Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtlifvets fördelar och betydelse. C. E. Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
"är blott ailt för vanligt; och att en sådan bostad
ej förhusets manliga invånare utgör något värn mot
krogens frestelser, är
-ju begripligt. I Danmark och Tyskland skall man
sällan finna något dylikt, och till och med i
Portugal, der den fattigare bonden bor i eländiga,
af grofva granitblock byggda hus, hvarur röken, i
brist på skorsten, uttränger genom tak och dörrar,
saknar han dock aldrig vin- och fikonträd jämte
ett dussin kålstockar utanför huset. Omkring de
mera burgna landt-männens hus äro alltid trädgårdar
anlagda, der med förkärlek odlas liljor och framför
allt nejlikor och der rönnlöfsbersåer, myrten- och
lagerträd gifva skugga mot de heta solstrålarna. Men
myrten-, lager- och fikonträd äro icke nödvändiga
för att gifva grönska och skugga omkring landtmannens
bostad. Våra lindar, ekar och almar med flera löfrika
trädslag göra samma gagn; och om våra landtmän mera
allmänt komme till insigt af de fördelar och den
trefnad, en liten fruktträdgård bereder, skulle
en sådan aldrig saknas omkring något boningshus på
landet. Af de bildade och förmögna kan man fordra,
att de i sådant fall föregå med goda föredömmen;
men föredömmen allena äro, såsom erfarenheten visat,
ej tillräckliga^ utan måste äfven mera praktiska
åtgärder vidtagas. I en församling i Nerike hade
kyrkoherden förmått allmogen att vid hvarje bröllop
och för hvart barn, som föddes, plantera två träd, och
snart blef denna socken vida berömd för sina af alléer
prydda landsvägar och sina lummiga trädgårdar. Huru
mycket skulle icke presterskap, dommare och andra
ståndspersoner på landet kunna i denna riktning
verka! Och man misstager sig blott allt för mycket,
om man anser det prydliga och behagliga vara utan
vigt och om man icke tror sig böra, göra något, för
att komma landtmannen att älska både sin bygd och
sitt yrke. Länge har jordbruket här i landet varit
ringaktadt och för-summadt; men en nyare tid har
vetat åtminstone i någon mån gifva detsamma sin rätt;
och då, efter historiens vittnesbörd, landtbrukets
tillstånd i alla länder varit i hög grad beroende
af det intresse och erkännande, hvarmed detsamma af
den stora mängden och framför allt af dess idkare
omfattas, kan man icke annat än med glädje helsa
de framsteg i denna riktning, som i senare tider
uppenbarat sig. Frågar man sig, hvad som förorsakade
det fordom så blomstrande romerska jordbrukets
förfall och sedermera mäktigt bidrog att framkalla
statens undergång, så svarar historien: Det var den
försumlighet och det förakt, hvarmed romarna under
kejsartiden behandlade denna näring. Roms bildade
klass egnade sig icke mera, såsom under republikens
tider, åt landtbruket, utan lemnade detta att skötas
af slafvar; alla, som sträfvade efter utmärkelse,
strömmade till staden. Blotta namnet bonde (vilicus)
var ett uttryck af förakt, och benämningen stadsbo
förenades med tanken på prydlighet och belefvenhet
(urbanitas). Den egentliga landtbefolkningen
förjagades eller förtrycktes; landet utarmades;
verldens herrar hade godt om guld, men saknade bröd;
- och så kommo barbarerna.
