i hennes öppnade gap. Så
mycket paddan än tycker om insekter, liknar hon dock
flertalet af våra läsare deri, att hon ej gör något
illa åt de vackra fjärilarna, hvilket emellertid lär
bero derpå, att hon skulle känna sig för mycket »torr
i halsen» af det på fjärilsvingarna varande stoft. Om
för öfrigt hennes föda till stor del består af flygfä,
så flyger den henne visst icke derför i munnen; och
på köpet får hon nog mången gång vidkännas ett sting,
visserligen ej i samvetet, men i tunga, svalg och
mage, af sina ej alltid obeväpnade offer.
Att vara padda, är derför så långt ifrån det
latmansgöra, man deri velat se, att det tvärt
om fordrar både sin möda och sitt mod - äfven
förutsatt, att icke vi menniskor dervidlag lade sten
på börda. Påståendet, att paddan äfven skulle förtära
starkt luktande växter, såsom till exempel salvia och
odört - den senare af fransmännen derför också kallad
’p&rsil du cra-paud och af tyskarne Jcrotenditt-, till
hvilka hon visserligen röjer stark dragning, är lika
falskt, som att hon frän dem skulle hemta näring för
sitt giftförråd. Då vi sålunda här åter stå framför en
af de svåraste beskyllningarna mot den arma paddan,
må det vara tillräckligt om vi nämna, det ingen af
på senare tider verkställda, ytterligt omsorgsfulla
undersökningar gifvit vid handen tillvaron af något
det ringaste spår af gift, vare sig i den vätska,
djuret i ångesten stundom kan lemna ifrån sig och som
i sjelfva verket ej annat är än dess urin, eller i den
slemmiga afsöndringen från dess hudkörtlar, hvilken
väl kan åstadkomma en lindrig, öfvergående sveda,
men alldeles inga menliga följder. Enligt den berömde
Senegalsresanden Adanson, skola till och med negrerna,
för att bereda sig lisa mot solens och sandens hetta,
stryka deraf lidande kroppsdelar med de paddor, de för
detta ändamål i snåren uppleta och hvilka, vid samma
behandlingssätt, likaledes skola bota hufvudvärk.
Få vi således anse vår padda, i ordets fullaste
mening, rentvagen från det gift, hvaraf en af
hennes värste belackare, den ofvannämnde Lacépéde,
säger redan hennes fotspår drypa, så kunna vi ’vara
ännu mera kortfattade med afseende på öfriga faror,
hvarmed hon, enligt föregifvande, likaledes skulle
hota vår mensklighet. Att hon ej tager födan ur
munnen på den, hafva vi insett redan af denna födas
beskaffenhet, och att vi just ej heller behöfva
befara att öfversvämmas af paddor, liksom man på sina
ställen hardt när begrafvits af gräshoppor, följer,
utom af den omständigheten att, såsom redan nämndt,
paddan aldrig förekommer i flytande eller regn-form,
äfven deraf, att hon endast obetydligt kan förökas;
icke derför, att hennes fiender skulle vara så många -
de inskränka sig snart sagdt, då nästan alla de öfriga
sky henne för slemmets skull, till det grymmaste
af rof d j ur en, menniskan sjelf, samt ormen och
storken - och ej heller för det antalet af paddans vid
i Mars eller April inträffande parningstid lagda ägg
skulle vara så obetydligt, utan till följd - deraf,
att parningen ofta föregår på så grundt vatten (den
minsta puss eller tillfälliga vattensamlingar för
detta behof välkommen), att äggen fore kläckningen
blifva i afsaknad af den oumbärliga fuktigheten
och borttorka.
Nämna vi ytterligare, att paddan, om också ej hörande
till djuren af allra högsta intelligens, likväl kan
tämjas ända derhän, att hon till exempel lär sig
igenkänna viss person och låter sig, sittande på eji
sådans hand, matas med (dock aldrig annat än lefvande)
insekter, samt att hennes uppgifna öfvernaturliga
förmåga att århundraden igenom umbära alla lifsvilkor,
såsom föda, fuktighet och luft, inskränker sig till
att hon, som visserligen uppnår ej så få års ålder,
kan svälta i kapp med doktor Tanner samt - något,
hvari hon inom djurverlden har så många likar -
tillbringar tiden från slutet af September eller
början af Oktober intill våren i ett slags vintersömn,
så kunna vi ju sedan med godt samvete lemna henne
i ro i denna sistnämnda, liksom vi hoppas att hon,
stackars djur, framgent alltmer måtte lemnas i ro
äfven ute i det »praktiska lifvet».
X+. .
långt från Capua, det gamla Campaniens hufvudstad,
i förra konungariket, nu italienska provinsen, Neapel,
ligger kungliga lustslottet Caserta. Det uppfördes af
Vanvitelli mellan åren 1752 och 1759 och stod länge
i rop såsom ett af de skönaste i Europa; ej minst
berömd var dess stora och praktfulla trädgårdj en
hämning af den i Versailles, i den stela Lenötre’ska
smaken, hvarifrån blott trädgårdens, år 1782, under
den bekanta drottning Karolina Maria, anlagda del
genom sin något större frihet utgör ett undantag.
Hvad som numera utgör det förnämsta föremålet för de,
i nyare tid visserligen mindre talrika, besökandes
uppmärksamhet, är emellertid mindre denna trädgård
och slottsbyggnaden sjelf, än den vattenledning,
som förser de kring slottet ymnigt förekommande
springbrunnarna och fallen och genom hvilken dessa med
stor möda och konst förenats med ända till omkring
tolf mil aflägsna källor. Denna ledning, likaledes
ett verk af Vanvitelli, öfverträffar till och med
de under romaretiden utförda arbetena af detta slag;
synnerligast förtjenar märkas dess genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
