Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lilla rojalisten. Skiss af Turdus Merula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Den främmande lyfte nu upp henne på armen och gick
fram till statyn. Der stodo de i skydd mot både gående
och åkande; der skall också barnet lättast observeras
af sökande, tänkte han.
"Det var fasligt, hvad du är grann", sade den
främmande, i det han skakade snön af hennes kläder
och åter ställde ned henne på stenläggningen.
»Jag har en ny, skär sidenklädning under pelsen."
"Åh bevars!"
"Och så har jag ett rödt sidenband kring håret och
solfjäder", fortsatte Maria.
Snön började falla i allt tätare flockar, tills det
blef full snöyra. Maria började frysa och ville gå in
"på operan". Den främmande såg sig mer och mer oroligt
kring, väntande att någon skulle komma att söka den
utflugna, lilla fågeln. Omsider beslöt han sig för
att taga henne hem med sig. Så snart han finge sigte
på en poliskonstapel, ville han anmäla förhållandet
och lemna denne sin adress.
Under allt detta ofvan skildrade hade emellertid en
förfärlig uppståndelse rådt i Marias hem.
Då jungfru Lotta, efter den skyndsamt expedierade
coif-feringen, följde hårfrisören ut i salen, för
att stänga efter denne, fann hon salsdörren stående
på vid gafvel och Maria borta.
Då hårfrisören- skulle taga sin vid dörren upphängda
ytterrock, var äfven den borta.
,"0, du min skapare! Frun, här har varit tjufvar! De
ha’ stulit både Maria och rocken", skrek Lotta, blek
af ångest, instörtande i sängkammaren, der fru Berg
stod, väntande att tjenarinnan skulle återkomma,
för att hjelpa henne häkta igen den nyss påtagna
klädningen.
Fru Berg störtade i sin ordning ut i salen, öppnade
förmaksdörren och ropade på Maria, under det
Lotta skrek högt i trapporna, utan att något svar
följde. Kokerskan, hvilken ute i köket hört deras
rop, skyndade till matmodern. Hårfrisören, uppbragt
öfver förlusten af sin rock, erbjöd sig att genast
anmäla saken i poliskammaren och lofvade, att så fort
han derefter hunnit coiffera tvänne i Götgatsbacken
väntande damer, återkomma med besked.
"Får jag inte rätt på rocken, får allt herrskapet
ersätta mig den", mumlade han för sig sjelf, under
gåendet utför trappan. Han var dock en allt för
belefvad perukmakargesäll, för att högt låta ett
sådant yttrande undfalla sig.
Pigorna hade i ängslig välmening sprungit hvar och en
åt sitt håll-, kokerskan till alla i huset boende och
derefter på alla näringsställen och i alla bagarbodar,
längs Ny- och Vesterlånggatorna; Lotta utför hela
Nygatan, Kornhamnstorg och bortåt Skeppsbron.
Då borgmästaren på slaget sex hemkom, möttes han
i salsdörren af sin hustru, hvilken, i förtviflan
vridande händerna, tillropade honom:
"Maria är bortröfvad! O, hvarför lyssnade jag ej till
mammas varningar!"
Sedan mannen omsider, med mycken möda och förmaningar,
lyckats något lugna sin upprörda hustru, lefvande att,
kosta hvad det kosta ville, utsända hela Stockholms
poliskår på jagt efter den bortkomna, och Axel von
Stern, hvilken nästan samtidigt med farbrodern
inträffat från en finare ungkarlsmiddag, å sin
sida lofvat, att allarmera hela Stockholms garnison
för Marias återskaffande, berättade fru Berg, allt
under tårar och snyftningar, att Mia, färdigklädd,
varit ute i salen, då hårfrisören ankom, och att,
när denne slutat sitt" arbete och skulle aflägsna
sig, salsdörren stått vidöppen och att såväl Mia som
karlens ytterrock då saknats.
"Min ridikyl har hon troligen med sig", snyftade fru
Berg, "ty den finnes ej der inne, och jag vill påminna
mig, att hon bad att få bära den. Teaterbiljetterna
lågo i den."
"Då skall du få se, Helena, att Mia, otålig
och ifrig, be-gifvit sig förut på egen hand till
operan!" utropade borgmästaren, mera för att lugna
sin hustru, än derför, att han höll en sådan förmodan
sannolik.
"Ja, ja, skynda till teatern!" instämde fru Berg,
ifrigt gripande efter detta hoppets halmstrå. "Och du,
Axel, spring du med! "Jag dör af ångest."
