Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Framåt! Algot Ljunggren - Bartolomé Estéban Murillo. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVcun&t!
. edan ännu ej din panna
^ Fåras af besvär och år, Icke höfves då att stanna
På den fläck, der först du står. Medan ännu blodet
spelar, Som en vårflod i din kropp, Höfves ej att
lust dig felar Att till bragder bryta opp.
På den väg, man helst plär fara, Löpa hjulspår
ofvernog; Men dig mana underbara Röster ur den djupa
skog; Då du än har kraft att följa, Träng med hurtigt
mod dit in: Många skatter der sig dölja, Dvärgars
guldglans skall bli din.
Tornet vid din fot sig fäster, Piskar hår dt din bleka
kind; Solen sjunker röd i vester, Kall kring dig
dra’r nattens vind. Men det ljusnar snart i öster,
Mörkret svinner inom kort: Samma underbara röster
Mana dig allt längre bort.
hänsyn till sina kulturförhållanden kan Spanien i
mer än ett fall (ehuru visst icke i alla) uppställas
som en karaktäristisk mellanlänk mellan de båda
ytterligheterna Italien och Nederländerna. Från dessa
båda håll har också den spanska odlingen rönt de
mäktigaste inflytelser, liksom äfven den politiska
.historien bragt Spanien mest i beröring med just
dessa båda länder. Särskildt må vi påminna oss, att
Flandern och Spanien i sekler varit förenade under
samma spira, ett band, som först bröts genom freden
i Eastadt 1714. Man skulle i viss mån hafva rätt
att kalla Spanien ett slags flandriseradt Italien
eller, om man så hellre vill, ett italieniseradt
Flandern. Icke minst gäller detta Spaniens
målarkonst. Nordens och söderns hufvudriktningar inom
måleriet hade der, så att säga, stämt möte; italienska
~och nederländska inflytelser tumlade der ohejdadt om
med hvarandra. Hos tvänne mästare under den spanska
målarkonstens blomstring hafva dock dessa hvarandra så
motsatta elementer ingått en mer eller mindre innerlig
förening, och det är helt visst just till följd af
denna sammansmältning, som dessa båda kunna uppställas
som de mest nationella af alla spanska konstnärer. Vi
syfta här på den spanska konstens båda yppersta namn:
Velasquez och Murillo. Båda voro samtida, och dock
- huru olika! Den förre en Spaniens van Dijck, den
senare åter en Spaniens Rafael, men å andra sidan
också en Spaniens Caravaggio! Se på ett af den förres
förnäma och nobla porträtter af konungar, infanter
och gränder och du skall genast komma att tänka på
aristokratiens målare »par préférance», van Dijck;
- har du åter för dig en af Murillos »conceptioner»$
skall helt visst din tanke genast göra en ofrivillig
jämnförelse med någon af Rafaels eller Tizians
madonnor. Hos den ene af de båda spanska mästarna
är det flamländska inflytelser, hos den andre åter
italienska, som hafva öfvervigten, ingendera dock
långt ifrån fri från inverkan också från motsatt håll.
Hvem af dessa båda, Yelasquez eller Murillo, man/
med mesta skäl kan uppställa som höjdpunkten af allt
spanskt måleri, torde ej vara så lätt att bestämma -
oss synas båda i lika hög grad kunna göra anspråk på
kronan i den spanska konstens rike, der de väl kunna
sämjas bredvid hvarandra
Ser du, mången utsigt fager,
Som bland fjäll och skog sig gömt.
Träder fram i herrlig dager,
Hvarom förr du knappast drömt:
Der får trötte vandrar’n hvila,
Hvila ut i tacksam bön,
För att sedan åter ila
Till en annan, mera skön. -
Så framåt i strid och sträfvan, Tills hon vidgar
sig, din led! Må ej feg och neslig bäfvan Fjettra
dig i dådlös fred! Se, en högre makt besjälar Den,
som törstar efter ljus, Medan mången, mången krälar
Yinglös här i stoft och grus.
Har du sökt, med eld i sinne, Allt hvad ädelt är och
godt, Har du städse haft i minne Att förkofra, hvad
du fått, Söka fåfängt dig att hämma Grafvens bommar
på din stråt - Då, just då, med bruten »stämma Kan
du h viska gladt: framåt!
Algot Ljunggren.
som samregenter. Ställer man till en modern konstnär
denna fråga, blir nog svaret i de allra flesta
fall till Velasquez’ förmån, ty få af äldre tidens
konstnärer hafva på vår tids måleri utöfvat ett så
stort och, som vi tro, så helsosamt inflytande som
denne. Men det är ju för folket, ej för konstnärerna
eller konstforskarna, som konstverken i främsta
rummet finnas till, och alltså torde folket, ehuru,
i ästetiska ting dettas röst långt ifrån alltid »är
Guds», väl häri också hafva ett ord att säga. Och
helt visst skulle då priset obetingadt lemnas åt
Murillo, hvilkens popularitet har banat sig väg
öfverallt, äfven hit upp i vår höga nord. Det är i
första rummet genom sina så kallade »concep-tioner»,
som Murillo lyckats att skapa och vidmakthålla denna
popularitet. Om man undantager Rafaels Sixtinska
madonna i Dresdens galleri, finnes det väl knappt
något enda verk af äldre tiders målarkonst, som är
så vidt omkring "kändt och prisadt i hela den något
så när bildade verlden, som Murillos vconception
immaculée» i Louvren. Fråga hvilken landsman du vill,
som en gång haft den lyckan att vandra genom Louvrens
rika salar - han må nu vara så oerfaren som helst
i konstväg, ett mäktigt intryck skall han dock helt
säkert medföra derifrån, han skall med förtjusning
tala för dig om »Murillos madonna». Egentligen äger
Louvren icke färre än fem madonnor af Murillo, och
bland dessa äro tvänne »conceptions»-bilder, ett ämne,
som framför andra kan sägas vara Murillos specialitet.
Då den grupp af bilder, som framställer detta
ämne, är för Murillos konstnärliga art den mest
karaktäristiska och då det företrädesvis är genom
dem, som Murillo förvärfvat sig namn af sitt lands
största målaresnille, torde det ej vara ur vägen,
att här yttra något om detta kompositionsmotivs
historiska uppkomst.
Man har kallat Murillo 1600-talets Rafael och deri
ligger onekligen en viss sanning. De äro visserligen
himlavidt åtskilda, men det väsentligaste i denna
skilnad synes oss icke minst bero derpå, att de
tillhöra olika århundraden. 1600-talets tidsanda var
något helt annat än 1500-talets. Renässansen hade
blifvit katolicism. När Luther uppträdde mot papismen,
var det hedniska element, som allt mera kommit; att
under renässansen göra sig bredt inom kyrkan, det,
som i främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
