Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Washington och Franklin. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ocli
slutet af femtonde århundradet hade engelsmännen
företagit upptäcktsfärder till Nordamerika, och i
slutet af sextonde århundradet började de der anlägga
nybyggen. Dessa hade dock ej synnerlig framgång;
det var ej handelsandan, ej törsten efter guld, som
skulle gifva fart åt den storartade kolonisation,
ur hvilken de Förenta staternas mäktiga republik
redan uppvuxit, utan den starkaste drifkraften var
en helt annan. Undan religionsförtrycket i gamla
verlden flydde de skaror, som i den nya verlden
grundade religionsfrihetens äldsta hem. År 1620 kommo
»pilgrimsfäderna», en flock af stränga puritaner, om
bord å »Majblomman», till kusten af Massachusetts och
anlade kolonien Plymouth; det var begynnelsen till de
nordöstra eller Nyenglands-staterna. Så grundade den
till katolicismen öfvergångne lord Baltimore kolonien
Maryland. Sedan kommo qväkare under William Penn och
flera andra från de europeiska statskyrkornas läror
afvikande och derför förföljda män och qvinnor.
Dessa nybyggaresamhällen erkände alla Englands
öfverhöghet och styrdes af engelska guvernörer, men
hade hvar sin folkrepresentation; sins emellan voro
de ej genom någon gemensam författning förbundna. När
för två hundra sextio år sedan »pilgrimsfäderna» på
hafvet, i åsyn af den klippa, der de snart skulle
landa, den 11 November 1620 undertecknade sitt
samhällsfördrag, förklarade de, konung Jakobs »trogna
undersåtar», att de företagit sin färd »till Guds ära
och den kristna trons utbredande, till vår konungs
och vårt lands heder». Och det skulle dröja länge,
innan hos deras ättlingar någon tanke på skilsmessa
från England uppstod. Likväl fingo kolonisterna
tidigt nog anledning till missnöje mot moderlandet
och dess regering. Liksom alla andra koloniägande
stater, har England med hård egennytta behandlat
sina kolonier. Det respekterade ej de amerikanska
nybyggarnas »frihetsbref», och dess handelspolitik
såg uteslutande på moderlandets förmån. De
engelska sjöfartslagarna bjödo, att från kolonierna
handelsvaror finge utföras blott till England; att
kolonisterna endast från England skulle hemta sina
förnödenheter; att de e»j ägde att framalstra annat
än råvaror, men ej tillverka slöjdalster, utan måste
de från moderlandet dyrt återköpa sina förädlade
råämnen. Kolonisternas - puritanernas och qväkarnas
- ifriga invändningar mot neger-införseln strandade
ohörda mot de engelska köpmännens egennytta.
Englands kolonier i Nordamerika fingo fransmännen
till grannar både i söder (Louisiana) och i norr
(Canada). Huf-vudfiender i Europa, kunde England och
Frankrike naturligtvis ej heller i den nya verlden
lefva som fredliga grannar. Strax
Georg Washington.
efter midten af förra århundradet utbröt mellan dem
ett långvarigt sjö- och kolonial-krig. De engelska
nybyggarna kämpade trofast mot den franska grannen
och fienden; nu visade sig Washington, i spetsen
för Yirginiens landtvärn, första gången på krigets
skådeplats. Yäl slöt detta krig lyckligt för England
(1763), men likväl ledde det till den kamp mellan
England och dess nordamerikanska kolonier, som tjugo
år senare, tack vare franskt bistånd, skulle sluta
med koloniernas oafhängighet och den nordamerikanska
republikens grundläggning.
I England ansåg man sig hafva för koloniernas skull
fört det långvariga krig med Frankrike, som betydligt
ökat den engelska statsskulden; man ,ville derför
låta kolonierna vidkännas sin andel af de engelska
statsutgifterna. Först beslöt man då att undertrycka
den smyghandel, hvartill de af
Englands obilliga handelslagar tryckta kolonisterna
tagit sin tillflykt och hvilken naturligtvis gjorde
af l^räck i de engelska tullinkomsterna. För detta
ändamål skulle de engelska örlogsmännen visiterade
amerikanska handelsfartygen, hvilket väckte mycken
ovilja. Derpå beslöt engelska parlamentet (1765)
att pålägga kolonisterna en
stämpelpappers-skatt, hvilket i yttersta grad
retade sinnesstämningen i Amerika. Kolonisterna
hade ju ej någon röst, några representanter
i engelska parlamentet; och att engelska
medborgare skulle oåtsporda beskattas, det
stred ju mot en hufvudgrundsats i den engelska
författningen. Franklin, som just befann sig i
England, när lagen om stämpelpapperet antogs,
skref bedröfvad hem till en vän, att »frihetens
sol vill gå ned, att man derför måste tända flitens
och sparsamhetens facklor.» Vännen sva-rade= honom:
»Vi skola
snart tända facklor af helt annat slag.» I Boston
och Fila-delfia brände man upp det från England
komna förhatliga papperet. Mera betydelsefullt var
ett annat uttryck af folkmeningen, att nämnligen
representanter för de särskilda staterna redan
nu samlades till en »kongress» och protesterade
mot stämpelpapperet. Ganska verksamt var ock
de amerikanska köpmännens beslut, att ej taga
några fabriksvaror från England, ty, häraf
uppskrämda, började de engelska köpmännen agitera
för stämpelskattens upphäfvande. I sjelfva det
engelska parlamentet prisade den namnkunnige lord
Chatham amerikanarnas motstånd. Stämpelskatten måste
afskaffas; men England vidhöll dock sin rätt att
beskatta kolonierna och utöfvade den åter inom kort.
År 1767 lades nämnligen tullafgifter på te, papper,
glas och färgstofter, vid införsel till Amerika. Häraf
skulle bildas en för utgifter (löner, pensioner med
mera) i Amerika afsedd, men helt och hållet till
ministrarnas förfogande ställd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