Borgmästaren var redan utför trapporna, ett godt
stycke före Axel, hvilken senare skyndade direkt upp
till högvakten.
Af den utanför kungliga myntet posterade skyltknekten,
fick borgmästaren, på tillfrågan, upplysning om,
att en liten flicka i röd pels med hvitt bräm och en
stor ridikyl på armen, gått der förbi, framåt Norrbro,
för ungefär en halftimme sedan.
"Ensam?"
"Ja, helt splo spatserande», svarade karlen.
Det kunde icke vara någon annan än Maria. Fadern var
henne således på spåren. Han ansåg nu sin förmodan
sannolik och styrde stegen direkt mot operahuset,
utan annan fruktan, än att den lilla möjligen blifvit
öfverkörd af något förbiilande åkdon.
Han skyndade till bron och hade redan, seende sig
omkring åt ömse sidor, hunnit ned till Gustaf Adolfs
torg.
Den främmande herrn, som tagit vård om Maria, stod
just i detta ögonblick i begrepp, att med sin lilla
skyddsling begifva sig till sitt hem, då han hör
henne plötsligt ropa:
"Pappa, pappa! Der kommer pappa!»
Fadern hör sitt barns stämma och nästa sekund sluter
han glädjestrålande ’den lilla i sin famn.
Jungfru Lotta, hvilken, efter långt sökande, än hit,
än dit, kommit på den luminösa iden, att Mia kanske på
egen hand, gått åt det håll, de vanligen bruka begifva
sig under morgonpromenaderna, ses nu, äfven hon,
flämtande och andfådd, skynda fram till den plats,
der Mias beskyddare och hennes fader stodo.
Ömsesidig presentation herrarna emellan och
tacksägelser från borgmästarens sida, följdes af
den främmandes tillbud att ledsaga lilla Maria och
Lotta in till mamsell Rose’s schweizeri, der de båda
kunde uppehålla sig, medan borgmästaren skyndade hem
till sin fru med den glada underrättelsen, att den
förlorade vore återfunnen.
"Vi träffas kanske på operan i afton", sade den
främmande, sedan han infört Maria till den alltid
vänliga mamsell Rose.
Då han aflägsnade sig, räckte han barnet en
konfektpåse.
Förgråten och nervös, ville borgmästarinnan, trots
den glada underrättelse, mannen bringade henne, i
förstone alls icke höra talas om något spektakelbesök
denna afton. Men han bad och föreställde henne,
att Greiberts väntade dem, att dessa vän-skapsfullt
afstått de efterfrågade biljetterna åt dem framför
någon annan och nu skulle finna sig mankerade,
om dessa ej begagnades, att Mia väntade dem på
schweizeriet, samt slutade med att säga, det de
nu med en ännu större glädje borde fira den lillas
födelsedag, sedan de varit så nära att förlora henne.
Och så begaf man sig ändtligen af till spektaklet.
Vagnen stod ännu väntande utanför porten. Den
half-sofvande kusken väcktes; de med hängande hufvuden
sedan en timma tålmodigt på en fläck stående hästarna
fingo sig ett par rapp af pisksnärten, och så bar
det af i rask fart.
Maria afhämtades lyckosamt hos mamsell Rose, och
just som ridån nedhissades efter första aktens slut,
inträdde vår lilla hjeltinna och hennes föräldrar
i logen på första raden, der deras vänner undrande
väntat dem.
Förklaringar .öfver den utståndna förskräckelsen
gåfvos.
"Gudskelof, att det gick som det gick!" sade fru
Grei-bert. "Nu ska’ vi väl hoppas, att ingenting
vidare ledsamt inträffar och att Mia aldrig mera
vållar sin mamma en sådan oro», tillade hon, vänligt
klappande den lilla på kinden, sedan denna i logen
placerats stående framför de båda fruarna.
Orkesterns medlemmar, hvilka vid första aktens
slut samtliga hade aflägsnat sig, började åter,
man efter man, inkomma och intaga sina platser. Till
sist infann sig äfven kapellmästaren. Han besteg sin
upphöjda plats, fattads taktpinnen och stog just i
begrepp att höja den till tecken att "låta musiken
börja», som det’ heter i Don Juan, då dörrarna till
den kungliga logen uppslogos och majestätet, åtföljdt
af sin uppvaktning, visade sig i operasalongen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