Hvad var det, som lade grunden till Frankrikes
storhet och styrka under Richelieu och Ludvig
XIV? Det var, efter, fransmännens eget omdömme,
de frön till rikedom, som under Sully och Henrik IV
blifvit nedlagda i den franska jorden, då landsbygden
derstädes var befolkad af en talrik adel, hvilken
förenade sina intressen med landtmannens. Den
olycksbringande skilsmessa mellan dessa intressen,
som sedermera ägde rum, förstörde allt. Sedan de
store börjat samla sig i Paris och de öfriga större
städerna, i stället för att med egna ögon tillse
sina gods, och landets skatter börjat förbrukas
till hofvets lyx och förlustelser, utbredde sig
den förfärligaste nöd i det fordom så välmående
Frankrike. Det var då, år 1739, som markis d’Argenson
i sina memoarer skref: »Det verkliga onda, som
undergräfver konungadömmet och ej kan förfela att
medföra dess undergång, är att man i Versailles är
allt för mycket blind för provinsernas förfall. I det
ögonblick, jag skrifver detta, midt under freden och
Utsigterna till en, om ej öfvermåttan god, likväl
medelmåttig skörd, dö menniskorna, liksom flugor,
rundt omkring oss af fattigdom, utan annan föda än
gräs. Hertigen af Orleans bar nyligen till konseljen
ett stycke bröd, bakadt af ormbunkar, hvilket vi hade
förskaffat honom. Han
lade det på konungens bord, med dessa ord:
’Sire, se här hvarmed edra undersåtar lifnära sig/»
Hvem skulle ej erkänna, att förhållandena i Frankrike
numera äro mycket förbättrade? Men hvilken bedröflig
lott landtmannen der ej för längesedan hade, i
jämnförelse med den svenske bondens, kan man finna
af följande akademikern Blan-qui’s beskrifning i
hans »Population rurales», en beskrifning, som män
med svårighet vill tro vara författad år 1850 eller
mer än ett hundra år efter d’Argensons memoarer. Han
säger deri: »Man kan icke tro, om man icke sjelf,
såsom jag, har sett det, af hvilka erbarmliga
beståndsdelar vår landtbefolknings kläder, möbler
och födoämnen utgöras. Det gifves hela kantoner, i
hvilka kläderna ännu gå i arf från fader till son,
der husgerådet inskränker sig till några eländiga
träskedar och möblerna till en bänk eller ett rankigt
bord. Man räknar ännu menniskor till hundra tusenden,
hvilka aldrig hafva kännt lakan, andra, hvilka aldrig
hafva burit skor, och till millioner dem, hvilka
(i Vinlandet!) blott dricka vatten, hvilka nästan
aldrig äta kött eller hvitt bröd."
Det kan också icke nekas, att landtbrukare och
egendomsägare, äfven om de icke innehafva större
jordvidd, likväl i allmänhet äro rikare och mera
upplysta i England än i Frankrike. Och frågar man
efter orsaken härtill, så svara upplysta fransmän
sjelfva: »Landtbrukets rikedom i England härleder sig
i hög grad från detta lands politiska institutioner
eller, rättare, den allmänna anda, som sedan mer
än halftannat århundrade skyddat dem mot såväl en
oinskränkt makts missbruk, som revolutionära missöden;
den härflyter äfven ur de rika afsättningskällor, som
den ’brittiska industrien och handeln erbjuda; men en
hufvud-grund ligger uti den smak f or landtlifvet,
som är ett så utmärkande drag hos den rikaste och
inflytelserikaste delen af nationen».
Denna lyckliga böjelse har sin grund i folklynnet,
som älskar frihet och luft; men den härleder ~ sig
måhända äfven från den tid, då sachsare och normander
fastade en så uteslutande vigt vid besittning af jord,
och den har, olika med förhållandet i Frankrike och
flera andra länder, blifvit uppmuntrad, icke förqväfd,
af landets regenter. Mr Elisabet såg adelsmännen lemna
sina slott, för att strömma till hennes hof, anmodade
hon sjelf dem att återvända till sina egendommar,
der de skulle vinna mera anseende.
Detta är äfven händelsen. Landilifvet sökes Å
England ej blott för sin egen skull, för friheten,
välståndet, den fredliga verksamheten och den husliga
lyckan, alla dessa för engelsmännen så kära fördelar;
utan det skänker äfven anseende, inflytande, makt,
allt det som menniskorna önska, då deras första
behof blifvit tillfredsställda. Då i andra länder
en jordägare har den ärelystnaden att vilja spela en
roll, måste han lemna sin jord och sin gård; i England
måste han tvärt om stanna qvar. I detta handelns och
industriens land är det dock icke för att i ro få
njuta städernas nöjen, som man sträfvar. Så snart
någon samlat förmögenhet, skyndar han att bosätta
sig på landet. Fördommen eller opinionens öfvervigt
åt detta håll går så långt, att, när man har den
olyckan att vara född i en stad, man döljer det så
mycket, man kan: – alla vilja vara födda på landet,
som gifver ett aristokratiskt ursprung.
Denna de stora och små egendomsherrarnas ständiga
vistelse på landet har utomordentligt bidragit
att gifva det engelska landtbruket den höga
utveckling, hvaruti det för närvarande befinner
sig. De ofantliga summor, som andra länders jordägare
förstöra i städerna, stanna här på landet, spridande
derstädes välmåga och lif, och under ägarens ögon
skötes jord och ladugård på ett sätt, hvaraf man
under andra förhållanden säkerligen skulle se ringa
spår. Med landtlifvet, och i följd af den lediga tid,
detta medgifver, har hos engelsmännen uppkommit
en förkärlek för kroppsöfningar (the sport) och
allvarliga studier, som väsentligen bidragit att gifva
de högre klasserna denna själs- och kroppsstyrka, som
hos deras vederlikar i andra länder är så sällsynt.
Englands monarker hafva i främsta rummet gifvit
exemplet på denna allmänna förkärlek för landet;
de hafva undvikit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
