Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdoter ur vår flottas minnen. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anekdoter ur vår flottas minnen.
XX. Ett belamradt däck.
"Det går hett under sköldarna till", säger skalden om vikingarnas strider, men ej mindre heta drabbningar hafva utkämpats, sedan sköldarna bortkastades såsom alldeles odugliga försvarsmedel mot en stigande upplysnings, en civiliserad mensklighets mördande eld. Det gick hett till den 13 Maj 1790, då svenska flottan inseglade i Revalska viken, för att bemäktiga sig en der till ankars liggande rysk flotta. Försöket misslyckades, i anseende till under tiden inträffande hårdt väder och andra missgynnande omständigheter. Svenska skeppen måste, temligen illa skamfilade, med förlust af sex underofficerare och fyrtiofem af manskapet, som blifvit ihjelskjutna, hvarjämte ännu fler blefvo sårade under affären, segla ut igen, utan att hafva tillfogat fienden någon betydligare skada. Tvänne svenska linieskepp förlorades, nämnligen Prins Carl, hvilket, sedan stor- och förstång blifvit bortskjutna, ej kunde manövrera, utan måste ankra och stryka flagg, samt Riksens Ständer, som vid inloppet till viken stötte på grund så hårdt, att det ej kunde räddas, utan, sedan besättningen dagen efter bataljen blifvit bergad, måste brännas upp, för att ej blifva fiendens egendom. Äfven linieskeppet Tapperheten fastnade på grund och nödsakades kasta fyrtiotvå kanoner öfver bord, för att komma loss. Det är denna olyckliga strid, som fått namn af »svenska flottans gatulopp".
Chefsskeppet Gustaf III om sjutiofyra kanoner fördes af dåvarande öfverstelöjtnanten Erik Klint, som sedermera blef adlad, kallad af Klint och befordrad till amiral. Denna grad uppnådde äfven hans söner Gustaf och Carl, af hvilka den förre, som inlagt en oförgätlig förtjenst genom författandet af en samling utmärkta sjökort, utgifna under titeln Sveriges sjöatlas, vid tiden för vår berättelse var nitton år gammal, löjtnant vid flottan och medkommenderad på faderns skepp.
Emedan linieskeppet Gustaf III såsom chefsskepp förde storamirals-flaggan på stortoppen, riktade alla de ryska skeppen sina skott mot detta skepps tackling, för att om möjligt nedskjuta flaggan. Detta lyckades dem icke, men däcket blef så belamradt af nedfallande tågvirke, vant, barduner och löpande gods, stycken af rundhult och från märsarna nedstörtande ihjelskjutna sjömän, att skeppets manövrering gjordes nästan omöjlig.
Storamiralen (Carl XIII) var icke sjelf om bord på chefsskeppet, emedan han fått konungens bestämda befallning att ej sålunda blottställa sitt lif. Han deltog dock i affären, om bord på fregatten Ulla Fersen.
Sedan skeppet Gustaf III vid inseglingen i viken kommit på den anbefallda distansen från fiendens linie, blef dess kurs fördevind längs efter fiendtliga skeppen. Derunder blefvo svenska skeppets drilltåg och rortaljor afskjutna, så att rodret ej kunde handteras. Fockebrass oklarades och kom i beknip derigenom, att en karl, som i stormärsen blifvit skjuten, föll ned öfver brassblocket, hvarvid en flik af hans kläder fastnade i blocket just under pågående brassning, så att brassen sedan ej kunde halas. Det var dock nödvändigt att brassa om förseglen, för att kunna lofva upp emot vinden. Man försökte nu att i stället för den »skäggade» brassen hala andra sidans kontrabrass, men sju män, som dermed voro sysselsatta, blefvo på en gång träffade af en fiendtlig kula och nedföllo döda. Skeppet var nära att vända mot fienden, och hade då varit förloradt, men sackade omsider akter öfver, och kom på fyrtio fot nära ett af de ryska skeppen.
I denna kritiska belägenhet inträffade ytterligare den olyckan, att chefen, som stod med roparen för munnen, kastades framstupa af en hop nedfallande tågvirke. Löjtnant Klint, som stod på hytten, sprang ned på halfdäck och hjelpte upp sin far, som vid stöten mot däcket blifvit så skadad på läppar och tänder af roparen, att han knappt kunde tala. I samma ögonblick nedföll en skjuten karl från stormärsen och öfversköljde de bägge officerarna med sitt blod.
