Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa av Jo. Jo. III. En angenäm söndag i S:t Cloud, en bedröflig i Versailles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo.
III. JUn angenäm söndag i S:t Glou.cl, eii
Ibeclröflig I Versailles.
I JS:t Oloiicl.
[(ölen skiner gladt och varmt, men icke brännande,
från en nästan molnfri himmel. Söndagsklädda
parisfamiljer, företrädesvis ur medelklassens och
arbetarnas läger, trängas om platserna på de många
spårvagnar och omnibussar, som rulla bort möt S:t
Cloud. Det är nämnligen en af de söndagar, då franska
republikens regering, med samma frikostighet, som förr
de krönta hufvudena, låter några tusen francs springa,
för att roa den allmänhet, att inte säga menighet,
som så väl behöfver söndagens förströelse till lön
för .hela veckans trägna arbete.
Låtom oss klänga upp på taket till det der
rullande huset, helt säkert rymmande ett halft
hundradetal, och från hvilken höga ståndpunkt vi
ha den herrligaste utsigt öfver den leende och
blomstrande omnejden. Hvilka mjuka konturer på
alla dessa trädbevuxna höjder! Hvilka små buketter
af villor der och hvar instuckna i den svällande
grönskan, likt broschen på en skönhets barm! Der
snudda vi vid utkanten af den vackra Boulogneskogen;
der ha vi staden Boulogne, som nästan räcker handen
åt förstaden Auteuil, ty i Paris’ omgifningar finnas
knappast några tomrum; gata utmynnar i gata och
den ena tätt befolkade trakten länkar sig till den
andra så nära, att det egentligen endast är genom
»enceinten» - eller den storartade fästningsvallen -
man kan märka, hvar städernas stad har sina gränser.
Men under skratt och glam från de lifliga
lustresenärerna ha vi redan passerat den ståtliga pont
d’Auteuil, beskådat de otaliga ångbåtar, som ånga
fram och åter längs Seineflodens vackra stränder -
och nu äro vi framme.
Hela den »lilla staden» - som likväl har omkring
fem tusen invånare eller lika många som Sverges
större småstäder - tager emot oss, iklädd sin
högtidsdrägt. Från alla bygg-ningar svajar tricoloren
och festligt smattra der och hvar salutskotten
dagen till ära. Det’är nämnligen en dag, då män får
njuta af »le jeu des grands eaux» eller de stora
vattenkonsternas festspel.
Men det är ingen hvilodag för utöfvarna af »«les
petits metiers». För dessa arbetsmyror äro just alla
festligheter lyckliga marknadsdagar. Också vandrar man
fram i den för ändamålet upplåtna delen af parken nära
en half fjerdedels mil mellan en dubbelrad af salutält
och förlustelseherbergen, utstyrda med alla färger och
allt glitter, som kan locka de kringirrande blickarna
på bästa sätt till sig. Huru dessa storartade
tillfällighetsbyggningar, till största delen bestående
af bredrandig tältduk och gifvande skydd för luft
och regn åt tusentals försäljare och köpare, på några
timmar kunna uppstå och försvinna, transporterade till
och från öfverallt, der en större festlighet äger rum,
detta är en gåta för den oinvigde och otilltagsne.
Yi skrida långsamt fram mellan alla dessa frestelser
för öga, öra, gom och börs. Yi köpa inga granna
lampor eller vaser, ty de äro så .obeqväma att
hemföra till Paris. Också se vi högst ^sällan någon
menniska som handlar, men försäljaren ser lika glad
och lycklig ut ändå och inbjuder den förbigående
till köp med samma förbindliga ton och småleende,
som om han redan gjort affärer på tusental. Öfverallt
samma medfödda skådespelaretalang hos köpmännen,
ty att de på det hela göra dåliga affärer denna dag,
lider icke minsta tvifvel. Deremot strömmar massan
oupphörligen in och ut hos ett sällskap akrobater
med en storartad tältbyggnad, från hvilken svaja
hundradetals tricolorer, blandade med fantasiflaggor
i alla regnbågens färger.
Men också promenera de lefvande skyltarna af och an
på den upphöjda estraden framför tältduksslottet. Der
ser man en neger i bländande sidenkostym, der en
arab, der en indian, lekande med två apor, och
främst af alla der en liten fetlagd gubbe, som
förbrukar hela sin rika fond af skälmsk mimik, för
att locka de åskådande uppför trappan till nöjets
tempel. Iklädd en kostym från sjuttonhundratalet,,
förvandlar han sig inför hopens ögon plötsligen till
en gammal komisk käring, som lär sin dotter - en ung
skönhet - dansa cancan. Hans utomordentliga fröjd
vid lärjungens framsteg, liksom hans häftiga gråt,
då han af sällskapets direktör får en örfil till
lön för den opassande lektionen, äro så mästerligt
återgiiha, att man omöjligen kan motstå den gamje$
bevekande böner att komma in, för att trösta och
beskydda den förfördelade modern, som ju var i sin
fulla goda rätt, då Kon gjorde sin dotters uppfostran.
Dock, vi ha så mycket annat att se på. Der rider
man Karusell på velocipeder, der på hästar, stutar
och bockar; der åker man rundt i järnvägswaggoner,
dragna af ett verkligt miniatyrlokomotiv. Der ilar man
utför »ryska isbanor» utan is i fyrsitsjga vagnar,
hvilka midt under starkaste farten valsa om med de
åkande på ett sätt, som redan hos åskådaren framkallar
symptomer till sjösjuka. Men de magstarka lust-fararna
tyckas ha outsägligt roligt, att dömma af de högljudda
’Sy, ?amUHo\irn, 1880
4.1,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
