Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bartolomé Estéban Murillo. Th. E. - Landtlifvets fördelar och betydelse. C. E. Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
skrifvas på modellens räkning: rännstensluft samt
afsky för rent vatten och för arbete göra just icke
sitt till att få huden frisk och blomstrande. Louvrens
galleri äger också en dylik tafla (n:r 547), så
lika vår, att det nog torde kunna blifva fråga
om, huruvida icke en af dem är att anse som kopia
af den andra. Vår duk är visserligen vid pass en
sjettedel eller en femtedel mindre på bredden, men
detta gör naturligtvis hvarken till eller från,
i fråga om dess .äkthet Den saknar signatur, men
detta bevisar heller ingenting, då Murillo sällan
plägade signera sina taflor. Likheten är visserligen
så i ögonen fallande, att man, som sagdt, nog kunde
vara frestad att misstänka den enas äkthet, så framt
man icke visste, att- Murillo ofta nog kopierat
sig sjelf. Dessutom märker man vid noggrannare
jämnförelse någon olikhet i vissa detaljer, såsom
till exempel å högra armbågslappen, å fönsterposten,
å krukan, å slagskuggan vid taflans nedra kant
till höger (der ligga å Louvrens diverse smulor -
efter en frukost?). I någon mån kunna, synes oss,
dessa skiljaktigheter tala för bådas äkthet: en
^kopist skulle helt säkert icke tillåta sig dessa
afvikelser. Det är dock vanskligt att veta, huru
mycket deraf, som kan komma på de grofva retouchernas
räkning. Hvad som dock kraftigare talar för vårt
exemplars äkthet, är att ett så fint konstöga, som
C. G. Tessins, förklarat det vara en »Morillo» *. Han
köpte täflan i Paris år 1742. (Sedermera öfvergick
den i Lovisa Ulrikas ägo och kom derifrån till vårt
museum.) Louvrebildens historia deremot kan, oss
veterligen åtminstone, icke spåras längre tillbaka,
än till år 1768, då den såldes på auktion efter en
viss Gaignat; år 1782 kom den ur Le Foy’s kabinett
till Louvren för två tusen fyra hundra livrés. Den
värderades 1816 till tretio tusen francs.
Om Murillos lif är ej mycket att säga. Se vi bort från
de mångtaliga bevis på ett flitigt konstnärsarbete,
hvilka han lemnat efter sig, så kan hans biografi
nära nog koncentreras till den bekanta frasen:
»han föddes, gifte sig och dog". "Beseendet af några
taflor af van Dijk, ett besök hos Velasquez - se der
de två största händelserna i detta konstnärslif!»
yttrar sig en fransk konstforskare (Ch. Blanc.). -
Murillo föddes i Sevilla 1617, sannolikt på årets
sista dag. Hans far, Gaspar Estéban, var en fattig
handtverkare. Ovisst är, om det varit från fädernet
eller mödernet han ärft det namn, under hvilket han
nu är allmänt känd. Sannolikt var det fädernet, ehuru
motsatsen lika litet skulle hafva varit stridande
mot den tidens bruk i Spanien. Fore sitt elfte år
var han fader- och moderlös. Kort derefter kom han
till sin onkel, Juan del Castillo,
* Så skref sig Murillo understundom sjelf.
hvilkens största betydelse ligger deri, att han
varit Murillos lärare. Då denne sedan flyttade
till Cadiz, blef den unge Murillo lemnad åt sig
sjelf. Han nödgades nu fresta på sitt lifsuppehälle
med att fabricera helgonbilder bundtvis. Äldre
forskare (Sandrart m. fl.) berätta, att han
en tid vistats i Amerika. Detta rykte är dock
grundlöst. Deremot hafva helt visst många af
hans ungdomsverk gjort färden öfver Atlanten-,
på spanska Amerika var den tiden en högst liflig
kommers med dylika anspråkslösare helgonbilder. -
I början af år 1642 kom Pedro de Moya, en hans för
detta kamrat hos Castillo, tillbaka från London,
der han varit van Dijcks lärjunge. Följden häraf
blef hos Murillo en okuflig lust att också resa till
London, för att blifva delaktig af den store mästarens
undervisning. Underrättelsen om van Dijcks i December
1641 timade död gjorde dock den tillämnade resan om
intet. I stället styrde han sina steg till Madrid,
dit han anlände 1643, tjugofem år gammal. Under de
tvänne år, han tillbragte i hufvudstaden, studerade
han flitigt målningssamlingarna der och kom i stor
gunst hos sin äldre samtida, som med honom skulle
i kommande sekler täfla om kronan i den spanska
konstens rike: den mäktige hofmålaren, konungens vän,
Yelasquez. Hans kärlek till sin födelsestad .blef
