Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ariel. -o-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
et gäller om tjenaren, äfven den »»i sin prydno»,
att han förr var och väl äfven längre skall
förblifva menniska än tjenare; derför är det ock ett
förbiseende, att tro sig färdig med hans lefnadsbild,
blott för det man skärskådat honom i sitt sammanhang
med den eller den tillfälliga sysslan. Ett förbiseende
af ungefär sådan art är det, vi begått i den i vårt
föregående häfte under titeln »»Stormen»» införda
uppsats, och derför, så mycket det i några få ord
kan ske, vilja på detta ställe söka godtgöra.
Förbiseendet gäller naturligtvis Ariel, hvilken i vårt
utkast till redogörelsen för dramat, erhållit ett rum
blott såvidt som han ingriper i dettas handling. Men
får redan den mensklige tjenaren ej skärskådas blott
i sitt tillfälliga förhållande till husbonden, så
gäller sådant ännu mer Prosperos tjenande ande; ej
så mycket - snarare mindre - för det han är ande, som
för det att han är en skapelse af den kanske störste
skaldeande, som någonsin gifvits. Den skalden skapar
inga fyllnads-figurer, ämnade blott att för åskådarens
ögon täcka någon eljest tom vrå; han utmejslar ej
allenast figurens åt åskådaren vända sida; det
grepp, han gjort bland de hvimlande skuggorna i
möjligheternas vida rike, släpper han ej förr, än
bilden står verklig, af-rundad, lefvande och konkret.
Atervändom till Ariel. Det Jean, det är sannt, gifvas
naturer, om hvilkas lifs-gerning ej mycket återstår
att säga, sedan man omnämnt deras
tjenst, i detta ords vanliga mening; men till dessa,
hvilka med skäl må samlas under den bekanta fanan
med inskrift »»jag tjenar», hör ej vår ande. Han bär
som en börda det beroende, hvari han råkat till sin
räddare, ej så mycket från fångenskapen - ty hvad
annat, än en fortsättning af den, är hans nuvarande
tjenst? -, som från plågorna och de »»stygga värf»»,
till hvilka han, den ljuse alfen, ej ville låta bruka
sig af hexan Sycorax. Då han säger till Prospero:
»»Jag har troget tjenat dig; jag ljög ej nå’nsin,
gjorde aldrig misstag»», så är detta heller ingen
lögn. Men då han derefter tillägger: »»jag tjente
utan knöt och knorr»», så liknar sig detta väl
mycket åtminstone till ett misstag. Den trognaste,
hängifnaste, pålitligaste tjenare, någon herre kan
önska sig, färdig att, allt efter
Ariel.
(Teckning af H. C. Bélous.*)
dennes behag, »»simma, i lågor dyka eller rida
på krusigt moln»», är han tillika den farligaste,
motspänstigaste, opålitligaste af alla - alldeles
som en af tanken tamd naturkraft. Ty naturkraft,
det är just hvad han är. Så, som det är omöjligt för
luften att qvarstanna i jorden, i vattnet, i tingen,
att ingå någon varaktig förening med dessa tyngre
element, så sträfvar äfven luftens ande städse uppåt
till sitt urhem. Han uträttar punkligt hvarje åtaget
arbete, men köpslår med arbetsgifvaren vid hvart
och ett nytt samt räknar och omräknar de dagar,
timmar och slutligen ögonblick, som kunna återstå,
innan han fyllt sitt värf och får, lik den jäsande
ångan ur vinet, lik dunsten ur marken, lik bubblan
ur djupet, stiga upp till rymderna och friheten.
Och när det efterlängtade ögonblicket är inne, då
han ernått friheten, på hvad sätt skall han då bäst
njuta den? Fråga
så godt vinden, huru han njuter sin! - Kanske, ja,
säkert, skall Ariel äfven hädanefter, i sina egna
ärenden, liksom i Prosperos, »»vada i det salta
djupets gyttja, ila på nordens skarpa vind och
sträfva i jordens innanmäte, när det är stelt af
köld»», men han skall då ej längre »»tycka att det är
besvärligt»»; det blir då en ljuflighet, ty han får ju
göra det för sakens och sin egen skull, han, som sjelf
ej annat är, än den förkroppsligade eller, snarare,
förandligade rörelsen, mödan, kampen! Men han väntas
äfven af fröjder af annan, för oss mera anslående,
natur, om hvilka han sjelf gifver en antydning. **
Hvem anar ej hans lycka och hvem fattar den i sin
vidd? Dock -om det är en hvar af oss förmenadt, att
följa på denna hans flygt: för ingen af oss har i
alla fall Ariels ljusa vinge skymtat förgäfves. Den
medför en flägt af den rena luft, i hvilken han
sjelf dväljes; den erinrar oss på .sitt sätt, att
vi ej alltid skola förblifva de lägre elementens
fångar, ens vi. Liksom med blotta ljudet af källans
plaskande förbinder sig föreställningen om svalka,
liksom suset från den aflägsna skogshöjden kommer
oss att förgäta slättens tryckande vindstilla och
liksom åsynen af de hvarann jagande molnen för ett
ögonblick låter äfven vår tränga kammare vidgas, så
ligger en trollmakt äfven i Ariels halft trotsiga,
halft smekande uppenbarelse - den verkar befriande!
-o–
Illustrationerna i föreg, häfte, sid. 268 och 269,
äro äfven af samme mästare. * Skalden lägger följande
vers i Ariels mun, hvaraf fjerde raden gifvit iden
till teckningen:
"Jag honing suger, som ett bi; Gullvifyans klocka bor
jag i Och ligger der vid ugglors skri. På läderlappens
vinge fri
Jag flyger sommaren förbi:
Hej, lustigt, hej, lustigt i solens sken
Jag skall svärma bland blommor, som hänga på gren!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