Den rysligaste villervalla och bestörtning rådde nu på det belamrade däcket. Kanondundret, de i stort antal framrusande kulornas ohyggligt fräsande ljud, bullret af den nedfallande tacklingen, de tunga slagen mot däcket af nedstörtande sjömän, som blifvit ihjelskjutna uppe till väders, de döendes och sårades jämmerski, blodpölarna, som gjorde däcksplankorna slippriga, den tjocka krutröken, som hindrade utsigten, allt bildade en af de hemskaste scener, man kan tänka sig.
När det slutligen lyckats att göra ombrassningen, förestod en ytterligare fara, ty kultjen hade vuxit till half storm, och när vinden fyllde seglen, krängde fartyget så hårdt, att hela undra batteriet kom under vatten. Skeppet skulle ofelbart tagit in vatten och sjunkit, om icke major Jusléen, en erfaren och beslutsam man, som förde befälet på undra batteriet, haft den omtänksamheten att kort förutlåta tillsluta kanonportarna.
Tidigt på morgonen hade man begynnt inseglingen i viken, och flottan hade åter hunnit utanför densamma, när natten bredde sin slöja öfver de sorgliga vittnena om de stridandes blodiga dagsverke.
XXI. Förtviflade beslut.
Att en sjöröfvare, som finner det omöjligt att längre försvara sig emot en öfverlägsen styrka, spränger sitt skepp i luften och sålunda genom sjelfmord befriar sig och sitt manskap från en skymflig och mera plågsam död, är ej så mycket att förändra sig öfver. Men att en tapper skeppschef, som under ärlig strid mot sitt lands fiender blifver öfver-vunnen, sedan han försvarat sig till det yttersta, fattar det förtviflade beslutet att hellre än att stryka flaggan sjelf kasta eld i krutdurken och derigenom spränga sig med skepp och manskap i luften hör väl till sällsyntheterna och synes åtminstone enligt nutidens åsigter snarare vara en af falsk hederskänsla eller missförstådd patriotism föranledd obetänksam handling, än ett bevis på entusiastisk trohet mot konung och fädernesland. Likväl har sådant fordom mer än en gång händt inom svenska örlogsflottan.
År 1627, mot slutet af året, var Danzig åt landsidan inneslutet af svenska trapper och åt sjösidan blockeradt af sex svenska örlogsskepp, under befäl af amiral Nils Stjernsköld. Stadens styrelse beslöt, att ett försök skulle göras att genombryta blockaden, och för den skull utrustades i Weixelmtinde en eskader af tio skepp, som fördes af amiral Arndt Dickman. Stjernsköld hade måst sprida sina skepp på en till två mils afstånd från hvarandra, för att kunna upprätthålla blokaden, hvaremot Dickman hade sina tio skepp samlade, då han den 18 November tidigt på morgonen gick ut från Weichselmtinde, för att anfalla de till ankars liggande blockskeppen.
Stjernsköld med sitt chefsskepp Jägaren och kapten Foratt med skeppet Solen, som lågo midt för stora farleden, blefvo genast anfallna, det förra af sex, det senare af fyra skepp. En förtviflad strid uppstod, men slutligen måste de svenska skeppen duka under för en så öfverlägsen styrka. De öfriga, på afstånd till ankars liggande svenska skeppen, kunde ej hinna att komma Jägaren och Solen till någon undsättning, ty en svag landvind, som gynnat Dickman vid utseglingen, var ej tillräcklig att hastigt nog föra dem till stridsplatsen, Foratts skepp blef äntradt, och då han såg allt motstånd vara omöjligt, fattade han det förtviflade beslutet att tända eld på Solen, för att såmedelst spränga sig sjelf jämte fienderna i luften. Stjernsköld ville också sluta sin strid med en dylik luftsegling, men kunde ej, såsom Foratt, sjelf antända skeppet, ty Stjernsköld hade blifvit svårt blesserad. Han skickade sin uppassare att göra antändningen, mön i detsamma atklippte en fiendtlig kula uppassarens hufvud. Ingen annan fann sig hågad att fullgöra uppdraget. Strax derefter blef Stjernsköld dödligt sårad, hans skepp äntradt och eröfradt af fienden.
Med hvilken förbittring striden förts å ömse sidor finner man deraf, att Jägaren af två hundra trettio mans besättning blott hade sjutio qvar, och af sex officerare endastj en, hvilken var svårt sårad. För Sverges fiender var segern ingalunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
