Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Washington och Franklin. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
Bristen på kunniga officerare uppvägdes dock. i
viss mån af de många utmärkta militärer, hvilka
från Europa kommo att deltaga i amerikanarnas
frihetskamp. Namnkunnigast bland de talrika franska
frivilliga är markis Lafayette; från Polen kommo
Palawski och den sedan så berömde Kosciuzko; äfven
engelsmän kommo för att strida i amerikanarnas
led. En engelsman, sedan några år bosatt i Amerika,
var det ock, som genom en ströskrift, kallad »Sunda
förnuftet», i synnerligt hög grad både i Amerika
och Europa bestämde folkmeningen mot England. Hans
namn var Thomas Paine. Historieskrif-varen Heeren
säger,, att hans nyss nämnda afhandling är den för
verldshistorien vigtigaste af alla ströskrifter.
Den 4 Juli 1776 beslöt kongressen de Förenta
staternas, af Thomas Jefferson författade,
»sjelfständighetsförklaring». Der yttras, att alla
menniskor blifvit skapade lika, att de af skaparen
blifvit begåfvade med vissa oförytterliga rättigheter,
att nian bland dessa rättigheter bör i främsta rummet
sätta lifvet, friheten och sträfvandet efter lycka,
att menniskorna, för att försäkra sig om åtnjutandet
af dessa rättigheter, inrättat styrelser, hvilkas
rättmätiga makt hvilar på de styrdas samtycke,
att folket, när en styrelse blir förderflig för de
ändamål, den bör främja, har rätt att förändra eller
afskaffa den och upprätta en ny på sådana grunder,
som synas mest egnade att bereda dess lycka. Derefter
visas, huru tålmodigt man i det längsta böjt sig
för den engelska vanstyrelsen, och uppräknas de
många klagomål, som omsider tvungo amerikanarna
att göra slut på det engelska öfverväldet. Derför
förklarar kongressen, att de Förenta staterna »äro
och hafva rätt att vara fria och sjelfständiga
stater, att de äro- lösta från hvarje lydnadspligt
mot Storbritanniens krona, att hvarje politisk
förening mellan dem och Storbritannien är och bör
vara helt och hållet bruten, och att de, såsom
fria och sjelfständiga stater, äga full makt och
myndighet att börja krig, sluta fred, ingå förbund,
knyta handelsförbindelser och vidtaga alla andra
akter och åtgärder, som andra sjelfständiga stater
äga att vidtaga.».
Tärningen var nu kastad. Då Washington, som var
vid hären, mottog sjelfständighetsförklaringen,
satte han den på orderna, såsom »en ny sporre för
’officerare och soldater att skicka sig troget och
manligt», ty nu kunde »landets fred och räddning
endast bero af vapnens framgång». Men Utsigterna
voro mycket mörka. Efter en i Augusti samma år liden
motgång .skrifver Washington till kongressen, att
milisen är modfälld och otålig att återvända hem, att
hela regementen .gå sin väg, att olydnaden hos dem,
som stannat qvar, nått sin höjd. Ett år derefter led
han nederlaget vid Brandywine, och , Filadelfia föll
i engelsmännens händer. Men Washington förtviflade
dock ej. »Ej lysande dagar, utan mödosamma år, ej
hastig framgång, utan ihärdig ståndaktighet grundade
Washingtons storhet som hjelte», säger en fräjdad
häfdatecknare.
En vändpunkt i kriget blef amerikanarnas seger den
16 Oktober 1777 vid Saratoga, der öfverste Gates
omriiigade och tillfångatog general Bourgoynes
arme. Nu vilte engelska regeringen göra fred. Hon
var nu beredd att medgifva allt, hvad amerikanarna
fordrat och mera till, blott koloniernas förbindelse
med England återställdes. Men nu var det för sent. Och
snart skulle amerikanarna få mäktiga bundsförvandter,
först Frankrike, så Spanien, slutligen Holland. I
Februari 1778 slöts det förbund med Frankrike, hvarom
Franklin länge underhandlat.