honom dock öfvermäktig; 1645 finna vi honom åter i
Sevilla, der han trenne år derefter gifte sig med
en donna från den lilla grannstaden Pilas. En del
af hennes namn har en för stockholmare välbekant
klang: Beatrix de Cabrera y Soto-mayor. Med undantag
af smärre resor till grannorterna lemnade han icke
mera sitt kära Sevilla, omgifven af en talrik skara
lärjungar i den offentliga målarakademi, som han 1660
sjelf grundat. Ar 1680 reste han på kort tid till
Cadiz, för att der måla en tafla åt kapucinernas
högaltare, men ådrog sig, som det berättas, genom
ett fall från målarställningen en åkomma (bråck), som
vid hemkomsten till Sevilla lade honom på dödsbädden
den 3 April 1682. Han dog, sextiofem år gammal-,
ögonblickligen efter det han för den tillkallade
notarien slutat diktera sitt testamente. Han begrofs
i sin favoritkyrka S:a Cruz, men då denna kyrka
under den franska invasionen förstördes, blefvo den
store målarens ben skingrade. De hafva aldrig sedan
kunnat återfinnas. Han efterlemnade två söner,
Gaspar Estéban (liksom farfadern) och Gabriel,
samt en dotter Francisca, hvilka alla tre sedermera
ingingo i klosterordnar. De tyckas således hafva ärft
faderns till bigotteri gående fromhet. För öfrigt
skildras hans personlighet såsom synnerligen älskvärd,
hvilket också icke synes jäfvas af de sjelfporträtt,
som i Madrid, London och flerestädes ännu finnas qvar
af honom.
Tli. E,
fördelar och toetyclelse.
måste vara en naturlag, säger man, som drifver
menniskorna till städerna, ty hvarifrån eljest denna
väldiga, stigande ström af landtfolk, som årligen i
dem inflyttar! För vår del tro vi icke allt för mycket
på naturlagar af detta slag, och vi befara att icke
ens alltid ett berättigadt sträfvande efter bättre
utkomst är för denna åtrå bestämmande. Landt-mannen,
och kanske synnerligast den yngre delen af denna
klass, finner sig icke belåten med sitt kall; en oro
fattar och drifver honom att söka städernas vexlande
nöjen och. mödor; han glömmer att i stadens konstlade
förhållanden hafva menniskorna sjelfva blifvit
pnäturligare och mera konstlade samt att förfiningen
i det yttre ofta blott döljer en hjertats ondska,
för hvilken kanske just han, den af stadslifvets
lockelser intagne, skall blifva ett l||t rof. Har
man rätt i att så obetingadt underskatta landtlifvets
fördelar gent emot stadens?
Det är sannt, att missgynnande väderlek kan
tillintetgöra ett helt års svett och möda; farsoter
kunna härja hjordarna; jordbrukarens behållning
af sitt arbete är ganska ringa, och för den, som
har litet, är förlusten af en obetydlighet redan en
stor förlust. _Men har icke snille och konst eller,
kanske rättare, eftertanke och erfarenhet numera lärt
jordbrukaren att, trots öfvermått af regn eller torka,
finna goda skördar af te-’
gar, hvilka förr, under liknande förhållanden,
ej återgifvit utsädet? Och om ej alla kunna vara
mäktiga af ett intensivt jordbruk, så förmå dock alla
i någon mån göra sig till godo den ansenliga tillgång
å tid och arbetskraft, som vår långvariga vinter
med dess mörka qvällar förlänar landtmannen. Icke
må han tillskrifva försynen och samhället sin
nöd och sina bekymmer, då årsväxten slagit fel,
^ så länge han låter barn och arbetare tillbringa
halfva året utan att egna händerna åt någon slöjd,
som kan lemna något bidrag till de dagliga behofvens
tillfredsställande. Hvilken, välsignelse kan icke
landtmannen bereda sig sjelf, sin omgifning och hela
den bygd, han tillhör, blott genom uppmuntrande af
den husliga flit, som gifver händighet och bröd samt
i hemmen sprider frid och tillfredsställelse! Om
för öfrigt landtmannen ej alltid synes njuta all den
lycka, som naturell så villigt bereder dem, hvilka
stå henne nära, månne då icke felet ligger deruti,
att han så ofta missaktar eller förbiser vilkoren
för en angenäm tillvaro? I många provinser här i
landet ser man till exempel bondens hus uppfördt på
en kal backe eller midt bland åkrar, utan ett träd
till skydd eller en buske till prydnad. Allt omkring
hans bostad är ruskigt och bär prägeln af osnygghet
och vantrefnad. Att förhållandet inom husets väggar
motsvarar, hvad man ser utom desamma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