Benjamin Franklin var född i Boston den 6 Januari
1706. Af hans sjelf biografi, som är i hvar mans hand,
veta vi, huru han från fattigdom arbetade sig upp till
välstånd, huru * han förvärfvade omfattande insigter,
huru han blef en verksam industriidkare och en berömd
uppfinnare. Det är ock bekant, huru han arbetade
för folkupplysningen och främjade allmännyttiga
företag och inrättningar. Såsom ombud för flera
af kolonierna, hade han länge vistats i England,
der hans förklaringar inför parlamentet väsentligen
bidrogo till den ofvan omtalade stämpelskattens
upphäfvande och der han stod i förbindelse med den
tidens märkligaste personer. En verklig mästare i
satirisk framställning, påverkade han genom åtskilliga
skrifter i ej ringa inan opinionen i England till
koloniernas förmån. I slutet
af 17 76 beslöt man att skicka Franklin, för att,
jämte tvänne andra ombud, söka utverka Frankrikes
bistånd. »Jag är gammal», sade han vid underrättelsen
om denna utnämning, »och duger numera till ingenting,
men jag säger som klädeshandlarna, när de komma till
slutet af stycket: det är sista stufven, tag den
till hvad pris ni ’behagar.» Franklin blef i Paris
mycket populär, firad af de lärda och af folket. Han
kallades till ledamot af vetenskapsakademien och
mottogs vid sitt inträde der af presidenten d’Alembert
med en latinsk vers, antydande hans uppfinning af
åskledaren och hans kamp för frihetens sak: eripuit
coelo fulmen sceptrumque tyrannis (han ryckte blixten
från himmelen och spiran från tyrannerna). Han vann
den franska fqlkmeningen på amerikanarnas sida, och
mot slutet af följande år var det fransk-amerikanska
förbundet i hufvudsak afgjordt. Frankrike erkände
Förenta staternas oberoende; det förbehöll sig
icke handelsförmåner eller andra fördelar, fordrade
blott att de Förenta staterna skulle förbinda sig att
aldrig återvända under engelsk lydnad. Underrättelsen
mottogs i Amerika med obeskrifligt jubel. Redan
1779 utbröt sjökriget mellan Frankrike och England,
men först 1780, sedan man öfvergifvit planen på en
landstigning i Storbritannien, skickades en fransk
arme under Rochambeau till Förenta staterna. Sedan
amerikanarna och fransmännen under Washington och
Rochambeau i slutet af 1781 i York-town inneslutit
och till kapitulation tvungit generalen Cornwallis,
var kriget i hufvudsak afgjordt." I slutet af 1782
slöts preli-minärerna till freden mellan England och
dess forna kolonier, de tretton förenade staterna,
hvilkas sjelfständighet moderlandet erkände. I
.September 1783 slöts den definitiva freden.
Sedan sålunda faran var öfverstånden, tänkte
kongressen och staterna så litet på härens
underhåll och utestående sold, att missnöje och
förbittring gåfvo sig luft på ett hotande sätt bland
officerarna. Washington,^ sedan han först lugnat
de med allt skäl oroade och retade officerarna,
lyckades omsider förmå kongressen att lyssna till hans
föreställningar och ej låta fosterlandets försvarare
»blifva de enda lidande på revolutionen». Skildringen
af hans afsked från armebefälet och trupperna är
ytterst gripande. Lemnande hären, begaf han sig till
kongressen, för att redovisa sin medelsförvaltning
och nedlägga öfverbefälet. Han slöt sitt tal inför
kongressen den 20 December 1783 med att anbefalla
sitt älskade fädernesland i dens beskydd, som styr
folks och rikens öden. Han drog sig nu tillbaka från
det offentliga lifvet till sitt så länge saknade hem
Mount Vernon.
Den "nya fristaten gick en följd af bekymmerfulla
år till mötes, Ej blott att man hade en under
kriget åsamkad svår -skuldbörda att dragas
med. Meningarna voro ock mycket delade om den nya
förbundsstatens organisation. Af farhåga för en allt
för stark centralmakt, var man nära att falla i den
motsatta ytterligheten, att sammanknyta det hela
med ett så skört band, att splittring, anarki och
maktlöshet voro att befara. Först genom 1789 års
författning fick förbundet en solid grundval. Hon
ställde i spetsen för unionen en president, lade
den lagstiftande makten i en kongress, fördelad på
två kamrar, deri ena sammansatt efter folkmängden,
den andra bestående af ett lika antal representanter
från hvarje, större eller mindre, stat. Då man skred
till val af den förste presidenten, utsågs enhälligt
Washington, han, som var »främst i krig, främst i
fred, främst i sina landsmäns hjertan». Efter de
fyra årens utgång omvaldes han ånyo. Men när tiden
för det tredje presidentvalet närmade sig, gaf han
tillkänna sitt beslut att draga sig tillbaka från det
offentliga lifvet. I sin härom utfärdade förklaring
anbefallde han sina landsmän att vidhålla de politiska
grundsatser, han följt, och manade dem ifrigt till
endrägt. År 1799 den 14 December afled han. Hans
medborgare gåfvo unionens hufvudstad, kongressens
säte, den store mannens namn.
Nio år förut hade Benjamin Franklin nedstigit i
grafven, den 17 April 1790. Han hade sålunda fått
se oafhängig-hetskrigets slut och lägga hand vid
fredsverket, ja, äfven den lyckan var den gamle
beskärd, o att få se förbundsförfattningen fullbordas
och träda i kraft. Återkommen från Europa 1785,
blef han guvernör i Pennsylvanien, denna stats
representant i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
